Påståendena att det skulle finnas en stark antisemitism i Europa och inom Palestina-rörelsen ser Israel Shamir som ren propaganda och påpekar att judar som kritiserar Israel stämplas som självhatande det vill säga antisemitiska judar.

”Vägkartan leder ingenstans”

Han är född i Novosibirsk i Sibirien, ättling till en rabbin från Tiberias i Palestina och barnbarn till en professor i matematik. 1969 flyttade han till Israel, blev fallskärmssoldat i den israeliska armén och tjänstgjorde i Oktoberkriget 1973. Han gav upp en karriär som jurist för att ägna sig åt sitt skrivande och efter Israels attacker i januari 2001 lade han sitt litterära arbete på hyllan för att skriva artiklar i den engelskspråkiga pressen till försvar för det palestinska folket.

Av KRISTOFFER LARSSON

Israel Shamir har inte alltid varit antisionist, men förespråkar numera en enstatslösning med parollen ”en man, en röst, en stat”.

– Det finns ingen annan lösning, säger han.

När jag med förväntansfulla steg närmade mig framsidan på Norra Latins gymnasium så kunde jag inte släppa tanken på att den man jag skulle möta var en före detta israelisk fallskärmssoldat (dessa hänsynslösa mördare som dagarna i ända vältrar sig i mord och tortyr på civila oskyldiga palestinska män, kvinnor och barn). Hans hänsynslösa kritik mot Israel och de judiska nätverken världen över talade på intet sätt mot förväntningarna.

Väl framme var det en glad och entusiastisk kortväxt man med prominenta vänliga blå ögon jag mötte. Jag kunde inte annat än förvånas av hans varma tillmötesgående och under större delen av intervjun fylldes hans läppar av ett stort leende. Nu i efterhand ångrar jag bara att jag inte räknade hur många cigaretter han hann med att röka under de 90 minuter vi talades vid. Det är ett under att han uppnått 50-års åldern.

Trots att han är bosatt i den ”judiska staten” och har judiskt påbrå så drar han sig inte för att skämta om judar och judendomen.

– Mördar man en icke-jude kallas det mord. Mördar man en jude kallas det förintelse, säger han skämtsamt och ingen av oss lyckas hålla tillbaka skrattet.

Israel Shamir är författare, journalist och översättare. Bland hans mest kända verk kan nämnas The Pine and the Olive, Travels with My Son och Travels in Japan. Till ryska har han översatt bl a Odyssén, gamla medeltida hebreiska Talmudmanuskript och japanska klassiker.

Han har en svensk ex-fru och två svenska söner som han bor hos under semestern i Sverige. På Intifadans tvåårsdag i förra året talade han på Södermalmstorg, där han fördömde Bush och den israeliska apartheiden. ”Ner med Bush! Ner med den israeliska apartheiden! Länge leve ett fritt Palestina för alla”, sade han då.

En av de främsta frågorna han driver är att de palestinska flyktingarna skall få återvända samt att såväl infödda som invandrade palestinier skall ges fulla medborgerliga rättigheter. Det kanske tydligaste beviset på rasism är att det i de israeliska ID-korten – som alla medborgare ständigt måste bära med – står om innehavaren är ”jude” eller ”icke-jude”.

Adolf Eichmann, nazisternas ansvarige för judefrågor, sade en gång att sionisterna är de enda ”hyggliga” judarna eftersom de, i likhet med nazister som han själv, tänker i rastermer. Till min stora lättnad har han inga invändningar mot jämförelsen utan instämmer helt i att sionisterna tänker i rastermer och tror att de är Guds utvalda folk, vilket sionismen är en följd av.

Efter sex år i Israel flyttade Shamir 1975 till London och började arbeta åt brittiska BBC. Efter en tids vistelse i Tokyo flyttade han 1980 tillbaka till Israel. Där började han skriva för bland annat Haaretz, men sparkades efter att ha skrivit en artikel där han erkänner de palestinska flyktingarnas rätt att återvända. Han var även talesman i knesset för det israeliska socialistpartiet Mapam.

– Jag röstade på kommunisterna, men talade för Mapam, säger han med ett skratt.

Det finns tydliga likheter mellan sionismen och kapitalismen, menar han och påpekar att båda bygger på ett hierarkiskt system där de styrande ofta är kriminella och förtrycker majoriteten.

