Om grundläggande principer i folkrätten, vars viktigaste text är FN-stadgan. USA:s och Storbritanniens krig mot Irak var ett angrepp enligt folkrätten. Det stod klart redan före kriget att så skulle bli fallet och redan hotet om krig var folkrättsstridigt.

Förbudet mot angreppskrig och självförsvarsrätten

Det mest grundläggande i folkrätten är staternas förpliktelser enligt FN-stadgan. Två skäl talar för det. FN har i dag 189 medlemmar, de senast tillkomna är Schweiz och Östtimor. Av folkrättsliga instrument är därför FN-stadgan unik i fråga om sin universalitet. Dessutom innehåller stadgan en särskild bestämmelse, artikel 103, som säger att förpliktelserna enligt stadgan har företräde vid varje konflikt med någon annan internationell överenskommelse.


Av TOR BERGMAN


Vad är då det grundläggande i FN-stadgan? Det är förbudet mot angreppskrig och staternas rätt till självförsvar. Innan vi går in på dessa frågor bör dock FN:s ändamål belysas något.
I FN-stadgans ingress, eller preambel, understryks särskilt beslutsamheten hos grundarstaterna, bland dem USA
”att rädda kommande släktled undan krigets gissel [the scourge of war, le fléau de la guerre], som två gånger under vår livstid tillfogat mänskligheten outsägliga lidanden [untold sorrow, indicibles souffrances], ...”
Det heter i preambeln vidare att FN:s främsta syfte är ”upprätthållande av internationell fred och säkerhet”, ord som upprepas i den egentliga stadgetexten (artikel 1:1).
Vad sedan angår förbudet mot angreppskrig, fastslås det i artikel 2:4, som bör citeras i dess helhet:
”Alla medlemmar skall i sina internationella förbindelser avhålla sig från hot om eller bruk av våld, vare sig riktat mot någon annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende, eller på annat sätt oförenligt med Förenta Nationernas ändamål.”
Bestämmelsen bildar, tillsammans med artikel 51 om staternas rätt till självförsvar, en helhet, där artikel 2:4 är grundläggande. Till en början kan här noteras att staterna också är förbjudna att tillgripa hot om våld . Det är vidare att märka att majoriteten av FN:s medlemsstater tolkar artikel 2:4 på ett utvidgande, extensivt sätt. Det betyder att bestämmelsen anses slå fast ett i det närmaste absolut våldsförbud i internationella relationer. Endast två undantag erkänns: 1) rätten till självförsvar enligt artikel 51 och 2) säkerhetsrådets rätt att besluta om väpnade sanktioner med stöd av stadgans kapitel VII.
Det förhållandet att FN-stadgan förbjuder angreppskrig är, till följd av stadgans globala anslutning, ett högst betydande civilisatoriskt framsteg; jfr den tidigare nämnda preambelmeningen om det angelägna i att kommande släktled besparas ”krigets gissel”.
Vad gäller självförsvarsrätten innebär däremot inte FN-stadgan något grundläggande nytt. Det framgår av hur den aktuella bestämmelsen, artikel 51, är formulerad; den säger att ingenting i stadgan inskränker ”den naturliga rätten” till individuellt eller kollektivt självförsvar (the inherent right of individual or collective self-defense; le droit naturelle de légitime défense, individuelle ou collective).
Den på sedvana grundade — icke kodifierade — självförsvarsrätt som erkändes före FN-stadgan, var förhållandevis vid. Det ansågs föreligga en rätt också till preventivt självförsvar (anticipatory self-defense): i händelse av överhängande hot om väpnat angrepp ansågs att den hotade staten hade rätt att slå till först.
Den här synen har haft förespråkare in i modern tid. År 1967 utbröt det s.k. sexdagarskriget. Israel angrep Egypten, sedan detta land mobiliserat. Israel försvarade angreppet genom att hänvisa till det sedvanerättsliga begreppet ”preventivt självförsvar”. Likadant resonerade Israel 1981 när landet försvarade det då genomförda bombangreppet mot den irakiska kärnreaktorn Osirak.
1800-talets statspraxis, utvecklad av en liten krets av huvudsakligen europeiska kolonialmakter, ledde också till inställningen, att en stat hade rätt att värna sina egna medborgare utomlands på samma sätt som staten hade rätt att värna det egna territoriet. Även denna 1800-talsinställning har levt kvar in i modern tid. Under Suezkriget 1956 försvarade den brittiska regeringen sitt angrepp på Egypten med att det handlade om att skydda brittiska medborgares liv och egendom. På motsvarande sätt försvarade USA sin väpnade intervention i Dominikanska republiken 1965 (drygt tusen amerikanska medborgare evakuerades från huvudstaden Santo Domingo).
Under förhandlingarna om FN-stadgan i San Francisco våren och försommaren 1945 var det en allmän strävan att den nya freds- och säkerhetsorganisationen skulle ha nära nog monopol på våldsanvändning i internationella relationer, detta för att i görligaste mån förebygga nya krig. FN skulle bli starkare än Nationernas förbund. All unilateral våldsanvändning, även självförsvar, borde vara kontrollerad av FN.
