USA har inte blivit mäktigare sedan Sovjetunionen upplöstes utan tvärtom försvagats. Det hävdar Emmanuel Todd i sin bok Efter imperiet. Essay om det amerikanska systemets sönderfall på bokförlaget Gallimard.

USA:s sönderfall

Kalla krigets slut markerar början på Amerikas tillbakagång som dominerade världsmakt.
Det hävdar i alla fall historikern och antropologen Emmanuel Todd i en bok från hösten 2002, Après l’empire. Essai sur la décomposition du systéme americain (Efter Imperiet. Essä om det amerikanska systemets upplösning). Påståendet kan förefalla absurt. Både de som kritiserar och de som stödjer den amerikanska utrikespolitiken i våra medier brukar ju vara överens om att dagens USA är mäktigare än något tidigare imperium.


Av PIERRE GILLY

Ändå finns det en enkel förklaring till den amerikanska nedgången, menar Todd: världen behöver inte längre USA sedan Sovjetunionen upplöstes. Todd ansluter sig till den amerikanska filosofen Michael Doyles axiom att krig mellan två demokratier är omöjligt. Därför menar han att risken för krig har minskat i samma takt som demokratin bredit ut sig över jordklotet. Att USA försöker införa ett permanent krig emot terrorismen – trots att den islamska fundamentalismen är på stark tillbakagång sedan flera år – och bombar försvarslösa U-länder (”militär teater”) är bara ett försök att förlänga sin ställning som ledande världsmakt. Todd anser att den amerikanska utrikespolitikens varit den främsta källan till internationell oordning de senaste åren.
Förmodligen skulle Todd instämma med Shin-taro Ishiharos som i den konservativa månadstidningen Bungeishunju nyligen beskrev USA som ett nytt ”mongolvälde” som försöker dominera världen med våld eftersom man inte förmår få igenom sin vilja på andra sätt. (Ishiharos är Tokyos guvernör och enligt många Japans nästa premiärminister). Till skillnad från Ishiharo menar dock Todd att USA:s militära ställning är svagare än man kan tro. För trots alla sina högteknologiska vapen är Washington beroende av allierade för att nå mål utanför den nordamerikanska kontinenten. Den militära makten hänger intimt samman med politiskt inflytande.
Om inte Ryssland godkänt att USA stationerade trupper i centralasien hade det amerikanska anfallet mot Afghanistan inte varit genomförbart. Därför betyder den amerikanska militära närvaron i Centralasien inte mycket, menar Todd. Den förblir inom rysk inflytelsesfär, då USA:s ekonomiska betydelse i regionen är och förblir obetydlig jämfört med Rysslands.
Att USA:s relativa makt och inflytande obönhörligen kommer att minska i takt med att världen blir allt mer utvecklad och befolkad är egent-ligen ett ganska självklart konstaterande. USA:s andel av världens BNP har sjunkit från 50 procent 1945 till en fjärdedel 1994. Och världen är just nu i snabb förändring. Ska man tro Gail Foster, som är chefsekonom på respekterade Conference Board kommer Kinas ekonomi att gå om EU:s mellan 2010 och 2020. Även om USA:s svaghet är ett helt frånvarande tema i böcker av t ex Noam Chomsky och andra som är kritiska till USA:s utrikespolitik, så uppehåller sig Henry Kissinger, Zbigniew Brzezinsi och andra strateger från det amerikanska etablissemanget desto mer vid den.
Mer kontroversiell blir Todd då han hävdar att USA kommer att förlora mycket av sitt inflytande på betydligt kortare tid än vad det beräknas ta för Kina eller Indien att närma sig västs ekonomiska nivå. Todd anser att USAs BNP-siffror snart är lika opålitliga som många av de stora amerikanska börsbolagens bokföring eller den sovjetiska statistiken. En stor del av den amerikanska BNP som vuxit mest det senaste decenniet består av tjänster – som t ex juridiska och finansiella – vars värden inte går att exportera och därför egentligen är svåra att värdera. Det är också osäkert i hur hög grad de amerikanska storbolagens bokföringsmygel blåst upp den amerikanska ekonomins storlek, skriver Todd och påpekar att de 100 miljarder dollar som försvann bara i Enronkonkursen motsvarar 1 procent av dess BNP.
