Alla imperier styrs av övermod, arrogans och inkompetens. Därför går de under, förr eller senare. Vi bör inte tro att den makt som i dag tycks oövervinnerligt stark, kommer att vara det i morgon. Det är också lärdomen av några utmärkta böcker.

Imperier i utförsbacken

Om andra världskriget råder ett antal missuppfattningar. En sådan är att Sovjetunionen överraskades av Tysklands angrepp midsommaren 1941. I själva verket var det tvärtom, det var Tyskland som överraskades och inte förstod vilken katastrofkurs landet slagit in på.
Tyskland var och ville än mer bli ett imperium. Ett världsvälde med besittningar och resurser i klass med andra av tidens imperier. Men 1941, när Hitlerregimen tycktes oövervinnerligt stark, hade marschen mot avgrunden redan börjat.


Av TOR BERGMAN


Tvåtusen år tidigare framstod ett annat imperium som oövervinnerligt starkt, det romerska. Men redan då hade romarrikets utförsmarsch börjat, låt vara att den tog lång tid, nära fyrahundra år mot de knappa fyra som det handlade om i Hitlertysklands fall.
Om det tyska angreppet på Sovjetunionen gavs det för några år sedan ut en upplysande bok med titeln Thunder on the Dnepr (ungefär ”Tordön vid Dnepr”) och med underrubriken Zhukov-Stalin and the Defeat of Hitlers’s Blitzkrieg (”Zjukov-Stalin och hur Hitlers blixtkrig slogs tillbaka”). Boken har två författare, en amerikansk militärhistoriker, Bryan I. Fugate, och en rysk, Lev Dvoretskij (Presidio Press, Novato, Kalifornien 1997). Framför allt ges här väsentlig, inte tidigare känd information om de sovjetiska strategidiskussionerna inför det väntade angreppet. Boken har, såvitt bekant, inte alls uppmärksammats i Sverige. Men den kommer i tankarna vid läsningen av ett nyutkommet arbete, The Battle That Stopped Rome (“Slaget som satte stopp för romarriket“), som handlar om slaget i Teutoburgerskogen år 9 e.Kr.
Om det för Europa de senaste tvåtusen åren ska utväljas en enda avgörande militärhändelse, ligger detta slag väl till. Särskilt för oss skandinaver, eftersom vi kanske just genom denna katastrof för romarriket besparades ödet att inlemmas i det. Vi fick förbli barbarer.
Det är en amerikansk arkeolog, Peter S. Wells, som skildrat Teutoburgerslaget (W. W. Norton & Company, Inc., New York 2003). Men boken är minst av allt någon närsynt genomgång av arkeologifynd. Nej, det handlar om en bred, lättillgänglig och spännande framställning av det romerska kejsarrikets politik, särskilt vad gäller gränsen mot nordost, mot Germanien.
Det har poänger att jämföra Hitlertyskland 1941 med romarriket år 9. I båda fallen gäller det en övermodig och arrogant imperiemakt som mötte ett beslutsamt och välorganiserat motstånd, ett motstånd som tydliggjorde respektive väldes murkenhet och visade att marschen utför hade inletts.
Sedan Tyskland i juni 1940 efter endast några veckors strider fått Frankrike på fall, behärskade landet Europa från Brest till Brest-Litovsk, från Nordkap till Sicilien. Men Tyskland befann sig i ett strategiskt dilemma. Krigstillstånd rådde mellan Tyskland och Storbritannien och de brittiska bombplanens attacker mot tyska städer började få kännbar effekt. Samtidigt saknade Tyskland verkningsfulla motmedel. Vad göra? Svaret blev angreppet på Sovjetunionen.
Logiken i denna hållning kan tyckas egendomlig, särskilt som det mellan Sovjetunionen och Tyskland fanns en icke angreppspakt, tillkommen för övrigt på tyskt initiativ. Begränsar vi oss å andra sidan till realpolitiken kan konstateras, att Hitler inte resonerade stort annnorlunda än Napoleon etthundratrettio år tidigare. Även för honom var huvudmotståndaren Storbritannien, ett land som han inte kunde konfrontera direkt. Men, menade Napoleon, Storbritannien hade en “fastlandsvärja“, Alexander I:s Ryssland. Kunde den elimineras, skulle nog britterna låta tala med sig.