När det gäller judisk fundamentalism så instämmer Shamir med den framlidne professorn Israel Shahak om att det är en del av problemet, men han har ändå en ganska positiv syn på de ortodoxa judarna. Hans morföräldrar bodde i Mea Shearim (Jerusalems ortodoxa område) och han har fortfarande släktingar där som han ibland hälsar på, även om de inte kan sitta vid samma bord.

– När det blossar upp en debatt i pressen skriver jag ofta till stöd för dem. De lever i sitt lilla samhälle och stör inga andra.

De ortodoxas åsikter delas av många israeler och det är vanligt förekommande att man använder bibliska namn på de platser som en gång i tiden tillhört Israel. Till exempel så kallas Nablus för Shechem och Västbanken benämns ofta som Judeén och Samarien.

– Kristna tror på Kristus och judarna tror på Israel, men inte staten Israel, utan mer i bildlig mening.

Den beryktade Vägkartan för fred ser Shamir som ett spel för kulisserna eftersom den egentligen inte leder någonstans. Sharon har inte genomfört några åtgärder för att uppfylla ”fredsplanen” och palestinierna blir alltmer tveksamma till den.

– En del palestinier trodde att den skulle leda till mindre gränskontroller, men ingenting har hänt.
– Fortfarande sitter 7 000 palestinier i israeliska fängelser som krigsfångar. Om nu kriget är slut, varför släpps då inte fångarna?

Den palestinske premiärministern Mahmoud Abbas, som palestinierna kallar Abu Mazen, har anammat Vägkartan i så stor utsträckning att han alltmer börjar framstå som en quisling. Att han utsetts till premiärminister, trots det svaga stödet bland palestinierna (knappt två procent) tros vara ytterligare ett bevis på USA:s starka inblandning i konflikten.

– Börjar man skrapa på ytan så finner man att CIA är inblandat i allt som händer i Mellanöstern.

Emellertid tror han inte att Mazen utgör något större problem för palestinierna.

– Israel vill se ett inbördeskrig, att palestinierna skall bekämpa varandra. Lyckas Mazen förhindra detta har han gjort tillräckligt.

Inte heller Osloavtalet tror han skulle ha givit fred, oavsett om Yitzhak Rabin levt vidare eller inte. Året före Rabins död fungerade ingenting av fredsplanen och skulle troligen inte ha resulterat i någon fred ens om den genomförts.

– Rabin hade olika ståndpunkter vid olika tidpunkter. När jag talade med honom 1992 sade han att kriget 1991 hade skapat en rädsla och att någonting måste göras eftersom Israel inte kommer klara av att ständigt befinna sig i krig.

– Palestinierna hade blandade känslor för honom, inte minst med tanke på att han som försvarsminister vid första Intifadans utbrott beordrade sina soldater att ”krossa armar och ben på araberna”.
Israels påståenden om att det skulle finnas en stark antisemitism i Europa och inom Palestinarörelsen ser Shamir som ren propaganda, och han påpekar att judar som kritiserar Israel stämplas som ”självhatande judar”, det vill säga antisemitiska judar.

– Man bör snarare ställa sig frågan vad man har gjort för fel om man inte anklagas för antisemitism, säger han raljerande.

Att högerextrema partier vunnit framfart i Europa oroas han emellertid inte över och han nästintill uppmanar den svenska vänstern att alliera sig med extremhögern innan sionisterna gör det. Till exempel i Frankrike var sionistiska judar aktiva för att vinna röster åt Le Pen, fullt medvetna om hans öppna antisemitism. ”Visst, han gillar inte judar – men han hatar araber” löd resonemanget.

Till min stora förvåning berättar han att situationen för en antisionist i Israel ändå är hygglig och att alltfler israeler börjar lyssna till hans idéer om en enstatslösning.

– Det är inte alls så impopulärt. Folk har börjat lyssna på vad jag har att säga. Det finns ingen annan lösning på konflikten.

Shamir är övertygad om att den ena parten till slut kommer att få nog av eländet och lämna landet. Frågan är bara vilka som står ut längst.

Israel Shamirs diskussionsgrupp får man ta del av genom att skicka en epost till adressen:
shamireaders-subscribe@yahoogroups.com
Hemsidans adress: http://www.israelshamir.net/

TfFR 3-4/2003