Den svenska regeringen har genom justitiedepartementet svarat bistert på en propå från EU att göra unionslag av tryckfriheten — se nästa sida. Och hur skulle det gå om en svensk publicist skulle få dömas efter exempelvis italiensk lag?

Om svensk press döms utomlands ...

EU-kommissionen skickade ut ett förordningsutkast på remiss till medlemsstaterna. Utkastet handlar om vilket lands lag som ska tillämpas för s.k. utomobligatoriska förpliktelser. Sådana förpliktelser kan uppstå exempelvis om någon lider skada på grund av brott eller någon olyckshändelse. Kommissionen har i sitt utkast tagit in en bestämmelse som handlar om ärekränkning m.m. (artikel 7). Den lyder:

”Tillämplig lag för en utomobligatorisk förpliktelse som härleder sig från en kränkning av privatlivet eller personlighetsskyddet eller från ärekränkning är lagen i det land där den som lidit skada hade hemvist vid tidpunkten för den skadeståndsgrundande handlingen.”

Av INGEMAR FOLKE

Anta att en svensk tidning innehåller något som en korrupt italiensk politiker anser ärerörigt eller bara integritetskränkande; man har kanske skrivit något om att politikern låter färga sitt hår. Skulle kommissionens förslag antas som EU-förordning, så skulle den italienske politikerns anspråk på skadestånd för publiciteten bli bedömt enligt italiensk lag.

Den svenska regeringen har besvarat utkastet den 16 september (Ju1998/1390/L2, se nästa sida - red). Om den föreslagna artikel 7 heter det i svaret bl.a.:

”Förordningen bör inte omfatta frågor av detta slag. De skadeståndssituationer som täcks av den föreslagna artikeln omfattar olika kränkande uttalanden av enskilda. Det är tveksamt om det kan anses falla inom gemenskapsrättens tillämpningsområde att reglera lagvalet för dessa fall med stöd av artikel 65 i EG-fördraget. Behovet av en sådan reglering kan starkt ifrågasättas. Det är svårt att se på vilket sätt regeln skulle behövas för att den inre marknaden skall fungera väl. Den fria rörligheten för varor, personer, tjänster och kapital torde inte hindras av att det saknas gemenskapsbestämmelser om lagvalet för dessa fall. – En reglering enligt artikel 7 riskerar därutöver att utgöra ett ingrepp i nationella regler om yttrandefrihet. Under alla förhållanden måste en lösning ges på det problemet.”

Regeringen fortsätter därefter med att redogöra för sådana exotiska begrepp i den svenska yttrandefrihetslagstiftningen som meddelarskydd och ensamansvar, dvs. att bara vissa av lagen utpekade personer svarar för missbruk av tryckfriheten.

Regeringen erinrar också om att Amsterdamfördraget innehåller en förklaring om att varje medlemsstat är fri att tillämpa sina konstitutionella bestämmelser om tryckfrihet och yttrandefrihet i andra medier.

I våras hade lagutskottet att ta ställning till en motion av folkpartisten Ana Maria Narti där hon varnar för EU-kommissionens initiativ. Förmodligen är projektet inte skjutet i sank av den svenska regeringens mycket avvisande inställning. En tryckfrihetsvänlig opinion bör följa upp hur saken behandlas i fortsättningen.

Ingemar Folke är advokat i Stockholm

 

Justitiedepartementet:
Svar på utkast till rådsförordning om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser

Det arbete som kommissionen nu driver om en förordning om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser är viktigt. Bestämmelser om vilka rättsregler som skall tillämpas på sådana förhållanden kommer att få stor betydelse för såväl myndigheter som företag, privatpersoner och andra.
Allmänt sett talar intressena av förutsebarhet, effektivitet och rättslikhet för att det skapas en rättsordning inom unionen som klargör vilket lands lag som skall tillämpas. Detta gäller särskilt mot bakgrund av de regler om domstols behörighet och erkännande och verkställighet av domar från andra medlemsstater som finns i Bryssel I-förordningen. En förordning om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser skulle också komplettera den befintliga Romkonventionen om tillämplig lag för av­talsförpliktelser.
Samtidigt som det är angeläget att gemenskapsbestämmelser kommer till stånd är frågan om hur bestämmelserna skall utformas långt ifrån enkel. Såvitt gäller förpliktelser som avser skadeståndsansvar täcker reglerna in handlanden av såväl enskilda som andra inom många samhällsområden. Utkastet reglerar även frågor utanför den egentliga skadeståndsrätten. En generell utgångspunkt bör vara att man eftersträvar lösningar som ger en så god balans som möjligt mellan de skilda intressen som kan finnas i de olika frågorna. Som en annan utgångspunkt bör gälla att man riktar in sig på de frågor där det finns ett lagstiftningsbehov och alltså inte försö­ker uppnå en alltför omfattande och detaljerad reglering. En reglering kräver nog­granna och ingående överväganden.
Redan nu bör följande anföras beträffande den föreslagna artikel 7 (ärekränkning m.m.).
Enligt artikeln skall tillämplig lag för en utomobligatorisk förpliktelse som härleder sig från en kränkning av privatlivet eller personlighets­skyddet eller från ärekränkning vara lagen i det land där den som lidit skada hade hemvist vid tidpunkten för den skadeståndsgrundande hand­lingen.
Förordningen bör inte omfatta frågor av detta slag. De skadestånds­situationer som täcks av den föreslagna artikeln omfattar olika krän­kande uttalanden av enskilda. Det är tveksamt om det kan anses falla inom gemenskapsrättens tillämpningsområde att reglera lagvalet för dessa fall med stöd av artikel 65 i EG-fördraget. Behovet av en sådan re­glering kan starkt ifrågasättas. Det är svårt att se på vilket sätt regeln skulle behövas för att den inre marknaden skall fungera väl. Den fria rör­ligheten för varor, personer, tjänster och kapital torde inte hindras av att det saknas gemenskapsbestämmelser om lagvalet för dessa fall.
En reglering enligt artikel 7 riskerar därutöver att utgöra ett ingrepp i nationella regler om yttrandefrihet. Under alla förhållanden måste en lösning ges på det problemet. Genom den svenska regeringsformen skyddas yttrandefriheten, som innebär att alla har en frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar och uttrycka tankar, åsikter och känslor. I regeringsformen skyddas också friheten att skaffa fram och ta emot upplysningar och att i övrigt ta del av andras yttranden. I tryckfrihetsförordningen finns särskilda bestämmelser om dessa friheter när det gäller tryckta skrifter. Bestämmelserna innebär att skade­ståndsansvar kan komma i fråga endast för vissa särskilt uppräknade all­varliga brottsliga handlingar. Vidare är ansvaret begränsat till vissa i tryckfrihetsförordningen särskilt utpekade personer. Det finns vidare en meddelarfrihet, som innebär att var och en har rätt att, utan att behöva röja sin identitet, lämna information till exempelvis en tidning för offentliggörande. Motsvarande regler för yttrandefriheten i bl.a. radio, television, filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upp­tagningar finns i yttrandefrihetsgrundlagen.
Det skall här anmärkas att det till Amsterdamfördraget antogs en för­klaring (20) om att den artikel som torde utgöra rättslig grund för kommissionens utkast, artikel 65 (f.d. artikel 73m), inte hindrar någon medlemsstat från att tillämpa sina konstitutionella bestämmelser om tryckfrihet och yttrandefrihet i andra medier.

(2002-09-16 Ju1998/1390/L2)

TfFR 1-2/2002