Vad som nu sagts påverkar tolkningen av FN-stadgans bestämmelser om staters vålds-användning.
Ovan har nämnts att artikel 2:4 enligt majoriteten av FN:s medlemsstater är att tolka på ett utvidgande, extensivt sätt (innebärande ett i det närmaste absolut våldsförbud i internationella relationer). En följd av den synen blir att artikel 51 bör tolkas på rakt motsatt sätt, dvs. insnävande och restriktivt.
Utesluter då artikel 51 alla möjligheter till ”preventivt självförsvar”? Det anses att så inte är fallet. Om en stat inlett offensiva militära operationer på den egna sidan av statsgränsen eller över fritt hav, lär rätten till självförsvar kunna utlösas. Men, skriver folkrättsprofessorn Ove Bring (FN-stadgan och världspolitiken, 4:e uppl. 2002, s. 169), detta förhållande kan ”antagligen inte” rättfärdiga Israels angrepp som inledde sexdagarskriget 1967 eller detta lands bombangrepp 1981 mot den irakiska kärnreaktorn Osirak.
Hur bör mot den här bakgrunden situationen bedömas för Irak 2003 sedan USA:s president hållit sitt krigstal den 17 mars? Enligt min uppfattning förelåg efter detta datum en rätt till preventivt självförsvar för Irak gentemot USA. Det hade inte varit folkrättsstridigt om Irak efter detta datum gått till angrepp mot amerikanska baser i Kuwait eller Quatar eller försökt sänka amerikanska krigsfartyg i Persiska viken.
Det praktiska exempel under senare tid som främst belyser gränserna för staternas självförsvarsrätt är efterspelet till ”den 11 september”, terroristattackerna mot New York och Washington 2001. Resultatet av dessa attacker blev att USA fick världssamfundets stöd för en bredare tolkning av självförsvarsrätten än den som antogs gälla tidigare. Starkt bidragande till detta var förstås attackernas effekt, tusentals döda och en ödeläggelse utan motstycke i terroristsammanhang. Både Nato och EU gav omedelbart klartecken för militära åtgärder av USA. Vid en debatt i FN:s generalförsamling i början av oktober 2001 erkändes också uttryckligen av Sverige att USA befann sig i en självförsvarssituation.
Vad gäller storskalig internationell terrorism är det i dag inte möjligt att hävda någon annan mening, än att den internationella attityden förändrats; just i det här fallet accepteras nu en bredare självförsvarsrätt än den som kunde intolkas i artikel 51 före den 11 september 2001.
Den 7 oktober 2001 inledde USA och Storbritannien stridsoperationer mot Afghanistan. Dagen därefter gav EU:s femton utrikesministrar sitt stöd för attackerna. Dessa stöddes också av Rysslands president Putin, liksom av Kina, om än här något inlindat. Inte heller ett toppmöte i Qatar den 10 oktober 2001, med 56 deltagande stater, reste några egentliga invändningar men uttalade förhoppningen att civilbefolkningen i Afghanistan skulle skonas.
I fråga om stridsoperationerna i Afghanistan i det inledande skedet hösten 2001 har Ove Bring uttalat (tidigare anfört arbete, s. 324):
”Mixen av uttryckligt stöd (från väst, övriga Europa och Latinamerika) och viss passiv tolerans (från övriga delar av världen) var tillräcklig för att legitimera en ny supplementerande självförsvarsnorm. Ett tillägg till FN-stadgans artikel 51 hade skapats - en ’artikel 51 A’.”
En annan fråga är under hur lång tid efter den 7 oktober 2001 som en självförsvarsrätt förelegat för USA och med detta land samverkande stater. De för ju fortfarande (2003) krig mot Afghanistan.
En som uttalat sig om hur länge en självförsvarsrätt kunnat åberopas i detta fall är Sverker Åström, Sveriges meste f.d. toppdiplomat och en man som i högsta grad behärskar sin folkrätt. Den 19 december 2001 skrev han i Aftonbladet om USA:s bombningar i Afghanistan:
”Bombningarna har nu pågått i över två månader med våldsam kraft och orsakat fruktansvärda materiella skador och stora personoffer i det totalt försvarslösa landet. Hundratusentals människor har drivits från sina hem. Många av dem går en säker död till mötes.”
Åström fortsatte:
”Självförsvarsrätten kan inte längre anses gälla. Det innebär att det av Sverige reservationslöst stödda kriget nu strider mot det våldsförbud som gäller enligt FN-stadgan artikel 2:4.”
Ingen bestred att Åström hade rätt. Och i en debattartikel i Dagens Nyheter den 11 mars 2003, har han upprepat sin syn. För USA:s stridsoperationer i Afghanistan i dag kan inte hämtas något stöd i folkrätten, utan tvärtom står klart att detta amerikanska krigande strider mot folkrätten.
Terroristattackerna den 11 september 2001 och efterspelet till dem utvidgar dessutom inte självförsvarsrätten i fall av s.a.s. normalt mellanstatligt angrepp. Här är artikel 51 fortfarande att tolka restriktivt, precis som fallet var före den 11 september 2001