Mitt i regeringens nya soppa av ingrepp i tryckfrihetsförordningen simmar en riktigt ful fisk, Aftonbladets chefredaktör och ansvarige utgivare Anders Gerdin, som ytterst svarade för Aftonbladets fejkade nazistnyheter — tillverkade av den egna redaktionen.

Tryckfrihetsmarodören Gerdin

Det är positivt att ett antal företrädesvis liberala publicister undertecknat det på föregående sidor återgivna uppropet.

Av det som sägs i uppropet, ska här endast en fråga kommenteras, den om att ta in nya brott i den s.k. brottskatalogen i tryckfrihetsförordningen (TF). Uppropsundertecknarna reagerar mot regeringens proposition Yttrandefrihetsgrundlagen och Internet (prop. 2001/02:74), vilken nyligen i en första omgång behandlats av riksdagen.

Av TOR BERGMAN

I propositionen föreslås att den s.k. brottskatalogen i tryckfrihetsförordningen (TF) ska utökas med fyra nya brott: olaga hot, hot mot tjänsteman, övergrepp i rättssak och brott mot medborgerlig frihet. En så principiellt betydelsefull nykriminalisering på det tryckfrihetsrättsliga området bör givetvis inte genomföras utan att övertygande skäl föreligger.

Men grunden för regeringens förslag är av torftigaste slag. Vad som åberopas är en enda isolerad och synnerligen apart händelse, den så kallade Aftonbladsaffären för några år sedan, en solkig historia som fick sin juridiska upplösning genom en dom av högsta domstolen år 1999.

Vad som då hände var följande. Några ungdomar, betecknade som nazister, åtalades för olaga hot och hot mot tjänsteman, brott riktade mot två kända personer. Hoten bestod i att fotografier som kunde användas i hotsyfte tagits utanför personernas bostäder och därefter uppvisats för åtminstone en av dem. Någon dag senare publicerades dessa bilder under stort uppslagna rubriker i Aftonbladet. Resultatet av domstolsprövningen blev emellertid att ungdomarna frikändes; genom att de i publiceringssyfte hade överlämnat fotografierna till en journalist på Aftonbladet ansågs deras handlande falla under TF:s föreskrift om meddelarfrihet. HD konstaterade samtidigt att olaga hot och hot mot tjänsteman inte nämns i TF:s brottskatalog och därmed inte är tryckfrihetsbrott.

Mot den här bakgrunden finns det skäl att uppmärksamma hur de föreslagna nya tryckfrihetsbrotten är konstruerade.

Olaga hot regleras i 4 kap. brottsbalken, som har rubriken Om brott mot frihet och frid. Typiskt sett har detta brott inte det minsta att göra med vad som publiceras i tryckta skrifter. Straffbart som olaga hot är att lyfta vapen mot annan eller eljest hota med brottslig gärning på sätt som är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig fruktan för egen eller annans säkerhet till person eller egendom. Att fälla ett hotfullt yttrande, som adressaten inte tar på allvar, är således inte brottsligt. Därför är det ingen lapsus att detta brott i dag inte finns med i TF:s brottskatalog.

Hot mot tjänsteman regleras i 17 kap. brottsbalken, som har rubriken Om brott mot allmän verksamhet m.m. Här kriminaliseras att med hot om våld förgripa sig å någon i hans myndighetsutövning eller för att tvinga honom eller hindra honom från åtgärd däri eller hämnas för sådan åtgärd. Givetvis har inte heller detta brott typiskt sett något att göra med vad som publiceras i tryckta skrifter.

Även övergrepp i rättssak regleras i 17 kap. brottsbalken. Här kriminaliseras att med våld eller hot om våld angripa någon för att denne gjort anmälan, fört talan, avlagt vittnesmål eller annars vid förhör avgett utsaga hos en domstol eller annan myndighet eller för att hindra någon från en sådan åtgärd. Vidare är straffbart att med annan gärning, som medför lidande, skada eller olägenhet, eller med hot om en sådan gärning angripa någon för att denne avlagt vittnesmål eller annars avgett utsaga vid förhör hos en myndighet eller för att hindra honom från att avge en sådan utsaga. Vad som sagts om hotbrotten ovan får anses gälla även här.

Vad som slutligen angår brott mot medborgerlig frihet regleras det i 18 kap. 5 § brottsbalken. Beskrivningen av det straffbara området är allmänt hållen. Den som övar olaga tvång eller olaga hot med uppsåt att påverka den allmänna åsiktsbildningen eller inkräkta på handlingsfriheten inom politisk organisation eller yrkes- eller näringssammanslutning och därigenom sätter yttrande, församlings- eller föreningsfriheten i fara, kan dömas för brott mot medborgerlig frihet.

