I mitten av 1941 avbröts USA oljeleveranser till Japan. Under hösten 1941 fördes förhandlingar. Japan var berett att tillmötesgå en stor del av USA:s krav, men Roosevelt ville krig. Till oljeembargot fogades ett förödmjukande amerikanskt ultimatum.

Monumentet Roosevelt

Franklin D. Roosevelt var USA:s president under samma tolv år som Hitler var Tysklands rikskansler och führer, 1933–45. Självklart finns det en väldig litteratur om Roosevelt. För det kanske senaste bidraget svarar en amerikansk historiker med gott anseende, Thomas Fleming. Titeln på hans bok lyder: The New Dealers’ War — Franklin D. Roosevelt and the War Within World War II (Basic Books, 2001, 628 s.)


Av TOR BERGMAN

Den ledande ”new dealern” var förstås Roosevelt själv, och underrubriken syftar på den interna infighting som USA:s krigsplaner och själva krigföringen gav upphov till.
Flemings bok är både spännande och väldokumenterad. Särskilt intresse erbjuder skildringen av Roosevelts roll för att dra in USA i den gigantiska kraftmätningen — mot viljan hos ett folk som helst hade velat slippa vara med. Det krävdes en manipulatör av mästarklass för att klara den bedriften. Roosevelt var en sådan. Han var utan minsta tvivel den ledande på sitt område bland 1900-talets USA-presidenter, den ”störste” skulle kanske vissa säga.
Särskilt så länge han var vid någorlunda god hälsa, var Roosevelt en formidabel politiker, ”karismatisk” därtill, och helt utan skrupler: han förstod att han var precis rätt man för att mot sitt folks vilja dra in USA i det europeiska stormaktskriget och därmed flytta fram maktpositionen i världen för den amerikanska elit som han var en del av. Detta var grundorsaken till att han — i strid med all tidigare amerikansk praxis — år 1940 kandiderade för en tredje presidentperiod. Han gjorde det, trots att han redan då var en svårt sjuk man.
Roosevelts huvudmålsättning var att dra in USA i krig mot Tyskland — ett krig mot Japan kom i andra hand. Men hur kunna göra USA krigförande i Europa på samma sida som USA:s f.d. kolonialmakt England och mot en annan europeisk stormakt, en makt som uppenbarligen inte utgjorde något nämnvärt hot mot USA? Atlanten skilde ju länderna åt, och Hitler hade lärt av första världskrigets erfarenheter, så tyska ubåtar attackerade i princip inte amerikanskt handelstonnage. Ibland skördades ändå amerikanska människoliv, som när en tysk ubåt sänkte en amerikansk jagare med 115 marinsoldater ombord. Roosevelt försökte då piska upp en mot Tyskland fientlig krigsopinion i USA. Men det lyckades inte. Den allmänna opinionen i USA fortsatte att föredra fred framför krig. Roosevelt gjorde då bedömningen att det var med hjälp av ett krig mot Japan som USA skulle kunna komma i krig mot Tyskland.
Att få till stånd ett krig mellan Japan och USA var dock ingen lätt uppgift, allrahelst som Roosevelt ansåg att en sådan konflikt måste börja med ett japanskt angrepp. På annat sätt skulle nämligen inte den amerikanska antikrigsopinionen kunna svängas.
Roosevelts strävan försvårades även av att Japan inte betraktade USA som en naturlig fiende. De japanska expansionsplanerna gällde Sydostasien och främst de franska och brittiska besittningarna där: Indokina, Malackahalvön och Singapore. Det var däremot inte Japans avsikt att lägga under sig Filippinerna, som den här tiden var en amerikansk koloni.
Men år 1940 slöt Japan tillsammans med axelmakterna Tyskland och Italien den s.k. tremaktspakten. Den japanska politiken blev nu djärvare. Först ockuperades norra delen av franska Indokina (Vietnam) och sedan den södra. USA svarade med ekonomiska sanktioner. Japans behov av råolja tillgodosågs till 90 procent genom import, och därav svarade USA för hälften. I mitten av 1941 avbröts alla amerikanska oljeleveranser till Japan.

