Människorättsaktivisters anspråk på att stå för universella värden kan få ett brått slut när de får den (västvänliga) regering de eftersträvar. ”Givetvis är vi opolitiska. Den verkliga makten är alltid opolitisk.” C S Lewis i That Hideous Strength.

Suveränitet och mänskliga rättigheter

I Storbritannien har mycket uppmärksamhet ägnats åt det hot som den nationella suveräniteten och demokratin utsätts för från Europeiska Unionens institutioner. Mindre är dock uppmärksamheten som ägnas åt samma hot från andra former av internationellt styre. Detta trots att en hel armada av globalistiska styrande institutioner på de rättsliga, ekonomiska, politiska och militära områdena håller på att skapas och utgör hot mot demokratin som inte är mindre direkta än de som kommer från EU.

Av JOHN LAUGHLAND

Ett av de viktigaste områdena där den nationella suveräniteten angrips är de mänskliga rättigheterna. Universella mänskliga rättigheter utnyttjades från Natos sida för att rättfärdiga anfallen på det suveräna Jugoslavien under 1999 och för att göra om Atlantpaktens egen stadga i april samma år. De har också utnyttjats för att skapa övernationella rättskipande institutioner som den Internationella Brottsdomstolen, vilken den brittiska labourregeringen har åtagit sig att stödja men som Bushadministrationen i USA sagt sig inte vilja underteckna. Den Europeiska Unionen har själv nyligen skrivit en katalog över grundläggande rättigheter medan Storbritannien nyligen införlivade den Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter med brittisk lag genom att anta Lagen om mänskliga rättigheter. Slutligen är doktrinen om mänskliga rättigheter ett underliggande nyckelbegrepp i den brittiska regeringens ”etiska utrikespolitik”. Geoffrey Robert- son QC, som är ledande jurist på de mänskliga rättigheternas område har skrivit att ”rörelsen för global rättvisa har varit en kamp mot suveräniteten”(1).
Det är betydelsefullt för demokrater att förstå att ideologin kring mänskliga rättigheter utgör ett hot och att de bör skaffa sig medel att bemöta argumenten i denna ideologi, ty dessa argument hotar att skära av den viktigaste pulsådern när det gäller statsbegreppet.
Argumentationen lyder så här: det finns vissa ”brott som är så nattsvarta att de inte medger mänsklig förlåtelse”(2) ; lagar för mänskliga rättigheter måste utnyttjas för att förhindra sådana brott; hittills har doktrinen om den nationella suveräniteten förhindrat lagföring av människor som utövar statsmakt på ett brottsligt sätt.
Med andra ord, eftersom de värden som ligger i mänskliga rättigheter är universella, har staterna ingen rätt att sätta sig över dem.
Denna argumentation är så full av hål att det är svårt att veta var man skall börja. För det första, även om det vore sant att vissa handlingar måste vara absolut förbjudna, följer inte med nödvändighet av detta att en internationell politisk organisation är det bästa sättet att genomdriva det. Gör man så, väcks endast den äldsta frågan inom den politiska filosofin: ”Vem bevakar övervakaren?” För det andra är det fel att hävda att nationell suveränitet innebär att de styrande kan göra vad de vill. Nationell suveränitet innebär konstitutionellt oberoende. De mänskliga rättigheternas ideologi gör sitt yttersta för att sammanblanda ”immunitet” och ”ostrafflighet”. Om en statlig ämbetsman åtnjuter immunitet mot åtal under en annan stats lagar, är detta helt enkelt en följd av att världen är uppdelad i olika och åtskilda lagsystem som vart och ett har sin egen rättskipning, något som människorättsideologerna önskar ersätta med ett enda rättssystem för en enda värld. Det finns dock absolut ingenting i begreppet nationell suveränitet som förhindrar att en stat åtalar sina egna ämbetsmän eller till och med sina egna ledare. Det har inträffat många gånger i mänsklighetens historia.
Det kanske mest intressanta område där de mänskliga rättigheternas ideologi spricker gäller dock den punkt som ideologerna själva hävdar är den centrala, nämligen hävdandet av universalismen, allmängiltigheten. De särskilda staternas legitimitet (och sålunda legitimiteten för statsexistensen som sådan) kan med framgång ifrågasättas endast om denna universalism demonstreras på ett ordentligt sätt. I verkligheten är hävdandet av universalism skenbar inte bara i teorin; människorättsindustrins praktik visar att människorättsideologin, långt ifrån att omfatta några universella värden, är företrädare för den mest extrema relativism.
