En debatt nyligen utlöste anklagelser om ”historierevisionism”, en märklig term i sig. Då gällde det inbördeskrigens Balkan.

Besynnerligt om revisionism

Hur kan det komma sig att ”revisionism” har blivit ett så negativt laddat ord? Har blivit, säger ni. Fanns det inte en tid, för en generation sen eller så, när en anklagelse om ”revisionism” – en avvikelse från den enda sanna läran – var en mycket allvarlig sak? ”Revisionisterna” hade förfalskat vad Marx och Lenin stod för. Eduard Bernstein hette den förste av alla revisionisterna. 1890-talet var hans stora tid.


Av ANDERS BJÖRNSSON


Idag är ”revisionism” en speglosa för långt fler. Den förekommer i dagsdebatten när man vill sätta dit någon. Den som har en avvikande uppfattning – oklart vad det är den avviker ifrån – kan bli anklagad för att vara revisionist. För ett par decennier sedan började termen ”revisionist” användas på personer som förnekade att den nazistiska förintelsen av judar, zigenare och andra hade ägt rum.
Det här är inte riktigt hälsosamt. Rent ordrätt betyder ju verbet ”revidera” att betrakta en sak på nytt, att se den med nya ögon. Sådant förekommer dagligen. Ett företag eller en förening har en revisor – i normalfallet ett par stycken – som ska se saken med andra ögon än ledningen eller styrelsen har gjort. Den granskning de gör, av räkenskaper, protokoll, skötseln i det hela, kan uppdaga saker som ingen annan har sett, eller som någon har försökt att hemlighålla.
När revisionen inte fungerar kan det bli skandal. Då vill man ha förnyad granskning. Naturligtvis är systematiserad revisionism någonting bra, någonting i grunden positivt. Så vad är problemet? Hur har det kunnat bli en speglosa?
Jag tror egentligen inte att det beror på att vi lever i en konsensuskultur. Konsensus betyder inte att man är enig i allt utan att man kommer överens om att man inte är enig i allt. Sådana överenskommelser träffas varje dag, av de allra flesta människor. Man tar inte strid i varje fråga – vinsten av alla tänkbara sammanlagda småsegrar är för liten. Man anser att någon är en knäppkök, men man fortsätter att träffa honom och tala med honom.
Sådant är bra. För den offentliga debatten. För att göra sikten mindre grumlig. För att veta var man har en motståndare och för att få testat hur långt ens egna argument bär. Oenigheten är kreativ, avvikelsen kan en vacker dag bli norm. Det är bättre att ha fienden i tältet än att måla honom på väggen. Den ena var Machiavellis position, den andra Savonarolas, båda florentinare på 1400-talet. Machiavelli var realpolitiker och fruktade splittringen, Savonarola, dominikanermunken, vann folket, hetsade till inbördeskrig och hamnade på bålet.
Med andra ord: Utdefinierandet skadar, också den som står för utdefinierandet, också den som dekreterar politisk korrekthet. En revisionistisk hållning är den enda mänskliga, det metodiska misstroendet det enda uthålliga programmet.
Det finns en annan invändning, mot att använda ”revisionism” som något pejorativt, som en beskyllning. Jag är, till utbildningen, historiker. Historikerns uppgift är att pröva utsagor om det som har varit, granska äktheten i ett dokument, ifrågasätta värdet av vittnesmål, minnesuppgifter, värdera halten i ett omdöme, tendensen i en inlaga – allt det här som vi brukar kalla för källkritik. Det finns en destruktivitet i detta. Man sorterar bort. Man falsifierar.
Men något nytt kommer istället. Historikern rekonstruerar också, bygger upp en trovärdig bild av vad som har varit. Han driver en tes, han formulerar en teori, han påstår att han har kommit fram till en sanning. Men allt detta – precis allt – blir i sin tur föremål för granskning, bemötanden och ifrågasättanden, för debatter och skolstrider, och det enda man vet är att ingenting som sägs och skrivs kommer att bli sanning för tid och evighet. Man kritiserar, reviderar, oupphörligen. Detta är vetenskapens livsluft – och det är samtidigt forskarens främsta försörjningsmöjlighet.
Här visar det sig hur nyttig – både för individen och för kollektivet – som den praktiserade ”revisionismen” är. Det är inte bara tillåtet, det är en bjudande plikt att motsäga, att dissekera, att vara dissident om det behövs. Att disputera behöver inte betyda att förkasta men att presentera ett alternativ som är rimligare och bättre än det man hittills har haft tillgång till.
Men det finns ett område där den systematiska granskningen är otillåten, och det är mediernas värld. Medierna vill nog granska själva, men de tål inte att bli granskade. Varje metodseminarium i ämnet historia på universitetet har en övning som visar hur otillförlitlig all journalistisk rapportering är. Reportern har inte varit på plats, han har lagt repliker i annans mun, han har förenklat och överdrivit. Tidningsreportaget fungerar utmärkt i en seminarieövning, men lämpar sig så gott som aldrig som historisk källa.
En debatt nyligen utlöste anklagelser om ”historierevisionism”, en märklig term i sig. Då gällde det inbördeskrigens Balkan. Men här finns för det första rätt litet att revidera, bortsett från den journalistiska rapporteringen, som är notoriskt opålitlig, och vissa domstolsutslag, som ju inte har med historisk sanning att göra utan med juridisk rättvisa. För det andra är det både befogat och nödvändigt att utsätta varje utsaga om en sån händelse för alldeles normal källkritik – och det utan att man hela tiden ska behöva riskera anklagelsen för ”revisionism”.
Det som också börjar bli nödvändigt – igen och igen – är att granska och revidera den mediala påståendemakten, dess tendens att dogmatisera. Det är faktiskt inte naturligt att brännmärka människor för ”revisionism” stup i ett, när det tvärtom är ett sånt beteende som borde uppmuntras.