I stället för det komplicerade BNP-begreppet vill Todd återinföra handelsbalansen som mätare av den ekonomiska hälsan. Den amerikanska industrin kan omöjligt vara så effektiv som ekonomer brukar tro, eftersom den ända sedan sjuttiotalet haft ett kroniskt och växande underskott i handeln. Idag uppgår detta till 450 miljarder dollar om året.
Även om oljeimporten står för 80 miljarder dollar av underskottet, beror resten huvudsakligen på import av industrivaror. Det motsvarar ungefär tio procent av USA:s konsumtion av industrivaror. Totalt täcker den amerikanska exporten bara 70 procent av dess import. Underskottet kompenseras inte av att de amerikanska multinationella företagen för hem vinster från utlandet. Sedan 1998 är dessa nämligen mindre än det kapital som utländska företag i USA överför till sina hemländer. Todd noterar också att det amerikanska försprånget när det gäller högteknologiska produkter krymper allt mer. Överskottet var 35 miljarder dollar 1990, fem miljarder 2001 och visade underskott i januari 2002. Ett konkret exempel är ”det gamla Europas” AirBus som håller på att gå om amerikanska Bowing som världens största flygplanstillverkare. Todds slutsats är att världen varken behöver USA politiskt, militärt eller ekonomiskt men att USA är ekonomiskt beroende av omvärlden för att upprätthålla sin levnadsstandard. Dess ekonomiska betydelse för omvärlden ligger i vad USA konsumerar, inte vad USA producerar.
För att finansiera den amerikanska överkonsumtionen krävs att omvärlden investerar 1,2 miljarder dollar om dagen i USA. Den dag marknaden tappar förtroendet för USA, kommer dollarn och börsen att krascha. Amerikanernas levnadsstandard kommer att sjunka kraftigt och därefter, spår Todd, uppstår ett mer jämlikt förhållande mellan EU, Japan och USA.
Flera av Todds drastiska slutsatser övertygar kanske inte helt och hållet men hans bok har i alla fall förtjänsten att den på ett konsekvent satt ifrågasätter etablerade sanningar om hur världen ser ut. Många ekonomer skulle säkert fnysa åt hans sätt att behandla ekonomisk statistik men ingen kan ge en vettig förklaring till varför USA som enda land i världen skulle kunna leva med ett gigantiskt och kroniskt underskott i sin handel med omvärlden.
Och det var trots allt Todds respektlösa sätt att analysera statistik som gjorde det möjligt för honom att förutspå Sovjetunionens undergång redan 1976 i boken La Chute Finale. Essai sur la décomposition de la sphère soviétique (Det slutliga fallet. Essä om den sovjetiska sfärens upplösning). Det var långt innan några experter som specialiserat sig på Sovjet såg några allvarliga problem med den sovjetiska ekonomin. Det finns även respekterade ekonomer som ser med stigande misstänksamhet på den amerikanska ekonomin, även om få delar Todds tro på en snabb och smärtsam krasch.
Ett exempel är Eisuke Sakakibara, tidigare japansk vice finansminister (kallad Mr. Yen på grund av sitt inflytande på valutamarknaden under nittiotalet), som skrivit en artikel i Bungei-shunju med rubriken ”Mr. Greenspan är inte heller en gud”, där han hävdar att världen står inför en av dessa brytpunkter i historien som bara inträffar en gång varje eller vartannat sekel. Under krisen 1929 övertog New York Londons plats som världens ekonomiska centrum och dagens kris tyder han som att världens ekonomiska tyngdpunkt håller på att förskjutas. Vart vet vi ännu inte, men: ”Jag tvivlar inte på att USA kommer att bevara sin position som supermakt men jag är lika övertygad om att en förflyttning av världens ekonomiska centrum inte desto mindre har inletts.”