Myter om tysk-sovjetiska kriget
Vad är det då som främst förklarar den så ofta framförda tesen att Sovjetunionen överrumplades av anfallet 1941? Det är den feltolkning som skett av hur Stalin ville att anfallet skulle uppfattas av omvärlden; detta var lika oprovocerat som det var brottsligt. Så borde det också framstå. Därför vägrade Stalin att tillmötesgå krav från generalshåll om mobiliseringsåtgärder veckorna närmast före angreppet. Generalernas syfte var gott, men Stalin bedömde saken ur ett vidare perspektiv. Det var för honom centralt att Hitler berövades argumentet att en attack höll på att förberedas av Sovjetunionen och att därför det tyska angreppet egentligen var ett försvarskrig. Denna hållning betalade sig redan under krigets första dag då Churchill meddelade att den sovjetiska försvarskampen hade Storbritanniens helhjärtade stöd.
Det finns också andra myter kring detta krig som inte håller för en närmare granskning. Här handlar det främst om varför det tyska angreppet misslyckades. Två förklaringar, eller snarare bortförklaringar, tillhör standardrekvisitan: Hitler och vädret. F.d. korpralen Hitlers dilettantism i fråga om att dirigera de snillrika tyska generalerna. Och vinterkylan som slog till ovanligt tidigt 1941.
Som bekant genomfördes det tyska angreppet av tre armégrupper, en nordlig, inriktad på Leningrad, en, den mellersta, inriktad på Moskva och en sydlig med avsikten att åt Tyskland erövra Ukrainas jord och Kaukasus olja. I allt väsentligt var detta en plan framtagen av den tyska generalstaben.
I dag protesterar säkert få mot påståendet att den här planen hade grundläggande svagheter. Redan hösten 1941 uttryckte Stalin kritik vid ett samtal med USA:s utsände W. Averell Harriman. Stalin ansåg att det tyska anfallet borde ha koncentrerats på Moskva; om så skett hade kanske den sovjetiska huvudstaden kunnat tas av tyskarna. En annan kritik, framförd i “Tordön vid Dnepr“, går ut på att det inledande angreppet borde ha haft tyngdpunkten i söder för att därifrån böja av mot norr och på så sätt närma sig Moskva; eventuellt hade då röda arméns truppkoncentrationer väster om Moskva blivit enkla rundningsmärken. Här är inte platsen att ta ställning i dessa frågor. Vad som bör påpekas är endast att Tyskland ville ha allt på en gång, Leningrad, Moskva, Ukraina, Kaukasus. Kraftsplittring i stället för kraftsamling.
Om själva krigsförloppet ska här endast nämnas en sammandrabbning. Den ägde rum så tidigt som i juli och augusti 1941 och redan här hette segraren Stalin, inte Hitler.
Vid en liten ort nära Smolensk, Jelnia, hade den mellersta tyska armégruppen skapat en östlig utbuktning på fronten, en halvcirkelformad båge. Zjukov, andra världskrigets ledande militär, hade just fått befälet över detta fronavsnitt. Han insåg de militära möjligheter som låg i att de tyska trupperna exponerade sig för samtidiga attacker från norr och söder. Men röda armén hade ännu inte samlat tillräcklig stridserfarenhet av detta världshistoriens både mest storskaliga och mest skoningslösa angreppskrig. Den förmådde därför inte knyta till säcken och innesluta de tyska formationerna. Däremot åsamkades dessa avsevärda förluster, och för de soldater som klarade sig helskinnade återstod inget annat än att hals över huvud retirera västerut.
Zjukov drog sina slutsatser, något som han året därpå skulle demonstrera med ackuratess sedan han av Stalin fått uppdraget att förbereda den gigantiska Stalingradoperationen. Där slank inga tyska trupper ut ur nätet. I stället fanns bland kapitulanterna 19 generaler och en fältmarskalk. Andra världskriget hade definitivt nått vändpunkten.