För det första, teorin. Det är falskt att, som människorättsideologerna gör, hävda att det finns ett val mellan universalism och relativism. Detta argument utvecklas vanligen för att den suveräna staten skall kunna framställas som positivistisk och värdefri. Stöveln sitter på andra foten. Objektiva värden existerar inte endast i det universella riket, som Kant hävdade och som människorättsideologerna gör gällande. Värden existerar i de mänskliga angelägenheternas verkliga värld. Ja, värden kan inte ens urskiljas abstrakt, endast säreget. Det är just av det skälet som en person som teoretiskt försöker förklara en allmängiltig regel ofta illustrerar den med ett konkret exempel.
Ett ögonblicks eftertanke räcker för att förstå detta. Dokument om mänskliga rättigheter räknar typiskt sett upp allmänna principer, som rätten till liv. Men vi vet redan i förväg att vissa kategorier är uteslutna från lagbestämmelser om rätt till liv. För det första, tillåter artikel 2 i Europakonventionen att stater dödar människor för att kväsa ett upplopp eller slå ner ett uppror. För det andra väcks inte åtal mot stater som dödar folk i krig. För det tredje gäller inte rätten foster. Till och med innan man betraktar särskilda fall av påstådda kränkningar av rätten till liv, har alltså flera viktiga stråk av undantag gjorts från den allmänna regeln.
Viktigare är att övertygelsen att rätten till liv skall kunna kränkas (det som brukat gå under namnet ”att döda”) kan man skaffa sig bara när fakta om det enskilda fallet är kända, precis som när det gäller vilken annan övertygelse som helst. Som Aristoteles med sådan möda visade i sitt verk Metafysik, kan vi se universella värden endast i det säregna. Vi ser skönhet i en skön byggnad eller person; vi ser godhet i goda handlingar; vi ser rättvisa i enskilda fall där missgärningar möts med motåtgärd. Men vi kan aldrig bedöma skönhet, godhet eller rättvisa om vi inte har tillgång till flesta möjliga särskilda element om saken.
Själva tillämpningen av dokument om mänskliga rättigheter visar därför att de antaganden som ligger till grund för dokumenten är nonsens. Det är helt enkelt fel att säga att det finns en rätt till liv, eftersom ingen stat i världen någonsin har godtagit detta som en absolut regel. Alla stater har givit sig själva rätten att ta liv under vissa omständigheter, en rätt som inte ens människorättsideologer förnekar. Men om den så kallade rätten till liv är så kringgärdad med förbehåll, hur mycket mer gäller det då inte andra så kallade universella rättigheter?
Rättvisa är, enligt Aristoteles, ordnande av konkurrerande anspråk inom ett samhälle i enlighet med skäliga proportioner. Verkliga saker behöver ordnas i vissa inbördes proportioner. Det innebär att rättskipningen måste vara klart definierad. Det är möjligt att uppnå en skälig proportion mellan konkurrerande anspråk i samhället endast om detta samhälles gränser är kända. Det är också nödvändigt att jämföra saker med andra saker och ordna dem enligt en regel. Det som är utmärkt och rättvist värderas genom att man i det offentliga jämför saker med varandra. Förekomsten av polis (offentlig maktanvändning mot enskilda – red.) är med andra ord själva förutsättningen för att över huvud taget ordna mänskliga angelägenheter på ett rättvist sätt.(3)
Eftersom mäniskorättsideologin inte godtar denna synpunkt, vägrar den att jämföra lika med lika. I människorättsideologins praktik jämförs exempelvis olika länders ”meritlista” när det gäller mänskliga rättigheter inte med motsvarigheten i liknande länder. Den brittiska helsingforsgruppen för mänskliga rättigheter har mycket ofta men förgäves bett de stora regeringsorganisationerna förklara varför de inte gör detta. Som en följd av detta är användningen av mänskliga rättigheter i politiska sammanhang i praktiken höggradigt nyckfull och relativistisk.
För att se detta kan vi jämföra hur två länder i Centraleuropa, Vitryssland och Slovakien, hanteras av människorättsorganisationer. Vitryssland är föremål för oupphörliga fientligheter från det internationella samfundets sida, en fientlighet som rättfärdigas i de mänskliga rättigheternas namn. Slovakien är däremot föremål för ett lika oupphörligt överseende och anses, liksom Kroatien, göra stora framsteg mot demokrati, rättssäkerhet och ”Europa”.
