Även som skyldiga till det största folkrättsbrottet angreppskrig är Iraks ockupanter skyldiga att iaktta folkrättsregler inför civilbefolkningen. Texten har utarbetats efter en förfrågan till FiB-juristerna från motståndsrörelsen och sprids på arabiska i Irak.

Folkrätten under ockupation — några exempel

I det följande ges några exempel på de viktigaste reglerna inom folkrätten om hur en ockupant måste handla gentemot civilbefolkningen. Folkrättens regler om civilbefolkningens ställning under krig och ockupation finns i IV Haagkonventionen 1907 (med det därtill hörande lantkrigsreglementet vars avdelning III gäller militär maktbefogenhet å fientlig stats område), IV Genèvekonventionen 1949 angående skydd för civilpersoner under krigstid (förkortat GK IV) samt Tilläggsprotokoll till Genèvekonventionerna 1949 rörande skydd för offren i internationella väpnade konflikter (Protokoll I).
Såväl Storbritannien och USA som Irak har anslutit sig till IV Genèvekonventionen, Storbritannien och USA dock med reservation för artikel 68 om regler för bestraffning av vissa brott mot ockupationsmakten. Storbritannien och USA har anslutit sig till Haagkonventionen. I skrivande stund är det okänt i vad mån Irak, Storbritannien och USA har anslutit sig till tilläggsprotokollet. Av detta skäl har hänvisningarna nedan genomgående gjorts till GK IV, varvid efterföljande siffra i hänvisningen avser artikelnummer.
USA-koalitionens krig mot Irak var ett folkrättsligt otillåtet angreppskrig. Detta hindrar inte att den ockupationsregim som koalitionen etablerar i Irak är skyldig att följa de folkrättsliga regler som gäller skyddet av civilbefolkningen och andra skyddade grupper. Iraks folk bör kräva att dessa regler efterlevs.
En ockupant som gör sig skyldig till grova överträdelser av reglerna måste ersätta skadorna i den mån de kan ersättas. De personer inom hans ockupationsregim som begår överträdelserna skall enligt GK IV kunna ställas till svars. Men det är givet att här om någonsin sitter rätten i spjutstångs ände. Den som vill ge civilbefolkningen råd för uppträdandet gentemot ockupanten måste beakta detta. Den civilperson som blir dödad har föga glädje av att det skett i strid med folkrätten.
Kunskap om folkrättens regler kan å andra sidan bidra till de taktiska överväganden om metoder som Iraks patrioter kan använda för sitt motstånd. ?

Under ockupation är det förbjudet för ockupanten att
— diskriminera med hänsyn till ras, hudfärg, trostillhörighet e.d.(GK IV 3);
— mot skyddade personer tillgripa våld mot liv och person i synnerhet mord, stympning, grym behandling och tortyr (GK IV 3);
— ta gisslan (a.st.);
— kränka den personliga värdigheten (a.st.);
— utmäta straff och verkställa avrättning utan föregående dom som avkunnas av i laga ordning tillsatt domstol, som tillämpar vissa nödvändiga minimigarantier för rättssäkerhet (a.st);
— låta en skyddad person användas för att genom sin närvaro skydda vissa platser eller områden från stridshandlingar (GK IV 27);
— tvinga en skyddad person att lämna upplysningar (GK IV 31);
— tillämpa kollektiva bestraffningar mot skyddade personer (GK IV 33);
— tillåta plundring (a.st.);
— utöva repressalier mot skyddade personer och deras egendom (a.st.);
— tvinga befolkningen att flytta vare sig enskilt eller i massa (GK IV 49);
— tvinga skyddade personer att tjänstgöra i ockupantens väpnade styrkor eller hjälpformationer (GK IV 51);
— ålägga civilbefolkningen annat arbete än som är nödvändigt för ockupationsarméns behov eller för allmännyttigt ändamål (GK IV 51);
— förstöra fast eller lös egendom vare sig egendomen tillhör privatpersoner eller det allmänna (GK IV 53);
— ändra offentliga ämbetsmäns eller domares status eller att vidta åtgärder mot sådana ämbetsmän, om de av samvetsbetänkligheter underlåter att arbeta (GK IV 54);
— rekvirera livsmedel och andra varor utan hänsyn till civilbefolkningens behov (GK IV 55);
— förfoga över hjälpsändningar för annat ändamål än det avsedda (GK IV 60)
— ändra strafflagstiftningen inom ockuperat område i andra fall än då den utgör ett hot mot ockupantens säkerhet eller ett hinder för tillämpningen av Genèvekonventionen (GK IV 64);
— straffa en skyddad person för handling som han begick före ockupationen med undantag för krigsförbrytelse (GK IV 70);