Slaget vid Jelnia ägde rum mitt i sommaren. Och även om på tyskt håll de avgörande besluten formellt fattades av Hitler, bestämde i realiteten generalerna.
Den omedelbara följden av det föga uppmärksammade Jelniaslaget blev att den tyska planeringen för att ta Moskva försinkades med mer än en månad. Men utgången betydde mer än så, i grunden havererade hela det tyska krigsupplägget.
Varför då titeln “Tordön vid Dnepr“? Svaret har att göra med den försvarsstrategi som slutligen anammades av röda armén. Länge förespråkade ledande militärer och även Stalin själv en offensiv strategi, innebärande att huvuddelen av trupperna skulle stå beredda nära den sovjetiska västgränsen. Men två av de ledande generalerna var av annan mening, Zju-kov, då generalstabschef, och Timosjenko, folkkommissarie för försvaret.
I januari och februari 1941 anordnades tre topphemliga krigsspel — de två första i Kreml och det tredje på en ännu i dag okänd plats — med en begränsad krets generaler som deltagare, bland dem Zjukov och Timosjenko. Stalin presiderade vid alla tre tillfällena. Det hela slutade med att han resolut omvändes till linjen att endast en defensiv strategi — ett elastiskt försvar i djupled — skulle ha förutsättningar till framgång. Röda arméns strategiska reserv borde därför inte placeras nära västgränsen utan en god bit in i landet, vid Dneprs källflöden, därav titeln på den här boken. Endast en sådan inriktning av sovjetförsvaret skulle göra det möjligt att övervinna Tysklands blixtkrigsstrategi, något som ju också skedde, om än till ett förfärande högt pris.

Slaget i Teutoburgerskogen
Om det kan sägas att övermod, arrogans och inkompetens utmärkte Tyskland inför och under angreppet på Sovjetunionen, var detta också fallet med romarriket inför och under slaget i Teutoburgerskogen år 9 e.Kr.
Boken av Peter S. Wells har underrubriken Emperor Augustus, Arminius, and the Slaughter of the Legions in the Teutoburg Forest (”Kejsar Augustus, Arminius och massakern på legionerna i Teutoburgerskogen”).
Augustus är förstås en portalfigur i västerländsk historia. Det är ju efter honom som kalenderårets åttonde månad uppkallats. Dessutom nämns han i Bibeln, i det kanske mest kända bibelstället av alla, julevangeliet, vars två inledande verser lyder (enligt 1917 års översättning):
”Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas.
2. Detta var den första skattskrivningen, och den hölls, när Kvirinius var landshövding över Syrien.”
Men om Augustus är känd, får antas att Arminius är desto mer okänd. Och var låg Teutoburgerskogen?
Vid vår tideräknings början hade romarrikets expansion pågått i fem århundraden. I mitten av första århundradet f.Kr. hade Gallien, dagens Frankrike, erövrats och Rhen blivit gränsen mot öster. Nu riktades Roms blickar mot landet öster om Rhen, Germanien; också folkstammarna där — t.ex. cheruskerna och bruktererna kring mellersta Weser — borde bli skattskyldiga till Rom.
Det ville inte dessa folk. Och trycket från romarriket tvingade dem att stärka sin militära förmåga. God tillgång till järn i form av myrmalm hade de. Skickliga vapensmeder likaså, med förmåga att tillverka både vassa spjutspetsar och skarpslipade svärd.
Erövringen av Gallien visade sig svårare att slutföra än Rom hade räknat med. Ett antal uppror utbröt, och gallerna fick hjälp av folken på östra Rhenstranden. Roms svar blev att företa straffexpeditioner in på germanskt område. Under tre år, 16-13 f Kr, bedömde kejsar Augustus läget vid Rhen så prekärt att han själv ville vara på plats för att övervaka uppbyggandet av den romerska basorganisationen i området.
