USA har svårigheter med sin ockupation av Irak, dollarmiljarderna rullar ännu ut i stället för in och en ockupationssoldat stupar varje dag, mer än på sin tid de tyska i Norge under motsvarande skede. USA:s soldatmoral är redan körd i botten och USA söker FN-lösningar.

Rättvisa jämförelser

När centerledaren Maud Olofsson jämförde EMU-projektet med Hitlers Tredje rike avkrävdes hon omgående i en högljudd mediekampanj en ursäkt, vilken hon på elitens vis prompt levererade. Men vem skulle hon be om ursäkt? Själva EMU? Eller Hitler? Eller kanske hans planerare, som egentligen var de som drivit de olika projekten om em europeisk superstat?
Episoden mäter de urusla villkoren för en offentlig debatt. De tabubelagda områdena växer. Ty historiska jämförelser, utan slavisk tro på historiska upprepningar, är viktiga intellektuella redskap.
Jämförelsen mellan attentaten i USA 2001 och riksdagshusbranden i Berlin 1933 är exempelvis riktig att göra. Bägge händelserna fick tjänstgöra som hävstång för en antidemokratisk inrikes utveckling och en aggressiv krigspolitik. De som gynnades av attentaten utnyttjade sin makt för att förhindra brottsutredning på regelmässigt sätt. Mycket har följt i spåren även i Storbritannien, där vapeninspektören David Kelly blev lämpligt självmördad.
Riksdagshusbranden i Tyskland blev ändå till slut antagligen nöjaktigt utredd som ett attentat ej begånget av de nya makthavarna, de nazistiska ledarna. I USA kvarstår tills vidare misstanken. Detta är dock oviktigt för det politiska resultatet. Attentat har sin egen logik och fungerar alltid som metod för politisk reaktion. I USA är chocken över 11 september helig. Den får och kan motivera alla regeringshandlingar — intill den dag då en helig vrede över attentaten kanske riktas mot regeringen själv. För allt fler amerikaner känns nämligen de obesvarade frågorna om attentaten 9/11 2001 i New York och Washington besvärande: Varför möttes t ex inte de felnavigerande planen av jaktflyg enligt uppgjorda rutiner? Som icke-amerikaner kan vi inte reda ut dessa frågor, men vi kan försöka ställa dem rätt för vår del och besvara dem utifrån tidigare historiska erfarenheter. Till detta behövs också jämförelser
USA:s styrande junta utnyttjade snabbt attentaten. Afghanistan ockuperades och USA och Storbritannien besegrade Irak militärt i ett oprovocerat, uppenbart folkrättsstridigt angreppskrig. Och när så makten har talat med skarpa vapen blir, det vet vi, många stater och människor räddhågsna. Det heter nu att Irak skall få demokrati med USA:s, Storbritanniens och FN:s hjälp. Demokrati med vapenmakt. Demokrati från FN:s säkerhetsråd som – vad det än kallas – därigenom legaliserar ett folkrättsstridigt angreppskrig.
Men USA:s regering har svårigheter, dollarmiljarderna rullar ännu ut i stället för in. En amerikansk soldat dödas varje dag i Irak, fler än som kan hemlighållas för hemmaopinionen och fler än vad på sin tid de tyska ockupationssoldaterna i Norge råkade ut för under motsvarande skede. Ockupationsarméns moral är körd i botten.
Irak kunde inte försvara sig mot USA:s angrepp när Saddamjuntan satt vid makten. Vad slags motstånd skulle Sveriges — eller EU:s — försvarsmakt kunna bjuda mot ett angrepp om Europa slutligt förvandlas till den planerade superstaten? Ovanpå eländet med vår avrustade krigsmakt och våra representationslystna generaler med hustrur borde euro-entusiasterna fråga sig om nationen kan försvaras utan demokrati.
Den svenska regeringen markerade en tid inför trycket från folkopinionen ett försiktigt avstånd till Irakkriget. Nu verkar den för normalisering av det onormala, svampen på för folkrättsbrott och pervertering av demokrati och mänskliga rättigheter. En enkel skrift om ett ockuperat folks rättigheter enligt folkrätten, skriven av en FiB-jurist på beställning av den irakiska motståndsrörelsen och tryckt på arabiska för spridning i Irak, blir i sammanhanget till ett kontroversiellt inlägg i motståndskampen mot krig och ockupationer.

Erik Göthe