Det här är inte fråga om James Bond, det här är mycket skarpare, sade Sveriges ÖB lycklig som en skolpojke till pressen i januari 2002 om den svenska insatsstyrkan i Afghanistan. Han jämförde också med ”den skarpa insatsen” i Kongo på 1960-talet. Och vad skedde egentligen då?

Mordet på Lumumba

Patrice Lumumba räknas som en av de stora nationella ledarna i den koloniala frigörelsen efter andra världskriget tillsammans personer som Nasser, Nehru, Nkrumah och Sukarno.

Lumumba var det fria Kongos förste valde premiärminister. Han mördades under oklara omständigheter bara ett halvår efter att han tillträtt. I Afrika och på många håll inom Tredje världen sågs mordet som en del i västmakternas komplott att söndra Kongo och behålla kontrollen i landet.

Med boken The Assassination of Lumumba (Verso, London, 2001) har den holländske författaren Ludo De Witte gjort en grundlig genomgång av händelserna kring mordet.

Av LARS-GUNNAR LILJESTRAND

Han har grävt i FN-arkiven, tagit fram nya fakta och visat hur väst – i synnerhet Belgien, Storbritannien och USA – var ansvariga för mordet. Boken har väckt stor uppståndelse i väst och tvingat den belgiska regeringen att erkänna sitt ”moraliska ansvar” för dådet.

Patrice Lumumba var en av grundarna av Kongos Nationella rörelse. Vid det första fria valet i maj 1960 blev rörelsen det största partiet och Lumumba utsågs till premiärminister av det nyvalda parlamentet. Själva överlämnandet av makten skedde den 30 juni 1960 i huvudstaden Leopoldville. Vid ceremonin inledde Belgiens kung Baudouin med ett tal som förhärligade kolonisationen. ”Kongos oberoende är resultatet av de insatser som gjordes av den geniale kung Leopold den andre.” Han förmanade kongoleserna att inte reformera det koloniala systemet och inte alltför snabbt ersätta det av belgarna inrättade styrelsesättet.

Premiärminister Lumumba svarade direkt i sitt tal:

”Vi kommer att se till att detta lands rikedomar kommer dess barn till nytta. Vi kommer att gå igenom alla tidigare lagar och stifta nya som skall bli ädla och rättvisa.” Lumumba gjorde sedan en genomgång av kolonialismen och förtrycket av det kongolesiska folket.

Talet avbröts åtta gånger av applåder från de församlade kongoleserna. De belgiska representanterna, västdiplomaterna och Union Minière som ägde gruvorna i provinsen Katanga reagerade omedelbart. I ett slag var det klart för dem att Lumumba stod för en nationell politik att hålla samman landet och han inte skulle låta utländska intressen få fortsätta att härja fritt.

Mindre än två veckor efter överlämnandet förklarade Moïse Tshombe, som var de mäktiga gruvbolagens man, provinsen Katanga fritt och begärde militär hjälp av Belgien.

Belgiska regeringen bröt samma dag sitt nyligen ingångna vänskapsavtal med Kongo och intog Leopoldville med luftlandsatta trupper. Tshombe fick en väpnad belgisk styrka och belgisk befälhavare.

Lumumba och presidenten Kasavubu vände sig till FN om stöd mot den belgiska aggressionen. Generalsekreterare Dag Hammarskjöld använde sig av artikel 99 i stadgan som ger honom rätt att ta frågor till säkerhetsrådet om hot mot internationell fred och säkerhet anses föreligga.

I mitten av juli kom FN-styrkorna till huvudstaden. Men från det ögonblicket att trupperna var på plats startade en process där FN kom att ta ställning mot Lumumba och direkt eller indirekt medverka till hans död och Kongos splittring.

Under månaderna som följde ökade motsättningarna mellan de krafter som var för landets sammanhållning och nationella suveränitet och de väst-liga intressena som ville dela Kongo i provinser för att behålla sitt inflytande.

Kasavubu, som stöddes av Belgien, Storbritannien och USA, avskedade Lumumba i september. Beslutet var olagligt och parlamentet protesterade. I det läget ingrep Hammarskjöld. Han beordrade stängning av flygplatser och radiostationer. Det var riktat mot Lumumba som hade stöd i provinserna och som hindrades från att nå ut till folket. FN-trupperna isolerade Lumumba genom att ”skydda” honom i en slags husarrest. överste Mobutu som senare skulle bli Kongos (Zaires) envåldshärskare tog genom en militärkupp makten i Leopoldville.

Kongo var nu i praktiken splittrat. Belgien tillsammans med Storbritannien och USA hade kontrollen över Katanga. Säkerhetsrådet gav aldrig FN-trupperna uppdraget att bryta Katangas olagliga självständighet och köra ut de belgiska trupperna. Tvärtom säkrade FN Tshombes regim genom att upprätta ”neutrala zoner” i provinsen vilket försvårade för de nationella styrkor som stödde Lumumba att stoppa utbrytningen. Hammarskjöld var rädd att afrikanska FN-trupper skulle sympatisera med nationalisterna och såg till att det i huvudsak var soldater från västländer som Sverige och Irland i Katangas neutrala zoner.