Flertalet romerska straffexpeditioner var framgångsrika i den meningen att allvarligare förluster kunde undvikas. Undantag förekom, men information om sådant drunknade snabbt i jublet efter alla segerbulletiner. Den bistra sanningen var likväl att Rom inte hade full kontroll över Germanien.
Liksom Hitlertyskland 1941, underskattade också romarriket motståndsförmågan hos de angripna folken. Ja, mer än så, germanstammarna avfärdades som primitiva barbarer utan minsta möjlighet att stå emot den väloljade romerska krigsmaskinen. Dessutom var romarna fullt övertygade om att de hade gudarna på sin sida.
Det var i denna stämning av segervisshet som tre legioner med närmare 20 000 soldater under generalen och ståthållaren Varus inledde sitt sommarfälttåg mot Weser år 9 e.Kr. Styrkan motsvarade en fjärdedel av den romerska armén norr om Alperna och en tiondel av romarrikets samlade militära resurser.

Germaniens befriare Arminius
Därmed till de frågor som ställdes tidigare. Vem var Arminius? Och var låg Teutoburgerskogen?
Tullia Linders är professor emerita i antikens kultur- och samhällsliv. I sin guldgruva till uppslagsbok “Vem är vem i antikens Grekland och i romarriket“ (Prisma 2003), skriver hon:
”Arminius var son till en hövding över den germanstam som romarna kallade Cherusci. Han tjänstgjorde 6-4 f.Kr. under Tiberius i Germanien och var befälhavare för den germanska kontingenten i den romerska armén. För sina insatser fick han romerskt medborgarskap och upptogs i riddarståndet.”
Hon tillägger:
”Tacitus som lämnat många upplysningar om Arminius, ger som sitt omdöme: ’utan tvivel Germaniens befriare’ (liberator haud dubie Germaniae).”
År 1875, fyra år efter det tyska riksenandet under Bismarck, invigdes en kolossalstaty över Arminius på toppen av ett högt berg nära staden Detmold i Niedersachsen, det s.k. Hermannsdenkmal. (Arminius ansågs motsvara det tyska namnet Hermann.) Men, som Tullia Linders påpekar, är detta inte platsen för själva slaget. Det ägde rum längre åt nordväst, 16 km norr om Osnabrück. Platsen — Kalkriese — identifierades slutligt först under 1980-talet. Det var fynd av romerska mynt (inga senare än 9 e.Kr.) och lämningar av romersk soldatutrustning som skingrade alla tvivel om var slaget hade ägt rum.
Varus, romararméns befälhavare, höll under kampanjen kontakt med Arminius, vars lojalitet mot Rom han inte ifrågasatte. Enligt upplysningar som Arminius lämnade hade ett mindre uppror just utbrutit en eller två dagsmarscher väster om det romerska härlägret vid Weser. Varus litade på uppgifterna och beslutade att romarkolonnen skulle ändra marschriktning. Han förlitade sig också på att Arminius och hans germankrigare skulle hjälpa till att kväsa upproret. Men Arminius syfte var ett helt annat: han ville locka den romerska kolonnen på villospår så att den skulle kunna utsättas för ett förintande överraskningsanfall.
Många av Roms fiender hade fått erfara att det vid strid i öppen terräng var praktiskt taget ogörligt att besegra den romerska armén, väl samövad som den var och med en taktik och disciplin som var unik för tiden. Men i Germanien handlade det nästan aldrig om strid i öppen terräng. Tvärtom bestod här geografin främst av djupa skogar, berg, raviner, kärr och träsk.
De romerska soldaterna bar på en tung packning. Där de kunde, marscherade de sex i bredd med ett relativt stort avstånd mellan sig och med god uppsikt över omgivningen. Detta var inte möjligt i Teutoburgerskogen. Här tvingade terrängen soldaterna att marschera kanske endast tre i bredd, dessutom tätt tillsammans. Omedelbart till vänster om sig hade de en skogklädd bergsrygg, medan ett träsk låg direkt till höger. Kolonnen hade lurats in i ett perfekt bakhåll, och dolda inne bland träden på bergssluttningen väntade Arminius och germankrigarna — uppskattningsvis 17 000 man — på det rätta ögonblicket att få gå till attack med sina spjut. Eftersom dessa slungades uppifrån, träffade de med särskilt stor kraft.
