Vad det officella USA menar med mänskliga rättigheter visas med politiskt intrigerande i FN som inledning till maktpolitiska krig. Den amerikanska nationaldagen firas i Sverige sedan 1960-talet med tanke på “det andra USA”, det USA som gör motstånd.

Dessa underbara amerikaner

När vi som svenskar inte bara firar vår egen nationaldag, utan även den 4 juli, den amerikanska nationaldagen, så gör vi det med tanke på “det andra USA”. Så har vi gjort med något avbrott sedan mitten av 1960-talet, under Vietnamkriget. Vi gör det med tanke på det USA som inte agerar världspolis, det USA som inte använder FN som ett redskap för sitt världsimperium, det USA som inte vill föra orättfärdiga krig mot andra länder, de amerikaner som försvarar yttrandefrihet och medborgerliga rättigheter mot Vita husets politik i dag.


Av ERIK GÖTHE


Det finns ett sådant annat USA, amerikaner som ifrågasätter, som vänder sig emot att FBI jagar araber efter 11 september – tusentals sitter anhållna utan att man vet vad som sker med dem. Det är de amerikanska bibliotekarier som stretar emot när FBI vill åsiktskontrollera folks boklån, det är de universitet som inte vill godta att lämna uppgifter om vilka studenter som är muslimer, det är amerikaner som undersöker vad myndigheterna egentligen gjorde den 11 september som nätsidan emperors-clothes.com/ som visade att en av regeringens hemsidor var källan till uppgiften att stridsflyget hölls nere vid terroristattacken – nästa morgon kopplades besökarna till regeringens hemsida till en porrsida. Det är dessa underbara amerikaner som upprätthåller traditionen från oavhängighetsförklaringen den 4 juli 1776, då Nordamerikas förenta stater bildades efter ett befrielsekrig mot den brittiska kolonialismen.
USA:s myndigheter och president fullföljer inte denna frihetstradition. De följer det som tyvärr också finns från 1776 och framåt: en primitiv tradition av slaveri, lynchning, rasdiskriminering och rättslös och inhuman behandling av påstådda och verkliga brottslingar, en girig och – som man ser – ibland brottslig företagsamhet och en extrem individualism som sprids över världen med den mäktiga amerikanska underhållningsindustrin.
Och i utrikespolitiken en aggressiv maktpolitik. De senaste drygt femtio åren har USA fört hundratals krig för att främja sin intressen. Till slut, under 1990-talet, fick även Europa smaka på öppna krigshandlingar. USA förmådde försvarsalliansen Nato att anfalla Serbien efter att ha intrigerat fram påhittade bevis för kränkningar av de mänskliga rättigheterna i den serbiska provinsen Kosovo – den påstådda massakern i byn Racak.
Nato antog mitt under det kriget en ny doktrin, som godkänner att försvarsalliansen används för angreppskrig; Nato förvandlades således i sak till en krigsallians. I Kosovo har USA i dag upprättat sin största militärbas någonsin utanför USA:s territorium.
Med amerikanska pengar och intriger i FN:s säkerhetsråd har upprättats två tribunaler som påstås ha till uppgift att döma krigsförbrytare, från det före detta Jugoslavien respektive från Rwanda. För den som granskar dessa tribunalers regler och förhandlingar är det uppenbart att tribunalerna är politiska redskap för maktutövning. Tribunalerna får inte pröva vem som startat kriget och åklagare och domare är i realiteten en och densamma, krigets segrare.
Vad man än anser om Slobodan Milosevics inrikespolitik i Jugoslavien – och vi svenskar bör avstå från att ha en bestämd åsikt om inrikespolitiken i andra länder – så bör man säga att Milosevic gör oss en stor tjänst genom att inte ge vika inför tribunalen i Haag. Han påpekar att tribunalen tillkommit på olagligt sätt utan stöd i FN-stadgan. Han utnyttjar sin knappt utmätta tid till avslöjande korsförhör med vittnen, som egentligen har lite att säga om hans påstådda brottslighet. Och när det hela börjar bli pinsamt och avslöjande för åklagar- och domarsidan, blir han avbruten och förbjuds att fortsätta.
Förhandlingarna i Haagtribunalen är, som rättskipning betraktad, en svart komedi och en läxa för den som trodde att här skipas rätt för de mänskliga rättigheternas skull. Svensk TV har inte, inte ens på sen kvällstid, vågat följa dessa förhandlingar, som hela tiden påstås vara så epok- och välgörande för mänskliga rättigheter.
Många människor tror att den internationella brottsdomstolen, som en majoritet FN-stater har bildat på ett sätt som överensstämmer med FN-stadgan, kanske är ett hederligt alternativ för att döma krigsförbrytare, eftersom just USA inte vill skriva under fördraget om domstolen. Jag tror inte det räcker som bevis för att den internationella domstolen skall fungera som något annat än ett redskap för stormaktsintressen. Men det är intressant att notera att USA inte vill att amerikanska militärer och politiker skall kunna dömas för krigsförbrytelser.
Påstådd omsorg om mänskliga rättigheter används av USA som ett vapen för maktpolitik. De tre somaliasvenskarnas behandling sedan de satts upp på USA:s terroristlista visar att inte heller svenska medborgare är fredade. Det illustrerar också vad USA egentligen menar med mänskliga rättigheter: ingen rättegång, inga bevis, faktiskt inte ens en anklagelse som man kan förhålla sig till – bara ett politiskt grundat beslut och intrigerande med FN:s säkerhetsråd, EU och den svenska regeringen, har lett till att svenska medborgare kan fråntas pengar och försörjningsmöjligheter. Man behöver bara misstänkas stå på listan.
USA åberopar numera mänskliga rättigheter när amerikanska intressen skall gynnas genom byte av regering i ett annat land. Det gläder mig att detta så skändligen misslyckades för några månader sedan i Venezuela. Presidenten Chavez var så populär att en folklig revolt förde honom tillbaka till makten redan efter tre dagar. I grunden är den av USA uppmuntrade kuppen mot Chavez samma företeelse som underkuvandet av Jugoslavien. Den statsledare som försöker föra en politik för en nationellt oberoende folkförsörjning, och kanske till och med lite välfärdspolitik, lever ett farligt liv. Det var egentligen Milosevics och Chavez’ brott. I Jugoslavien har USA hittills varit framgångsrikt. I Venezuela misslyckades USA så långt, men försöker väl igen. I Afghanistan och Centralasien kunde USA bita sig fast men möter allt större motstånd.
Vi – amerikaner och vi andra – borde försöka bidra till att USA misslyckas på fler ställen i världen. Så upprätthålls traditionen från 1776.

Texten är ett appelltal som hölls vid 4-julifirande på Stortorget i Stockholm den 4 juli 2002.

Amerikanska internetlänkar mot kriget:
http://www.antiwar.com/
http://www.counterpunch.org/
http://www.internationalanswer.org