New Africans reporter har rest i Zimbabwe efter det senaste valet, som fördömdes i väst redan innan det hölls. Han såg sviterna av kolonialtidens markstöld och IMF:s sabotage av välfärds- och utvecklingspolitiken, men även en pågående jordreform.

Arrendatorer i eget land

Tidskriften New African har i sitt majnummer ett reportage om Zimbabwe efter valet och en lång intervju med president Robert Mugabe.

Bilden av Zimbabwe som den förmedlas genom västliga massmedier är en diktaturstat med en maktfullkomlig president som driver landet mot ruin genom en hänsynslös landreform som orättfärdigt drabbar de vita jordägarna och som kastar ut de svarta lantarbetarna i arbetslöshet och misär.

Det är därför av särskilt intresse att ta del av hur en afrikansk tidskrift beskriver landet .
New Africans reporter reste mer än 4200 km kors och tvärs i landet efter valet för att se om bilden av Zimbabwe som den framställs i väst stämde med verkligheten.


Av LARS-GUNNAR LILJESTRAND


Som bakgrund ger han några fakta :
– 4500 vita farmare äger 70 % av den bästa jorden,
– vid oberoendet 1980 klassificerades jorden i 5 kategorier efter odlingsbarhet. Av jorden som klassades i de två högsta kategorierna tillföll 78 % de vita farmarna. 75 % av de två lägst klassade kategorierna tillföll de svarta småjordbrukarna.

Även ekonomin i övrigt domineras av inhemska vita eller västerländska kapitalägare (främst britter). Svarta zimbabwier äger 4%, inhemska vita 30 % medan utländska intressen kontrollerar 66% av Zimbabwes ekonomi.

Reportern drar slutsatsen: ”De vita äger bokstavligt talat landet. De svarta som fråntogs landet av rhodesierna under kolonialtiden är blott arrendatorer i sitt eget land.”

Landets infrastruktur (vägar, elektricitet, vatten) är formad att tjäna de vita i städerna och ute på de stora farmerna.

Reportern som är från Ghana beskriver en resa på den stora vägen från Harare 30 mil till Masvingo.

I hans hemland Ghana kan man inte resa mer än ett par kilometer innan man passerar någon mindre stad , by eller marknadsplats. Kontrasten mot Zimbabwe är så stor att reportern blir chockerad.

På hela resan ser han inte en stad eller by. Allt är oändliga jordegendomar med här och var enstaka svarta lantarbetare. Farmerna är i genomsnitt på 2000 hektar medan det finns farmer på upp till 20 000 hektar.

Men jordreformprogrammet är i full gång. I våras hade 313 000 familjer fått sig jord tilldelad, vilket betyder att cirka en miljon människor blivit nya jordägare.

Jordbrukens storlek kommer att maximeras så att farmer på den bästa jorden inte får vara större än 250 hektar. Zimbabwes jordbruksminister säger att man gjort jämförelser med jordbruk i väst. T ex är storleken i USA mellan 200-250 hektar för familjejordbruk och i Storbritannien , Tyskland och Frankrike 40-70 hektar.

Under 21 år sedan oberoendet har ingen jordreform genomförts. 1990 fanns planerna på en jordreform. Men då kom påtryckningar från flera afrikanska ledare att avvakta för att inte skada antiapartheidkampen som då pågick i Sydafrika.

Mugabe böjde sig för detta men försöker nu genomföra den jordreform som har gjorts av många andra länder i tredje världen i samband med att de befriat sig från kolonialismen.


Brutna överenskommelser

I intervjun beskriver Mugabe den tidiga befrielsekampen på 60-talet. Redan från början var kärnfrågan jordens fördelning.

De svarta var undanfösta i vad som först kallades Native Reserves och sedan Communal Areas . Det är bakgrunden till att så stora områden är helt tomma på svarta då man reser i Zimbabwe idag säger presidenten.
Mugabe fick frågan om vad som egentligen hände 1970 under Lancaster House-förhandlingarna med britterna om självständigheten som koncentrerades på jordägandet. Förhandlingarna höll på att stranda och låsningen berodde på frågan om jorden.

Presidenten berättar hur den brittiska regeringen krävde att den nya unga staten skulle betala full ersättning för den jord som togs över.

”Vi sa nej. Vi kunde inte acceptera bördan att betala fullt pris för mark om inte Storbritannien gav oss bidrag till detta.”

”Vi sa att vi aldrig skulle kunna ta ut skatter från vårt fattiga folk för att få kapital till att köpa tillbaka deras egen mark som stulits från deras förfäder.”

Storbritannien och sedan även USA utlovade bidrag för att lösa jordfrågan och bryta dödläget. Med dessa försäkringar sa Nkomo och Mugabe ja till överenskommelsen om självständighet.

Snart visade det sig att de utlovade fonderna ej betalades ut. Britterna ställde högre och högre krav på Zimbabwe att ställa upp med egna fonder. Slutligen upphörde Storbritannien helt att ge några bidrag.

Efter 10 år av försök med en egen form av socialism gav Zimbabwe efter och gick med på ett ekonomiskt reformprogram från Internationella valutafonden, IMF. Först nu 12 år senare har Zimbabwe sagt upp programmet. Mugabe:

”Vi kastade dem på porten.” IMF ger i början ett visst bidrag (men inte stort). Sedan ställer IMF det ena kravet efter det andra på mottagarlandet. Till exempel fick landet kravet på sig att devalvera, vilket för Zimbabwe var negativt. Priserna på exportvaror från utvecklingsländerna sätts inte av marknadskrafterna. Priset på Zimbabwes guld fixeras i London av Metal Exchange. IMF krävde att Zimbabwe skulle ge upp sitt utbildningsprogram, som hade som mål att alla barn skulle gå i skola. Så på frågan om Mugabe anser att Afrika behöver IMF blev svaret: ”Nej , inte alls, inte alls!”


Stödet till Zimbabwe

På frågan om valet och dess legitimitet som har ifrågasatts av väst säger Mugabe:
”Vi svarar dem att valet observerades av flera länder. Sydafrika hade mer än två grupper här. Nigeria och vi inbjöd länder som Tanzania, Senegal och andra att sända egna grupper. Alla dessa grupper, inklusive Afrikanska Unionen, det tidigare OAU, har uttalat att resultatet var legitimt.

Vem lyssnar vi på, även om vi måste lyssna på någon utanför Zimbabwe – européerna som igår var våra förtryckare och vill fortsätta att vara våra förtryckare idag? Eller till våra egna i Afrika som är uppriktiga och som vill att Zimbabwe skall utvecklas tillsammans med deras egna länder?”

Vid Samväldets toppmöte i Australien efter valet försökte Storbritannien isolera Zimbabwe. Mugabe kommenterar hur detta misslyckades:

”Blair och hans rasistiska kumpaner – australiensarna, nya zeeländarna och kanadensarna i ena hörnet – se på dem bara! – och i det andra resten av världen, inte bara de svarta, det var också Asien, Karibien och Stillahavsländerna – alla tillsammans mot dessa fyra. Det borde ha lärt dem en läxa.”

Lars-Gunnar Liljestrand är ordförande i Föreningen FIB-juristerna

TfFR 1-2/2002