Ockupanten är skyldig att
— behandla civilbefolkningen humant och med respekt för person, ära, familjerättigheter, religion och skydda den mot våld och hot (GK IV 27);
— skydda kvinnor mot varje handling som kan kränka deras ära (a.st.);
— underlätta att verksamheten fortsätter i skolor och andra anstalter för barnavård och barnuppfostran (GK IV 50);
— säkerställa befolkningens försörjning med livsmedel och läkemedel, även att importera om det behövs, allt i den utsträckning det står i ockupationsmaktens förmåga (GK IV 55)
— säkerställa och vidmakthålla sjukvårdsanläggningar och allmän hälsovård och hygien, särskilt genom profylaktiska åtgärder mot epidemier (GK IV 56);
— tillåta präster att lämna andligt bistånd åt sina trosfränder (GK IV 58);
— tillåta nödvändiga hjälpsändningar till befolkningen (GK IV 59);
— tillåta erkända nationella rödakorsföreningar (Röda Halvmånen, Röda Lejonet och Solen) att fullfölja sin verksamhet (GK IV 63);
— låta sina domstolar i det ockuperade området iaktta regler som syftar till ett minimum av rättssäkerhet för den anklagade (GK IV 71, 72, 73, 74, 75 och 76);

Ockupationsmakten får
— utfärda bestämmelser som behövs bl.a. för att trygga säkerheten för sig själv (GK IV 64); sådana bestämmelser får inte träda i kraft förrän de bragts till befolkningens kännedom på dess eget språk; de får inte ha retroaktiv verkan (GK IV 65);
— lagföra överträdelser av sådana bestämmelser vid militärdomstol i det ockuperade landet och som den själv upprättat och som inte får vara politisk (GK IV 66);
— därvid tillämpa sådana bestämmelser som föreskriver dödsstraff för skyddade personer endast om det gäller spionage, allvarliga sabotagehandlingar mot ockupantens militära anläggningar eller avsiktliga brott som vållat en eller flera personers död och under förutsättning att dödsstraff var föreskrivet för sådana brott enligt de lagar som gällde i området innan det ockuperades (GK IV 68 som USA och Storbritannien reserverat sig mot);
— internera eller till bestämd vistelseort förvisa skyddade personer, om det behövs på grund av tvingande säkerhetsskäl; sådana beslut skall fattas i enlighet med ett lagligt förfarande som föreskrivs i GK IV (GK IV 78); om sålunda internerade finns utförliga bestämmelser i GK IV 79-135.

Om motstånd mot ockupanten
Deltagare i väpnat motstånd, av typen partisankrig, måste uppfylla folkrättens krav på att på sina kläder bära ett fastsittande tydligt igenkännbart tecken som kan ses på avstånd, att stå under ansvarigt befäl, att bära sina vapen öppet och att iaktta krigets lagar och bruk. Tas de vid en sådan aktion till fånga, skall de behandlas som krigsfångar. Annars riskerar de att behandlas som brottslingar eller t.o.m. ännu hårdare.
När det gäller andra motståndsformer än väpnat motstånd är läget folkrättsligt sett svårare att beskriva. Ockupanten får internera skyddade personer, om det är ”tvingande nödvändigt” av säkerhetsskäl. Sådan internering skall beslutas av militärdomstol. Dess avgörande skall gå att överklaga.
De åtgärder som kan vidtas inom ramen för civilt motstånd är självfallet av de mest skiftande slag. De syftar till att störa ockupanten och försvåra hans ockupation. I vad mån han tillgriper internering mot ledningen för eller deltagare i sådana åtgärder blir sannolikt beroende av i vad mån världsopinionens ögon riktas mot honom. Finns en sådan uppmärksamhet, kan exempelvis manifestationer av opinion mot ockupanten bland civilbefolkningen vara svåra att beteckna som hot mot hans säkerhet och därmed som grund för internering. Saknar å andra sidan omvärlden intresse för vad som pågår inom det ockuperade området, ökar gissningsvis ockupantens handlingsfrihet.

Källor
Krigets lagar – folkrättsliga konventioner gällande under krig, neutralitet och ockupation (SOU 1979:73)
Adam Roberts, Ockupation, motstånd och folkrätt, Centralförbundet Folk och Försvar 1981
Kompletterande motståndsformer – betänkande av motståndsutredningen (SOU 1984:10)
Folkrätten i krig – rättsregler under väpnade konflikter – tolkning, tillämpning och undervisning (SOU 1984:56)