Myten om Pearl Harbor
Under hösten 1941 fördes förhandlingar mellan Japan och USA i Washington. Japan var berett att tillmötesgå en så stor del av de amerikanska kraven, att det fanns en god grund för fortsatta förhandlingar. Men Roosevelt ville krig. Till oljeembargot fogades ett förödmjukande amerikanskt ultimatum.
År 1937 hade Japan inlett fullskaligt krig mot Kina. Denna aggressiva japanska politik hade USA i princip inte tidigare sökt stävja, men nu — i november 1941 — krävde Washington att Japan skulle: 1) dra sig tillbaka fullständigt från Kina, 2) lämna de franska besittningarna i Indokina, 3) stödja den kinesiska regeringen, mot vilken landet förde krig och 4) lämna tremaktspakten med Tyskland och Italien. En av de skarpaste kritikerna av USA:s utrikespolitik under 1900-talet är den amerikanske essäisten m.m. Gore Vidal. Hans senaste bok har titeln The Last Empire — Essays 1992–2000 (Vintage International, 2002). Enligt Vidal bedömde Cordell Hull, USA:s utrikesminister under större delen av andra världskriget, att den amerikanska kravlistan var oantagbar för Japan. Detta var också avsikten. Japan hade att välja mellan total nationell förödmjukelse och krig. Man valde kriget. Det var rationellt, låt vara att det blev ett krig som inte kunde vinnas av Japan.
USA hade lyckats knäcka koderna för den japanska militära radiotrafiken och kände därför i förväg till Japans krigsplaner. Den 7 december 1941 kom angreppet mot Pearl Harbor, den amerikanska flottbasen på Hawaii. Myten säger att ett fredsälskande och oskyldigt USA togs på sängen. Så var det inte. Gore Vidal är helt bestämd om att attacken inte kom som någon överraskning för Roosevelt. En annan sak är att de lokala militära befälhavarna var oförberedda. Det var på grund härav som attacken skördade ca 3 000 dödsoffer, dvs. ungefär lika många som terroristattackerna den 11 september 2001. Resultatet av det japanska angreppet blev också precis vad Roosevelt hade räknat med: den amerikanska antikrigsopinionen krympte ihop till en obetydlig rännil.

I krig mot Tyskland
Det centrala för Roosevelt var dock Tyskland. Ett knappt halvår före Pearl Harbor — den 22 juni 1941 — hade detta land inlett angreppet på Sovjetunionen. Den bedömning som då gjordes i den tyska huvudstaden var, att det bara var en tidsfråga till dess USA skulle komma att bli krigförande på Storbritanniens sida. Hitler ansåg därför att tiden arbetade mot honom. Men om Tyskland skulle kunna slå ut Sovjetunionen genom ett fälttåg på tre till fem månader, ansåg sig Hitler bli herre över så väldiga mänskliga och materiella resurser, att Tyskland med framgång skulle kunna avvärja en förenad amerikansk-brittisk attack mot Västeuropa.
Det tyska fälttåget mot Sovjetunionen gick till en början över förväntan, men redan efter en dryg månad hade problemen för de tyska arméerna blivit så stora, att det framstod som ovisst om Tyskland under år 1941 skulle kunna eliminera Sovjetunionen som krigsmotståndare. I början av december hejdades så Tysklands mellersta armégrupp framför Moskva och ett par dagar senare kom Japans attack mot Pearl Harbor. Nu inträffade den kanske märkligaste kursomläggningen under andra världskriget: Tyskland förklarade USA krig. Roosevelts huvudmålsättning att vilja dra in USA i ett krig mot Tyskland infriades därmed på ett sätt som för honom måste ha varit rena julklappsutdelningen. Det var mästerpolitikern Roosevelt som hade agerat. Och Hitler trampade rakt i den gillrade fällan: han visade, när det verkligen krävdes, att han kom till korta som politiker. De närmare turerna i detta spel skildras på ett fascinerande sätt av Thomas Fleming.