I Leopoldville stöddes Mobutu av väst och FN. Men situationen var instabil och nyckelpersonen var fortfarande Lumumba. Ute i landets provinser hade han starkt stöd och hans anhängare hade på flera håll kontrollen. Hos de unga staterna i Asien, Afrika och La-tinamerika fanns ett uttalat motstånd mot den västliga interventionen i Kongo och utbrytningen av Katanga.

Ludo De Witte beskriver hur västmakterna övervägde olika sätt att få bort Lumumba. Man var medveten om det inhemska stödet för honom och sympatin bland tredje världens stater och förstod att man måste manövrera försiktigt. I oktober 1960 hade belgiske ministern för afrikanska frågor d’Aspremont Lynden givit instruktionen :
”Det viktigaste målet att uppnå, i Kongos, Katangas och Belgiens intresse är helt klart Lumumbas slutliga eliminering (élimination définitive)”.

Lumumba lyckades fly ur sin husarrest och försökte nå Stanleyville som kontrollerades av de nationella styrkorna. Men innan han nådde fram tillfångatogs han och sattes i fängelse i Leopoldville. FN gjorde ingenting för att skydda honom. Befälhavaren för FN-trupperna svensken general von Horn hade uttryckligen i en order förbjudit sina styrkor att ingripa. Ordern var främst riktad till FN-trupper från Ghana som man visste sympatiserade med den nationella rörelsen. Den tillfångatagne premiärministern flögs i januari 1961 till sina fiender i Katanga. Svårt misshandlad fördes Lumumba och två av hans nära medarbetare Maurice Mpolo och Joseph Okito av planet på flygplatsen i Elibethville och överlämnades till sina bödlar. Svenska FN-trupper fanns på plats men rörde inte ett finger för att skydda den lagligt valde premiärministern. Lumumba och hans medarbetare misshandlades och sköts till döds den 17 januari av Tshombes gendarmer under ledning av belgiska militärer. Kropparna styckades och delarna upplöstes i svavelsyra.

Ghanas president höll ett tal i radio till sitt folk efter att dådet blivit känt:

”Någonstans i Katanga i Kongo har tre av våra bröder i befrielsekampen bragts om livet. Det finns många oklara saker kring deras död men en sak är kristallklar. De har blivit mördade för att FN, som Patrice Lumumba själv som premiärminister hade inbjudit till Kongo för att bevara lag och ordning, inte bara misslyckades att upprätthålla lag och ordning, men också förvägrade den lagliga kongolesiska regeringen varje möjlighet att skydda sig själv. Historien känner många fall där statens ledare mördats. Mordet på Patrice Lumumba och hans två kollegor är emellertid unikt genom att det är första gången i historien som den laglige ledaren i landet har dödats med det tysta medgivandet från en världsorganisation som ledaren satte sin tillit till.”

Under åren efter Lumumbas död störtades Kongo in i inbördeskrig och upprepade utländska interventioner (från USA, Storbritannien och Belgien). Även sedan Mobutu med en ny kupp 1966 tog makten fortsatte interventionerna in på 70-talet. Västmakterna behöll kontrollen över naturrikedomarna men Belgiens huvudroll togs över av USA.

År 1996 kom Laurent Kabila till makten delvis genom stöd från USA. Han var dock en anhängare till Lumumba och försökte föra en självständig politik och nationalisera gruvorna. Brytningen med USA var därför oundviklig. Le Monde Diplomatique (april 2001 ) beskriver hur Kabila ogiltigförklarade gruvkontrakten och koncessionerna för skogsavverk- ning. I New African (september 2001) återges utdrag ur en amerikansk kongressrapport där journalisten Wayne Madsen avslöjar den amerikanska politiken : ”Hur USA ända från 1966 driver på och fortfarande driver på Kongokriget – destabiliserar för vinstintressen.” Syftet är enligt Madsen en balkanisering av Kongo så att provinser med rika naturtillgångar kan kontrolleras. Kabila var då ett hinder för USA och måste bort.

USA backade 1998 upp Ruanda och Uganda som intervenerade i Kongo. Zimbabwe, Angola och Namibia gick in till stöd för Kabila. I januari 2001 mördades Laurent Kabila. Enligt uppgifter i väst var det ett verk av hans livvakter. Efterträdare är hans son Joseph Kabila som nu allmänt anses vara en man ”väst kan göra affärer med”.

Nu 40 år efter mordet på Lumumba kan man summera effekterna. Kongo, ett land med världens rikaste mineraltillgångar, har slitits sönder av interventioner och miljontals människor har dödats. Västmakterna har kastat Central-afrika in i ett decennielångt krig.

Interventionen i Kongo på 60-talet är ett mönster som går igen i stormakternas intervention i det forna Jugoslavien på 90-talet. USA och västmakterna demoniserar nationella ledare och piskar upp en opinion i väst mot dem, understödjer utbrytning av provinser för att försvaga nationell suveränitet och använder, då så är möjligt, FN till att driva igenom ”balkaniseringen”.

Skamligt nog har svenska regeringar både i samband med interventionen i Kongo, vid styckningen av Jugoslavien och i kriget mot Afghanistan löpt med stormakterna.

Lars-Gunnar Liljestrand är ordförande i Föreningen FiB-juristerna.

TfFR 3-4/2001