Varför vill då regeringen i TF införa dessa nya brott som ingen hittills tyckt ha en naturlig plats där? Regeringens enda sakargument är det som följer av HD:s dom i Aftonbladsmålet: brotten ”kan” falla inom TF:s materiella tillämpningsområde, och den som i ett sådant fall står bakom ett hot i en tryckt skrift löper ingen risk att drabbas av efterräkningar, eftersom brottet inte är ett tryckfrihetsbrott.

Regeringen menar att detta inte är en godtagbar ordning. Men varför skulle den inte vara det? Denna ordning har ju gällt under hela 1900-talet utan att minsta klagomål framförts. För att backa upp sitt förslag slår regeringen sedan till med en ren spekulation: stor risk sägs finnas för att allmänhetens stöd för tryckfriheten minskar, om skyddet också inkluderar olaga hot och andra motsvarande hotbrott. Vad slutligen gäller det praktiska behovet av lagstiftning, säger sig regeringen inte kunna bortse från att framför allt ”den tekniska utvecklingen” ökat risken för att hotfulla yttranden framförs gentemot både grupper och enskilda. Den fortsätter: ”Den kommunikation som sker mellan människor har ju underlättats betydligt genom t.ex. möjligheten att skicka meddelanden via e-post.” Såvitt gäller tryckta medier är givetvis denna synpunkt helt ointressant.

Frånvaron av regeringsargument av saklig tyngd för att ändra TF visar vilken skada tryckfriheten lider av att det numera också finns en annan grundlag på yttrandeområdet än TF, dvs. YGL, en grundlag som vid varje nytt problem på grund av ”den tekniska utvecklingen” anses motivera att också TF försämras. Filosofin bakom YGL är ju att ”samma regler” ska gälla på TF:s och YGL:s områden, även om det inte finns sakliga skäl för det.

Mitt i den här soppan simmar en riktigt ful fisk, Aftonbladets chefredaktör och ansvarige utgivare Anders Gerdin. Det var ytterst han som svarade för Aftonbladets fejkade nazistnyheter — tillverkade av den egna redaktionen. Hans roll i det här sammanhanget har varit provokatörens och i den egenskapen har han spelat en nesligare roll än någon annan svensk chefredaktör på år och dag. Man frågar sig varför inte sådana som de liberala publicisterna ovan tagit heder och ära av en sådan det fria ordets dödgrävare. Spaltutrymme har de inte saknat.

För tillfället är det dock ännu viktigare att försöka bidra till att riksdagen säger nej till regeringens omotiverade förslag till grundlagsändringar. Observera exempelvis att EU inte har något att göra med den här saken. Här rör det sig om helt hemtillverkade inskränkningar i de demokratiska fri- och rättigheterna. Fullständigt onödiga sådana.

Tor Bergman är jurist med bakgrund som domare.

TfFR 1-2/2002

 

Under rubriken ”Oroande politiska attacker mot yttrandefriheten” publicerades i maj 2002 ett upprop angående regeringens proposition om yttrandefriheten på nätet och införande av nya tryckfrihetsbrott. Se även Tor Bergmans kommentar på nästa uppslag.

