Artiklar med medvetna lögner bör ställas till svars inför domstol, framfördes som inledning på en resultatrik presskampanj mot Ordfront Magasin för att ha tryckt en intervju med Diana Johnstone. Undertryckta inlägg på http://www.manifest.se

Kampanjen mot Ordfront Magasin

D en legendariske brittiske reportern Robert Fisk delade upp de kollegor han mötte på fältet under Kosovokriget 1999 i två kategorier: ”Fåren” och ”fradgatuggarna”.

”Fåren” trodde blint på allt som sades från Natohögkvarteret. ”Fradgatuggarna” hade övertygat sig själva om att kriget var rättvist och motståndarsidan ondskefull.

Till kategorin fradgatuggare hör otvivelaktigt DN:s mångårige medarbetare Maciej Zaremba som den tredje november inledde en debatt om Ordfront MagasinDN:s kultursida. Debatten har varit både intressant och klargörande. Dock knappast på det sätt dess initiativtagare avsett.

Av CARSTEN PALMÆR

I två helsidesartiklar anklagar Zaremba OM:s redaktion för bland annat ”revisionism” och ”medvetna lögner”. Anledningen är att OM:s redaktionssekreterare Björn Eklund i en intervju med den amerikanska författaren Diana Johnstone ifrågasätter den gängse bilden av de jugoslaviska upplösningskrigen.

Artikeln finns i OM 7-8/03 och på http://www.Ordfront.se. Läs den! Den har väckt starka känslor också internt (läs den fyra sidor långa debatten i OM 10/03) och Zaremba har fått antirevisionistiskt eldunderstöd av Thomas Nydahl (SDS 13.11 - 03) och Gellert Tamas (Expressen samma datum)

Zarembas affekterade debatteknik står emellertid i omvänd proportion till tyngden i hans argument. Det enda man kan göra i ett sådant läge är att petigt och lidelsefritt försöka gå igenom vad han egentligen menar. Jag måste vädja om läsarens tålamod. Det här kommer att ta lite tid.

På tre ställen anklagar Zaremba OM för antisemitism, beroende på att Eklund i sin artikel citerar James Harff, en av cheferna för PR-byrån Ruder Finn som anlitades av den kroatiska och bosnienmuslimska sidan under kriget. Harff ser som sin största insats att han genom att dra paralleller med andra världskrigets nazistiska utrotningsläger vunnit över den ”judiska opinionen” i USA till sina uppdragsgivares sida.

Med en för honom typisk glidtackling förvandlar Zaremba detta till ett antisemitiskt påstående; han läser ”opinion” som om det skulle ha stått ”opinionsbildare”.

Men den ”judiska opinion” som Harff beröm mer sig av att ha vunnit över är inga mystiska Sions Vise, utan en påtaglig amerikansk realitet: hyggligt beläst medelklass med liberala åsikter, benägen att rösta i val, en tung kraft i kampen mot McCarthyismen och i 60-talets medborgarrättsrörelse. Denna i USA politiskt viktiga judiska opinion var inte lätt vunnen för den muslimska och kroatiska saken. Snarare tenderade den att stödja serberna, av flera olika skäl:

1) De kroatiska separatisternas koppling till Ustasjarörelsen, ansvarig för mord på hundratusentals judar 1941-45.

2) Militanta muslimska rörelsers stöd — med pengar, vapen och frivilliga — till trosfränder i Bosnien.

3) Det jugoslaviska motståndet under andra världskriget: när Hitler 1941 ville marschera igenom Jugoslavien för att ockupera Grekland störtades den samarbetsvilliga regeringen i Belgrad av en folklig revolt. Jugoslaverna valde krig hellre än att svika sina grannar.

Det var mot denna bakgrund som Harff ansåg att det vara en bedrift att vinna över den judiska opinionen (jag är böjd att tro att han över drev sina framgångar, för övrigt). Av denna ynka fjäder tillverkar Zaremba sin antisemitiska höna.

Hur är det med revisionismen och de medvetna lögnerna då?

Ordet ”revisionism” — i motsats till ”ortodoxi” — myntades bland tyska vänstersocialister som ett nedsättande ord för de uppfattningar som framfördes av Eduard Bernsteins falang under partistriderna 1896-1903. Under 1900-talets kommunistiska historia har ”revisionist” varit synonymt med ”högeravvikare”. I den 70-talsvänster där flertalet av deltagarna i OM-debatten — inklusive jag själv — en gång lärde sig formerna för meningsutbyte torde ”revisionist” ha varit det vanligast förekommande skällsordet.

Under samma 70-tal började ordet ”revisionister” också användas om de tyska historiker som ville jämställa kommunism och nazism. Nu mera används ordet om alla som ifrågasätter mer eller mindre vedertagna uppgifter, varigenom den rådande ordningens försvarare behändigt kan slå ihop kritiska historiker med förintelseförnekare och folk som tror att jorden är platt.

Men för att det ska kunna finnas en revisionism måste det först finnas en ortodoxi. Det är denna ortodoxi Zaremba försvarar och Björn Eklund utmanar. Det sker inte ostraffat.

Zaremba, Tamas och Nydahl går nämligen ett steg längre: Att ifrågasätta de gängse siffrorna innebär ”en grov kränkning av alla offren för massakrerna och våldtäkterna på Balkan, jämförbar med vad förnekandet av Förintelsen betyder för de överlevande” (MZ i DN 3.11).