Planen att krossa Tyskland
Flemings bok handlar också om det betydelsefulla kravet på Tysklands ”ovillkorliga kapitulation”. Kravet fördes fram vid toppmötet mellan Roosevelt och Churchill i Casablanca i januari 1943. Men det var inte Churchill som lanserade kravet. Kravet på ovillkorlig tysk kapitulation var Roosevelts eget. Man kan ana att han därmed avsåg att hålla Stalin på gott humör, dock hade inte Stalin deltagit i något resonemang om saken. Och vid toppmötet i Teheran i november 1943 mellan de tre stora, var Stalin öppet och odiplomatiskt kritisk. Ogillade kravet gjorde också Eisenhower, som strax efter Teherantoppmötet utsågs till överbefälhavare för operation Overlord, det amerikansk-brittiska invasionsföretaget i Normandie, som sattes i gång i juni 1944.
Själva formuleringen ”ovillkorlig kapitulation” (unconditional surrender) hade Roosevelt hämtat från det amerikanska inbördeskriget, men han missbrukade historien. Efter den avgörande segern för nordstatsarmén vid Ap-pomattox förhandlades det om kapitulation mellan överbefälhavarna på de båda sidorna, nordstatsarméns Grant och den besegrade sydstatsarméns Lee. Grant krävde ”ovillkorlig kapitulation”, men Lee protesterade och Grant gav efter: livsmedelsförsörjningen för de svältande sydstatssoldaterna tryggades och officerarna i sydstatsarmén fick behålla sina hästar för vårplöjningen. Och unionspresidenten Lincoln eftersträvade alldeles klart, att kriget skulle avslutas med en försoningsfred utan hämnd, dvs. raka motsatsen till ”ovillkorlig kapitulation”.
När nu detta ogenomtänkta krav riktades mot Hitlers Tyskland rymde det också en betydande oklarhet. Vilka skulle kravet drabba? Tysklands väpnade styrkor? Eller hela tyska folket och därmed också dem som i det tysta gjort vad de kunde för att bekämpa Hitler och nazismen?
Kravet på Tysklands ovillkorliga kapitulation motverkade strävandena hos de mot nazisterna oppositionella krafterna i Tyskland. Hur mycket denna opposition var värd, kan man kanske ha sina dubier om. Den politiska hållningen hos de högre preussiska officerare (generalmajor Henning von Tresckow m.fl.) som gjorde ett antal misslyckade försök att med hjälp av utplacerade bomber ta livet av Hitler, var väl närmast att vilja åstadkomma en nazism utan Hitler. I klartext: fortsatt krig mot Sovjetunionen men försök att utverka separatfred med de västallierade. Samtidigt är det ett faktum att Goebbels kända tal i Berlins sportpalats i början av februari 1943, där han inför en exalterad publik proklamerade ”det totala kriget”, inte bara var en följd av den just fullbordade tyska katastrofen vid Stalingrad utan också hade att göra med kravet på Tysklands ”ovillkorliga kapitulation”.
Churchill gillade inte detta krav, och Stalin var klart emot det. Men Roosevelt hade pengarna, och av dem hade både Churchill och Stalin behov.
Kravet på Tysklands ovillkorliga kapitulation förlängde andra världskriget i Europa i och med att det svetsade samman den tyska nationen bakom Hitler. Roosevelt demonstrerade, som många senare amerikanska politiker också skulle komma att göra, att han föga begrep sig på Europa.

Morgenthauplanen
Ett tredje betydelsefullt ämne som tas upp av Thomas Fleming har samband med kravet på Tysklands ovillkorliga kapitulation. Ämnet är den s.k. Morgenthauplanen efter namnet på Roosevelts finansminister Henry Morgenthau Jr (1891–1967). Morgenthau var jude och beslutsamt antitysk. Han avskydde inte bara Hitlerregimen utan hela tyska folket. Morgen-thaus attityd var något helt annat än den hållning som senare har kommit att giftstämplas som antiamerikanism. I det senare fallet handlar det ju främst om kritik mot USA:s regering och dess politik, särskilt utrikespolitiken — inte om att tycka illa om det amerikanska folket. Något motsvarande var det inte med Morgenthau. Han var en stor hatare av hela tyska folket.
Morgenthau hade Roosevelts öra. Vid ett sammanträffande dem emellan i augusti 1944, yttrade Roosevelt: ”Vi måste vara hårda mot Tyskland och då menar jag det tyska folket, inte bara nazisterna. Antingen måste Ni kastrera [dem] eller [på annat sätt] behandla dem ... så att de inte kan fortsätta att föröka sig och därmed få tillfälle att uppträda som hittills.”
Den plan som Morgenthau utarbetade avsåg att dela upp Tyskland i fyra delar. I Ruhr och Saar skulle alla industrier förstöras. Det tyska folket skulle hänvisas till att livnära sig på jordbruk. När Morgenthaus närmaste man invände att detta kanske skulle medföra en svältkatastrof för 20 miljoner tyskar, svarade Morgenthau: ”Jag bryr mig inte om vad som händer med befolkningen.”

