USA trycker på för att Europas teleoperatörer ska övervaka medborgarna. USA och EU har med förändringar i definitionen av terrorism flyttat stora grupper av medborgare in under strängare regelverk där rättigheter och integritetsskydd i det närmaste upphävs.

Om Storebror

En skämtare på NSA – National Security Agency, USA:s organ för signalspaning – skrev på 70-talet: ”In God we trust*. All others we monitor.” (Vi litar på Gud. Alla andra övervakar vi.)

Idag är det inte lika roligt. NSA har utvecklats till världens i särklass största och dyraste spionorgan och har verkligen, bl a via det omskrivna Echelon-systemet, ambitionen att avlyssna alla.
Tittar man närmare på hur den polisiära övervakningen av människor i västvärlden nu förändras – vad gäller omfattning, inriktning och teknisk form – finner man demokratiskt valda ledare på väg att utveckla totalitära förhållningssätt gentemot medborgarna.

Av ANDERS R OLSSON

Vår epok präglas av två skeenden. Det ena är IT-samhällets framväxt där alltfler människor kommunicerar alltmer information om sig själva i öppna eller dåligt skyddade elektroniska nätverk. Det andra är ”kriget mot terrorismen” som USA har förklarat och som den övriga västvärlden med varierande grad av entusiasm deltar i.
För den som fäster vikt vid integritetsskydd – möjligheten att värna en personlig sfär, att kunna söka information utan att det registreras någonstans, att yttra sig anonymt – ter sig framtidsutsikterna mörka. Demokratiska fri- och rättigheter inskränks med hänvisning till att de kan missbrukas av demokratins fiender. Allteftersom tekniken och det politiska klimatet så medger, utvidgas den polisiära övervakningen.

Det sker diskret, mindre genom uttryckliga politiska beslut om skärpt övervakning än genom en kombination av a) åtgärder av till synes rent teknisk natur, och b) policy-förskjutningar som indirekt får den effekten.

”Avlyssningsvänliga” tekniska lösningar blir nu standard för internationella kommunikationssystem. Ansträngningarna att nå dit har varit intensiva i ett decennium och fick en kraftig skjuts genom terrordåden på Manhattan 2001. Med början 1993 arrangerade amerikanska FBI en rad slutna konferenser i USA med titeln ”International Law Enforcement Telecommunications Seminar”, förkortat ILETS. Deltagarna kom, förutom från USA, från Canada, Hong Kong, Australien och EU. Vid dessa möten utarbetades tekniska standarder för övervakning av telekommunikationer baserade på den i USA nyligen antagna Communications Assistance for Law Enforcement Act, CALEA.

I januari 1995 antog EU:s ministerråd en (då) hemlig resolution om anslutning till ILETS standarder. En rad medlemsländer anslöt sig via nationell lagstiftning till dessa standarder, liksom bl a Canada och Australien.

ILETS-gruppen har sedan fortsatt sina möten för att utveckla avlyssningsstandarder för alla typer av tele- och datakommunikationer, via fasta och mobila enheter. Ministerrådet antog i juni 2001 en resolution (9194/01) ”om rättsväsendets operationella behov med avseende på offentliga telekommunikationer och teletjänster”. EU:s medlemsländer uppmanas där att försäkra sig om att all utveckling av telekommunikationssystem sker med beaktande av de polisiära behoven av övervakning och avlyssning. Rent praktiskt sker standardiseringsarbetet främst inom ramen för ETSI (European Telecommunications Standards Institute.)

Hur övervakningspotentialen ökar med nästa s k IP-protokoll för Internet (IPv6) kan den specialintresserade studera i en färsk doktorsavhandling från KTH. (Alberto Escudero-Pascual: Privacy in the next generation Internet. Data protection in the context of European Union Policy.)

EU följer USA
USA trycker på för att europeiska teleoperatörer ska bli skyldiga att spara alla uppgifter om tele- och datatrafik under lång tid för den händelse polis behöver dem. George Bush begär (i brev till Romano Prodi den 16 oktober 2001) på denna punkt att EU ska göra det USA inte gör. EU-parlamentet bjöd länge motstånd i frågan men vek sig i juni 2002. Hur länge kommunikationsdata ska hållas tillgängliga för EU-staternas polis är ännu inte klart.
Samtidigt sker diskreta policy-förändringar som leder till att de polisiära näten kastas ut allt vidare bland medborgarna. Om säkerhetspolisens gamla fiender – kommunisterna och socialisterna – kunde var svåra att skilja ut från befolkningen i övrigt är de nya fienderna – terroristerna – ännu svårare.

