Att en del troende kristna, som vi nu ser på yttrandefrihetens barrikader, med den nya lagstiftningen oroar sig för religionsfriheten är inte konstigt. Regering och konstitutionsutskott har inte förklarat hur man ska tala för bibelns budskap utan att begå brott.

Hetsreformen

Är man demokrat så är man för yttrandefrihet, det säger sig självt.
Men tittar man närmare på vad som då avses, visar det sig finnas två distinkt olika föreställningar om vad yttrandefrihet egentligen innebär, och skillnaden illustreras tydligt i debatten om ”hets” mot homosexuella.
Det ena synsättet innebär att man utgår från att medborgarna kan lära själva, tänka själva –och ta ansvar för sina handlingar. Yttrandefriheten blir stor.


Av ANDERS R OLSSON


Bara sådana yttranden som direkt och konkret kan vålla allvarlig skada förbjuds. (Den som med sina ord lyckas få igång till exempel ett rasupplopp ska straffas.)
Enligt det andra synsättet måste staten utföra ett slags renhållningsarbete på idéernas område. Otäcka åsikter kan liksom smitta medborgarna och förleda dem till otäcka handlingar. Vissa åsikter kan därför inte tillåtas komma ut.
Med den Tryckfrihetsförordning som antogs som grundlag 1949 anslöt sig Sverige till det första synsättet.
Idag, på grund av Internet, blir det också tydligare hur den här skiljelinjen går ute i världen. USA med sitt berömda Första tillägg – First Amendment – till konstitutionen är den mest kända företrädaren för en maximal åsiktsfrihet. Där är även hate speech – aggressiva varianter av sådant vi skulle kalla ”hets mot folkgrupp” – lagligt, så länge det inte skapar en mer akut fara för att människor ska komma till skada.
Sverige har nu i flera decennier varit på glid från det första mot det andra förhållningssättet – bort från idealet om största möjliga åsiktsfrihet, alltså. Det ser ut som en EU-anpassning. Vi närmar oss rättsläget i stora länder som Tyskland och Frankrike.
Jag påstår alltså att riksdagens beslut att kriminalisera ”hets mot homosexuella” är ett åsiktsförbud.
Man måste nämligen ha klart för sig att det juridiska begreppet ”hets” är grovt missvisande. Det är inte bara det aggressiva och hotfulla som kriminaliseras. Redan den som ”uttrycker missaktning” för en folkgrupp ska straffas. Lagens förarbeten och rättspraxis klargör att den här ”missaktningen” kan uttryckas i de mest hovsamma ordalag – brottslig är den likväl.
Att en del troende kristna, som man annars inte brukar se på yttrandefrihetens barrikader, nu oroar sig för religionsfriheten är inte konstigt, eftersom bibeln på flera ställen alldeles tydligt uttrycker ”missaktning” för homosexuella. Varken regering eller konstitutionsutskott har lyckats förklara hur man argumenterar offentligt för bibelns budskap utan att bryta mot lagen.
Vi lever i en tid när fördomarna mot homosexuella äntligen börjar släppa, även om man måste säga att det är sent och går för långsamt. Att den här gruppen nu, från och med 2003, ska skyddas genom inskränkningar i religions- och yttrandefriheterna blir begripligt bara om man ser att vi håller på att byta ideologi i dessa frågor.
Redan 1971 vidgades definitionen av ”hets” så att det blev brottsligt att ”uttrycka missaktning”. Det var avsett som en skärpning – fler yttranden skulle bli straffbara – men avsikten var inte att förbjuda någon att offentligt framträda som politisk idiot, att säga till exempel: ”jag är nazist”.
Genom ändrad rättspraxis under 1990-talet har dock bestämmelsen utvecklats till ett rent åsiktsförbud. 1996 dömde högsta domstolen en 17-åring för hets mot folkgrupp enbart därför att han visat sig offentligt med nazistsymboler på kläderna. Med märken istället för ord sade han ”jag är nazist”. (Mål B3202/96; se utförligt därom i Tffr nr 3/1996, – red.)
Åsiktsfriheten respekteras inte heller på den viktigaste offentliga scenen, i nyhetsmedierna. För ett par år sedan hängde Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen och Aftonbladet i ett gemensamt reportage ut 62 nazister med namn och bild: det var psykopater, gangsters och politiska stollar i salig blandning. Om Andreas Axelsson, ökänd från Malexander-morden, hette det: ”Han är ett exempel på hur den nazistiska ideologin på mycket kort tid kan förvandla en okänd skolpojke till en kallsinnig rånare eller till och med mördare.”
Kan åsikter faktiskt förvandla skolpojkar till rånare och mördare måste de naturligtvis förbjudas.
I regeringens argumention för hets-reformen låter det likadant. Så här, till exempel:
”Det finns goda skäl att anta att den homofobiska inställning som legat bakom vissa gärningsmäns angrepp på enskilda människor på grund av deras sexuella läggning hämtar näring ur den hat-, hot- och hetspropaganda mot homosexuella som grupp som bedrivs av flertalet nazististiska och i övrigt högerextremistiska grupperingar och nätverk i vårt land.”
Det vill säga, det finns för många lättledda människor, de ”hämtar näring” ur onda åsikter, som sedan utlöser onda handlingar.
Nu ska det inte förnekas att en inskränkning i yttrandefriheten på kort sikt kan ge en del gynnsamma effekter. Så är det med flera medborgerliga rättigheter. Om man till exempel sänkte kraven på rättssäkerhet skulle polisen förmodligen kunna få flera av de värsta brottslingarna inspärrade ganska snabbt. (Man vet ju ofta vilka de är, men man har inte ordentlig bevisning.) Rättigheter står ibland i vägen när man snabbt vill komma åt obehagliga företeelser i samhället.
Och snabbhet är vad som krävs i ett politiskt klimat där engagerande ”nyheter” måste pumpas fram hela tiden, och nyhetsredaktionernas incitament att kittla publiken med nya panikungar är mycket starkare än incitamenten att undersöka ordentligt och tänka kritiskt.
Regeringen föreslår för övrigt i en annan proposition – här går det undan – att ytterligare fyra sorters yttranden ska blir brottsliga i tryckta skrifter, radio och TV. (Det handlar om andra hot än sådana som riktar sig mot folkgrupp.) Fler inskränkningar i yttrandefriheten är alltså på väg.
Voltaires gamla motto:
Jag hatar dina åsikter, men är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem
....har blivit politiskt inkorrekt.
Letar man på Nätet finner man idag att det är högerextremisterna och de invandrarfientliga som citerar Voltaire, och så kommenterar de syrligt:
– Jaja, ni pratar mycket om yttrandefriheten – men ni tror inte på den själva. Våra åsikter måste ni tysta.
När intoleransens förespråkare kan använda toleransens förkämpe nummer ett mot regering och riksdag, då är någonting sjukt