Deporteringsplaner
Inte bara Roosevelt var sympatiskt inställd till detta projekt utan också hans hustru Eleanor Roosevelt, sedermera närmast helgonförklarad då hon år 1948 blev huvudsponsor för FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Under ett veckoslut i början av september 1944 diskuterade makarna Roosevelt med Morgenthau en preliminär version av Morgenthauplanen. Makarna Roosevelt bejakade helhjärtat inställningen att det skulle vara bra om all tysk industri förstördes, eftersom företagen i England och Belgien skulle gynnas av det. I sammanhanget ansåg Morgenthau att flertalet tyskar mellan tjugo och fyrtio år borde tvångsdeporteras till Centralafrika, till ”något TVA-liknande projekt” (TVA = Tennessee Valley Authority, ett New Deal-projekt i den stora depressionens spår för att bygga ut vattenkraften i Tennesseefloden och därmed mildra den rådande massarbetslösheten). Vad skulle man då göra med barnen till de tvångsförflyttade tyskarna? Det var ”ett stort problem”, medgav Morgenthau. Hur som helst var makarna Roosevelt ”i fullständig sympati” med sin finansministers tankegångar.
Till en del förverkligades Morgenthauplanen: det besegrade Tyskland delades upp i fyra ockupationszoner, tre förvaltade av de allierade och den fjärde av Frankrike. Att planen inte därutöver genomfördes, var inte Roosevelts förtjänst; han hade avlidit ett par veckor innan de sovjetiska arméerna nådde Berlin.

Roosevelt krigspolitikern
Det är dags att montera ned monumentet Roosevelt. New Deal-politiken under hans första presidentperiod hade sina förtjänster, även om dessa inte bör överdrivas. Gore Vidal skriver: ”När japanerna, starkt provocerade av oss, gick till angrepp, hade vi inte kommit ur depressionen efter 1929 års krasch. Roosevelts New Deal-politik lindrade problemen men löste dem inte. Arbetslösheten fortsatte att vara hög; det var kriget som gjorde att full sysselsättning uppnåddes.”
Det avgörande omdömet om Roosevelt måste därför gälla hans roll som krigspolitiker. Som hävdas av Thomas Fleming måste domen bli hård. Ca 300 000 amerikaners liv blev priset för USA:s krigsdeltagande. Om USA avstått från kriget, vilket landet utan vidare kunnat göra, hade kanske dödssiffran stannat vid några hundra. Härtill kommer de onödiga offren bland den japanska civilbefolkningen. Som Roosevelt såg saken tillhörde dock inte japanerna mänskligheten. USA:s krig i Stilla havet var också ett raskrig. Japanerna var ”gooks” — gulingar. Det är lätt att ge exempel på att även svarta amerikaner, till vardags utsatta för den kränkande rasismen från de vitas sida, nu utan att tveka själva hemföll åt grov antijapansk rasism. Också för rasismen i Stilla havs-kriget bar Roosevelt huvudansvaret, eftersom han dolde sanningen om USA:s politik för det amerikanska folket.
Andra världskriget blev en unik kraftmätning mellan alla de dåvarande stormakterna. För två av dessa handlade det om krig på två fronter — Tyskland och USA. Tyskland förlorade och USA vann. Förlorare blev också Japan. Bingo således för USA i och med att landets enda betydelsefulla rivaler i Europa och Asien var uträknade för decennier framåt. Så kunde slipstenen dras av en lika durkdriven som skrupelfri USA-president. Roosevelt och andra världskriget är en perfekt illustration till Clausewitz ord om att kriget är en fortsättning av politiken med andra medel.
Den som vill ta del av ett verk som belyser USA:s politik inför och under andra världskriget, kan knappast välja något mera klargörande än Thomas Flemings bok. 628 sidor kan verka mastigt. Men det handlar ingenstans om tröttande långrandighet. Fleming representerar det bästa i den narrativa amerikanska historikertraditionen. Och på köpet får man nyttiga insikter i hur det kan gå till i amerikansk inrikespolitik, upplysningar som inte sällan är av det mindre uppbyggliga slaget.