Attacker mot yttrandefriheten

Vi undertecknare har blivit allt mer övertygade om att det behövs en diskussion och ett aktivt motstånd mot de återkommande ingrepp som görs på tryck- och yttrandefrihetsområdet. Vi känner oro för det lättsinne och den bristande respekt med vilken regeringen behandlar de grundlagar som ska garantera våra medborgerliga rättigheter.
I propositionen Yttrandefrihetsgrundlagen och Internet föreslår regeringen att det ska bli möjligt även för andra än de traditionella medieföretagen att grundlagskydda sina hemsidor. Det är bra. Ett grundlagsskydd som under ansvar ger vidgade möjligheter för enskilda, företag och organisationer att ge uttryck för sina åsikter.
Men förslaget innefattar även en utökning av den så kallade brottskatalogen i tryckfrihetsförordningen. Med ett enda fall som grund, Aftonbladets nazibilder, vill regeringen – av allt att döma med Konstitutionsutskottets (KU:s) instämmande – införa brottet olaga hot som ett nytt tryck- och yttrandefrihetsbrott. Samt brotten hot mot tjänsteman, övergrepp i rättssak och brott mot medborgerlig frihet.
Detta kommer att påverka mediernas möjlighet och benägenhet att rapportera kring dessa brott. Det är betecknande att så genomgripande förändringar av grundlagen forceras fram. När det gäller att grundlagsskydda rättigheter gäller i stället tröghet. I propositionen Offentlighetsprincipen och informationstekniken föreslås att det i grundlagen uttryckligen skall skrivas in att myndigheterna – om än med vissa icke oväsentliga begränsningar – ska åläggas att göra sammanställningar ur olika handlingar om medborgarna kräver det. Denna rättighet har i praktiken funnits sedan slutet av 1970-talet.
När tryckkonsten kom till Sverige för runt 500 år sedan kringgärdades den då nya och revolutionerande tekniken med restriktioner. De styrande avgjorde var det fick finnas tryckerier och vem som fick driva dem. På samma sätt kringgärdar regeringen idag medborgarnas rätt att fullt ut utnyttja datortekniken. Tvärt emot ett kommittéförslag vill regeringen inte ge medborgarna förtroendet att få del av myndigheternas handlingar i elektronisk form. Informationsteknikens möjligheter till trots, hänvisar regeringen år 2002 alltjämt medborgarna till pappersutskrifter.
Personuppgiftslagen (PUL) har inneburit tre förlorade år för öppenheten och yttrandefriheten. Med datainspektionens understöd fälldes företagaren Börje Ramsbro av tingsrätt och hovrätt för att han kritiserat ett antal bankdirektörer på sin hemsida. Lika illa gick det för konfirmationslärare Bodil Lindqvist som fälldes i tingsrätten för att hon lagt ut harmlösa uppgifter på sin hemsida. I och med att Ramsbro fått upprättelse i Högsta Domstolen och Bodil Lindqvist väntar på att få sin sak prövad i hovrätten har mycket återvunnits men inget vunnits.
Kvar finns PUL:s återverkningar på öppenheten. Lagen har blivit ett halmstrå för sekretessbenägna myndigheter och lett till att handlingar som tidigare med självklarhet varit offentliga nu sekretessbelagts. Nu ska frågan utredas – med direktiv som i praktiken omöjliggör några påtagliga förändringar.
En annan utredning pågår redan om sekretess i pass- och körkortsregistren. Inte en förutsättningslös utredning där för- och nackdelar ska vägas mot varandra utan regeringen har beställt ett förslag som ska minska tillgängligheten till registren.
När regeringens förslag om inskränkningar av öppenheten hos kronofogdarna granskades av lagrådet avrundade juristerna sitt yttrande med att det finns ”anledning att framhålla att det förekommer talrika lagändringar som innebär en utvidgning av sekretess medan begränsningar av gällande sekretess sällan föreslås”. Lagrådet ville varna för att regeringen genom sitt agerande kunde komma att avlägsna Sverige ”från den offentlighetsprincip som landet med sådan skärpa förfäktar i internationella sammanhang”. Dessvärre genomfördes förslaget trots den allvarliga kritiken. I stället för att öda kraft på att inskränka öppenheten borde regeringen uppmärksamma den blotta i meddelarfriheten som domen mot Lennart Sacrédeus uppdagat. En blotta som kan få människor att dra sig för att meddela sig med medierna av rädsla för att bli avslöjade. Om regeringen menar allvar med sin kampanj Öppna Sverige borde den ta initiativ till en snabbutredning av frågan.
Men trots den snabbhet som regeringen visat för att ändra grundlagen verkar detta inte vara nog. I dag kräver en grundlagsändring två riksdagsbeslut med ordinarie mellanliggande val. Men i ytterligare en proposition föreslår regeringen att när det handlar om att överlåta beslutsmakt till EU så ska det i fortsättningen räcka med ett beslut där tre fjärdedelar av riksdagen är överens för att grundlagen ska kunna ändras. Från denna gräddfil för grundlagsändringar har förvisso undantagits sådant som rör ”principerna för statsskicket”, men regeringsförslaget lämnar betydande oklarheter kring huruvida detta även omfattar grunderna för tryck- och yttrandefriheten. Om så inte är fallet – och mot bakgrund av vad som uttalats i tidigare lagstiftningsärenden talar mycket för att det inte är det – så öppnar detta snabbspår en möjlighet för snabba och oövertänkta ändringar av grundlagen vilket är exakt vad den nuvarande ordningen är tänkt att hindra. Konstitutionsutskottet kan här bringa klarhet om avsikterna. Frågan är om utskottet vågar.

Anders Ahlberg, huvudredaktör, Vestmanlands Läns Tidning * Gunnel Arrbäck, direktör, Statens biografbyrå * Gunilla Bejbro-Högfeldt, chefredaktör, Östgöta Correspondenten * Kjell Carnbro, chefredaktör, Sundsvalls Tidning * Niklas Ekdal, politisk redaktör, DN * Nils Funcke, journalist * Per Hultengård, jurist, Tidningsutgivarna * Lena Hörngren, chefredaktör, Kommun-Aktuellt * Pär-Arne Jigenius, tidigare PO och gästprofessor * Torbjörn von Krogh, chefredaktör, Pressens Tidning * Jerker Norin, politisk chefredaktör, Eskilstuna-Kuriren * Anders R Olsson, frilansjournalist, författare * Robert Rosén, chefredaktör, Gefle Dagblad * Jörgen Ullenhag, chefredaktör, Upsala Nya Tidning * Torbjörn Vallinder, docent

TfFR 1-2/2002