Att tiotusentals muslimer, kroater och serber skändats, torterats och mördats av sina före detta landsmän under de jugoslaviska upplösningskrigen har ingen förnekat, vare sig i Ordfront Magasin eller annorstädes. Att plågade flyktingar kan uppfatta en diskussion om terrorns omfattning som ett ifrågasättande av deras individuella lidande kan jag möjligen begripa. Men hänsynsfullhet i detta avseende bör inte användas som argument för att blockera kritiska journalister och historiker. Jag har träffat ryssar som tycker att man inte ska tala om Sovjetarméns övergrepp mot tyska civila efter som det vore att skända minnet av de sovjetsoldater som gav sina liv i kampen mot nazismen. Jag förstår vad de menar, men jag håller inte med.

Innan mitt samvete tvingade mig att sätta igång att skriva detta debattinlägg satt jag och läste på nätet om det nya internationella begreppet ”trafficking”, den samtida affärsverksamhet genom vilken östeuropeiska och afrikanska kvinnor säljs till västeuropeiska bord eller. Uppskattningarna av antalet sålda kvinnor varierar från en halv miljon till två miljoner under en tioårsperiod.

Den som är benägen att tro på den lägre siff ran — gör sig han eller hon därmed automatiskt skyldig till kränkning av en och en halv miljon skändade kvinnor? Uppgifterna om antalet offer för massakern i Srebrenica har under de senaste åtta åren varierat från omkring 2 000 till 11 787 människor . Betyder det att de som anger siffran 7-8 000 offer också kränker de mördade? Är ett ifrågasättande av antalet offer all tid en kränkning av offer och överlevande? Kan vi över huvud taget diskutera antalet dödade eller måste vi alltid godta den högsta siffran? Och vad ska vi i så fall med frågvisa journalister till?

Ordfront Magasins medarbetare är inte eniga i frågan om de jugoslaviska upplösningskrigen. Det kan var och som följt tidningen under de senaste fyra-fem åren enkelt läsa sig till. Vi är djupt oeniga — och överens om att vara det.

När det gäller värderingen av Haagtribuna len och hållningen till Kosovokriget kan jag tänka mig att OM:s chefredaktör Leif Ericsson står närmare Maciej Zaremba än vad han står mig eller Björn Eklund. Men mellan OM:s Ericsson och DN:s Zaremba öppnar sig en principiell avgrund.

Slutklämmen i Zarembas andra artikel är värd att citeras i sin helhet:

”Yttrandefriheten — eller snarare tryckfriheten — är ett medel — inte ett mål i sig. Målet är, som det klokt står i grundlagen, ’säkerställande av fritt meningsutbyte och allsidig upplysning’. Det betyder att artiklar som motverkar upplysningssyftet — till exempel medvetna lögner, och i synnerhet sådana som kränker en individ eller grupp — förråder tryckfrihetens ändamål. Att angripa sådana artiklar, ställa deras författare och utgivare till svars — vid behov också inför domstol — är ett försvar av tryckfrihetens mening, inte ett angrepp på den. Det är så jag ser på saken.”

Läs texten en gång till. Detta är skrivet år 2003, i Sverige. Av en man som kallar sig journalist i en tidning som kallar sig liberal.

Zarembas resonemang går helt i svart och vitt, utan plats för gråtoner eller ifrågasättanden. Här talar en man som vet vem som talar sanning och vem som ljuger. Och den som medvetet ljuger — hur nu det ska bevisas — ska straffas, ”vid behov inför domstol”.

Den som har varit med några år vet, som Henrik Ibsen i ”En Folkefiende”, att sanningar har en begränsad livslängd. Många journalister har också en något mera komplicerad syn än Zaremba på vad som är lögn och propaganda, inte minst när det gäller det krig som veteranen Phillip Knightley har kallat ”det sämst rapporterade i historien”.

Att en framträdande journalist på en ledande svensk dagstidning år 2003 ser tryckfriheten som ett medel är illavarslande. Om Zarembas kollegor också ser bevarandet av fastslagna sanningar och kampen mot revisionistiska avvikelser som sin främsta uppgift ser framtiden mörk ut för DN:s kultursida. Och behovet av oberoende och frispråkiga tidningar som Ordfront Magasin blir ännu tydligare.

Tillägg 27 november 2003

Jag hade fel på en avgörande punkt i mitt refuserade svar på DN:s Ordfrontkampanj.

Den principiella klyftan mellan DN:s chefsdemagog Maciej Zaremba och OM:s chefredaktör Leif Ericsson är visserligen avgrundsdjup. Men klyftan är inte bredare än att Ericsson med ett vigt skutt kunde ta sig över den och ställa in sig i ledet bland dem som anklagar hans tidning för medvetna lögner, antisemitism, brunröd nazism och revisionism.

Föreningen Ordfronts styrelse, som inte reagerat på Björn Eklunds artikel under de fyra månader som gått sedan den publicerades, har efter några inledande piruetter uttalat sitt förtroende för chefredaktörens agerande.

Därmed kan det förefalla som om den svenska massmediala ordning, som Ordfront Magasin under många år utmanat, är återställd. Men jag skulle inte slå vad om det