Därför görs exempelvis upprepade felaktiga påståenden om Vitryssland. En vanlig lögn är att parlamentsvalen i oktober 2000 fördömdes av internationella observatörer. Sanningen är att valen i det stora hela taget godkändes av internationella observatörer men fördömdes av en organisation som inte övervakade valförrättningen, Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa (OSSE). OSSE anslöt till sig Europeiska parlamentet och Europarådet (som om det var någon skillnad mellan alla dessa institutioner!) så att dessa också undertecknade ett beslut att fördöma valet som OSSE fattat i augusti samma år. När en ledamot av Europaparlamentet, den franske EU-skeptikern Paul-Marie Coûteaux, uttryckte avvikande uppfattning om den syn som uttrycktes i den rapport som avgivits i hans namn, blev han ljudligt nedtystad av den tyske ledaren för OSSE, Hans Wieck. Wieck, som är före detta chef för tyska underrättelsetjänsten, skrek ”Tystnad! Tystnad!” till Coûteaux under presskonferensen. En äldre vitrysk kvinna sade att Wiecks uppförande påminde henne om den tyske Gauleiter som var ledare för Vitryssland från 1941. När Coûteaux återvände till sitt kontor i parlamentet, försökte hans kollegor – däribland den brittiske EU-parlamentsledamoten Robert Goodwill – förhindra att han någonsin blev valobservatör igen. När man med andra ord skickas ut av Europaparlamentet för att vara valobservatör, så ”observerar” man det man är tillsagd att observera.
Fördömandet av valet var också med andra ord en i förväg dragen slutsats, grundad på beslut som fattats i augusti. Men ingenstans i någon människorättsredogörelse för de vitryska valen hittar man något annat än lögnen att ”ingen mellanstatlig organisation erkände valresultatet”.(4) Sanningen är att det godkändes av majoriteten av observatörerna. Det finns inte utrymme här att tränga in i alla andra osanningar som framförs om Vitryssland, men historien om valet är en god mätare av den rena lögnaktigheten i människorättsindustrins verksamhet.
Låt oss jämföra detta med Slovakien. Ända sedan regeringen Vladimir Meciar avgick i september 1998 efter år av ihärdiga angrepp från väst, har Slovakien i västs ögon glittrat som ett mönster av förträfflighet. Det är därför anmärkningsvärt att oppositionen inte har tillgång till medier (vare sig elektroniska eller tryckta medier), att regeringen genomför omfattande och ursinniga angrepp på domarkåren däribland häftiga mediekampanjer för att avskeda presidenten i landets högsta domstol, att medlemmar av oppositionspartiet HZDS förföljts av upprepade åtal av vilka hittills inga har kunnat fullföljas. Ledaren för oppositionspartiet, förre premiärministern Meciar, blev själv offer för en ytterst brutal polisaktion i april år 2000 när en grupp beväpnade poliser sprängde bort hans ytterdörr med dynamit och forslade honom till polisstationen bara för att frige honom några dagar senare.
Ingen möda lämnas faktiskt ospard när det gäller våldsamma och ihållande angrepp från den slovakiska regeringens sida mot oppositionen och mot rättssäkerheten. Ändå läser man aldrig något om detta i någon rapport om mänskliga rättigheter.(5) Detta beror i stor utsträckning på att ”frivilligorganisationerna för mänskliga rättigheter” som rapporterade så intensivt om de påstådda kränkningarna under Meciar i verkligheten endast var den dåvarande oppositionens språkrör. Nu när det politiska målet har uppnåtts, har dessa skenbart frivilliga organisationer skruvat ner mässingsskylten och avvecklat sin verksamhet. Deras medlemmar har nu i stor utsträckning arbete i regeringskanslierna.
Det som gäller för Slovakien gäller också Serbien, Montenegro, Kroatien och Albanien. I alla dessa länder, som har västvänliga regeringar, blir oppositionen trakasserad av regeringen och förvägras tillgång till medierna. Nästa gång du möter en människorättsaktivist som säger att han står för universella värden, skall du därför fråga honom vad han gör för att stödja elementära demokratiska rättigheter för oppositionen i dessa länder. Han kommer inte att kunna ge dig ett särskilt fullständigt svar.

1. Geoffrey Robertson: Crimes Against Humanity: the Struggle for Global Justice. Penguin Books 2000, s. XVIII.
2. Crimes Against Humanity, s. 374
3. Se Alasdair MacIntyre: Whose Justice, Which Rationality? Notre Dame, Indiana, 1988, särskilt kapitel VII ”Aristotle on Justice”.
4. Se exempelvis: Human Rights Year Book 2000.
5. Human Rights Year Book 2000.

Artikeln är tidigare tryckt i den EU-skeptiska tidskriften European Journal. Laughland har även skrivit bl a böckerna The Death of Politics om Mitterands Frankrike och The Tainted Source: the Undemocratic Origins of the European Idea, om Europatankens odemokratiska ursprung, den senare utgiven även på franska, tjeckiska och spanska med hänsyn tagen till Kosovokriget.

TfFR 3-4/2001

Mer av John Laughland och bevakning av Internationella Brottsdomstolen: ICCWATCH