I USA antogs den 26 oktober 2001 den s k PATRIOT-lagen (Patriot Act). Det är en stor samling bestämmelser om allt möjligt, från immigrationskontroll till penningtvätt. Den trumfades igenom på rekordtid och syftar till ökad effektivitet inte bara i terroristbekämpningen utan i all brottsbekämpning.

Patriot-lagen innehåller få regler som konkret handlar om övervakning, men genom att vidga kretsen av människor som anses utgöra hot, och genom att ge polisiära organ större frihet att själva avgöra hur hot ska förebyggas kan lagens effekter ändå bli långtgående.

Före 11/9 kritiserades USA-regeringen för att i kampen mot terrorism fokusera på människor som inte var inblandade i brottslig verksamhet utan bara sympatiserade med radikala grupper, t ex palestinska PLO. Polisiära organ satsade på att övervaka politiskt och religiöst aktiva, hävdade kritikerna, när de borde koncentrera sig på kriminellt aktiva.

”Etnisk” och ”förebyggande” strategi
Med terrordåden 11/9 fick kritikerna på sätt och vis rätt. Ingen av flygplanskaparna var, medan de levde i USA, inblandade i politisk aktivitet. De gick inte till moskéer, deltog inte i manifestationer, höll inga offentliga tal. Medan polis och terroristbekämpare bevakade muslimers samlingsplatser, demonstrationer och politiska möten på jakt efter människor med ”farliga” åsikter kunde terroristerna sköta sin planering och sina förberedelser på ställen och via kanaler där rättsväsendet aldrig letade.

Kraven på kraftfulla åtgärder och rädslan för ”sovande” terrorister som bara väntade på att slå till fick regeringen Bush att byta strategi från ”guilt by association” till något som närmast liknar ”guilt by ethnicity”. Tusentals människor som haft något ytligt gemensamt med flygkaparna – det räckte att vara arab och muslim i åldrarna 20-40 – har utsatts för förhör och kränkningar av olika slag.

EU å sin sida antog några månader efter terrordåden ett s k rambeslut om terrorism. Med en vid definition av terrorism som inkluderar t ex vissa typer av icke våldsamma demonstrationer (när deltagarna genom att sätta sig ned blockerar en väg eller när de kedjar fast sig på en plats) riskerar nu stora grupper av politiskt oppositionella att bli föremål för säkerhetspolisens intresse. Detta har USA och EU gemensamt – till synes små språkliga förändringar i definitionen av terrorism har flyttat stora grupper av medborgare in under ett strängare regelverk där deras rättigheter och integritetsskydd i det närmaste upphävs.

En annan policy-förändring i både USA och Europa som får konsekvenser för människors integritetsskydd är de allt starkare kraven på polisiära organ att förebygga brott. Det fordrar tillgång till information om mycket bredare grupper – i princip om alla människor – än de som faktiskt misstänks för att bryta mot lag.
John Poindexter, amiral med ett förflutet som huvudperson (tillsammans med Oliver North) i Iran-Contras-skandalen på 1980-talet, utsågs i februari 2002 till chef för en ny amerikansk försvarsmyndighet med namnet Office of Information Awareness. Han lanserade på hösten samma år TIA (Total Information Awareness) som nytt redskap i kampen mot terrorism.

TIA innebär att en statlig myndighet samlar in så gott som alla personuppgifter som finns i elektronisk form, även den mest integritetskänsliga, i offentlig och privat sektor. Ur dessa ofantliga datamängder skulle det, hävdar TIA-förespråkarna, vara möjligt att vaska fram kritisk information. Personer vars egenskaper och beteenden – resor, konsumtion, bibliotekslån etc – stämmer överens med kända terroristers, skulle upptäckas och kontrolleras närmare.

Huruvida TIA kommer att realiseras i någon form vet vi inte, men att stora belopp investeras i projektets planering och att det övervägs på allvar säger åtskilligt om hur grundläggande demokratiska värden förfaller i vår tid.

Sverige har hittills intagit en avvaktande hållning vad gäller övervakningsbeslut, jämfört med USA och dominerande EU-länder som Tyskland och Storbritannien. Den svenska linjen tycks dock inte innebära något motstånd eller någon tydlig kritik av utvecklingen som den skisseras ovan. Inom EU-organ, Europarådet och andra internationella fora fattas nu beslut med verkan även för Sverige. Det blir därmed bara en tidsfråga innan vårt land, även vad gäller polisiär övervakning, ”harmoniseras” med de tongivande staterna i västvärlden.
Att varje samhälle behöver ett mått av polisiär övervakning är uppenbart. Avgörande är hur den sköts och kontrolleras demokratiskt. En människa som, varje gång han/hon står i begrepp att läsa något kontroversiellt eller kontakta en person med radikala åsikter behöver fråga sig vilka spår det avsätter hos säkerhetspolisen är inte medborgare utan undersåte.

TfFR 1-2/2003