De romerska soldaterna överrumplades totalt och kaos utbröt. Den ogynnsamma terrängen, soldaternas tunga packning och marschordningen tätt tillsammans gjorde att de varken kunde skydda sig eller slå tillbaka. Och när germankrigarna märkte att deras spjutattack fått avsedd verkan, klev de fram ur skogsdunklet med sina långa svärd. De 20 000 romerska inkräktarna nedgjordes till nästan sista man, medan antalet stupade germaner troligen inte översteg 500.
Varus, befälhavaren, red i mitten av den långa kolonnen. Han var därför inte medveten om vad som hände längst fram. När han märkte att problem uppstått för soldaterna i täten, blev hans reaktion att pressa på framåt. Därigenom förvärrades läget. När han senare förstod vidden av vad som hänt, drog han den enda rimliga slutsatsen; han tog sitt liv. Det gjorde också de övriga romerska generalerna. De begrep att de, tillfångatagna, inte kunde vänta något förbarmande. De skulle offras åt germanfolkens gudar, under ytterst plågsamma former dessutom.

De bestående följderna
Nyheten om Varus nederlag blev en enorm chock för kejsar Augustus och hans närmaste. Vid tiden för själva slaget förbereddes i Rom segerfestligheter med anledning av att romarriket just lagt under sig Pannonien (i dag Slovenien, trakten av Wien i Österrike och sydvästra Ungern) och Dalmatien (huvuddelen av Adriatiska havets norra kust, i dag Kroatien och Montenegro). Det var i denna atmosfär av imperialistisk segeryra som Augustus nåddes av det skakande beskedet om legionernas öde i Teutoburgerskogen. Han lär ha sörjt i månader, ofta dunkat huvudet mot en dörr och ropat: “Varus, ge mig tillbaka legionerna!“
Ska en jämförelse göras med något i senare tid, faller i tankarna närmast slaget vid Stalingrad, alltså röda arméns tillintetgörande av Tysklands sjätte armé på 300 000 man från november 1942 till februari 1943. Men Teutoburgerslaget fick mer långtgående följder. Om det inte varit för utgången av det, hade förmodligen romarriket trängt fram till Elbe och därifrån kanske även till Östersjökusten. Följden av katastrofen i Teutoburgerskogen blev att alla sådana ambitioner fick uppges; Rhen förblev gränsen mot öster, nu östgränsen för ett sargat och även demoraliserat romarrike.
Därmed fortsatte Rhen också att vara en av Europas tydliga kulturgränser. Den gränsen består än i dag, tvåtusen år senare. Väster om Rhen talas i princip romanska språk, som alla har sitt ursprung i latinet, romarnas språk. Öster om Rhen liksom här i Skandinavien är språken germanska. En mer trivial skillnad är kanske att väster om Rhen är måltidsdrycken huvudsakligen vin, medan ölet dominerar längre österut.
Hur vet vi då allt det här om slaget i Teutoburgerskogen? Vi vet väldigt mycket därför att platsen numera är känd och därför att systematiska utgrävningar företagits sedan halvtannat decennium. Och modern arkeologi kan uträtta stordåd, kanske särskilt när den relateras till ett dramatiskt händelseförlopp som är belagt i historiska källor, vilket Teutoburgerslaget är, bl.a. genom Tacitus.
Avslutningsvis: det kan tyckas långsökt att jämföra imperier från så skilda tidevarv som gjorts här. Alltför långtgående slutsatser bör självfallet inte dras. Men det vore lika dumt att påstå, att det inte alls är möjligt att dra paralleller. Alla imperier styrs av övermod, arrogans och inkompetens. Därför går de under, förr eller senare. Vi bör inte tro att den makt som i dag tycks oövervinnerligt stark, kommer att vara det i morgon. Det är lärdomen av de här utmärkta böckerna, “Tordön vid Dnepr“ och “Slaget som satte stopp för romarriket“.