Misstankarna mot Nato för krigsförbrytelser har inte granskats. Redan grundantagandena visar att Nato har behandlats med silkesvantar jämfört med misstänkta från olika delar av det forna Jugoslavien. En brottsanmälan mot Nato fanns tryckt i Tffr 2/99.

Ingen granskning av Natos krigsbrott

Den 14 maj 1999 tillsatte den dåvarande chefsåklagaren vid krigsförbrytartribunalen i Haag, Louise Arbour, en kommitté med uppdraget att utreda om det fanns anledning att undersöka Natos krigföring under Kosovokriget. Drygt ett år senare, den 2 juni 2000, meddelade tribunalens nya chefsåklagare Carla del Ponte i ett tal till FN:s säkerhetsråd att hon beslutat att inte inleda någon sådan undersökning.

Av TOBIAS RIDDERSTRÅLE

Beslutet gav upphov till en häftig debatt, särskilt som Amnesty några dagar senare offentliggjorde en rapport som innehöll slutsatsen att Nato begått allvarliga brott mot krigets lagar under Kosovokriget och rekommenderade åklagaren att inleda en undersökning. Åklagaren beslöt att publicera kommitténs slutrapport som hade legat till grund för beslutet.

Rapporten, som rekommenderar åklagaren att inte inleda någon undersökning, offentliggjordes den 13 juni 2000. Enligt åklagaren har Natos krigföring granskats på ett grundligt, opartiskt sätt som inte avviker från den metod som tillämpats då det varit fråga om handlingar som utförts av andra parter i de jugoslaviska krigen. Vissa av utgångspunkterna för kommitténs arbete ger emellertid anledning att ifrågasätta om misstankarna mot Nato utvärderats på ett bra sätt. Denna artikel behandlar ett antal sådana svagheter i själva grundförutsättningarna för kommitténs granskning.

Redan åklagarens beslut att tillsätta en kommitté för att utreda om det fanns förutsättningar för att undersöka Natos krigföring avviker från hur åklagaren behandlade misstankar om att de jugoslaviska styrkorna i Kosovo bröt mot krigets lagar. Ett tydligt exempel är hur åklagaren agerade då observatörer från OSSE den 16 januari 1999 upptäckte ett antal lik i byn Racak i Kosovo. Senare samma dag meddelade åklagaren att incidenten skulle undersökas. I fallet Nato tillsattes en kommitté som arbetade i mer än ett år innan den nådde slutsatsen att åklagaren inte borde inleda en undersökning.

Kommittén skriver att åklagaren kan välja att i vissa fall kräva att en högre bevisnivå än vanligt ska uppnås innan en undersökning inleds. Det är uppenbart att så har skett i fallet Nato. Detta är måhända formellt sett inget fel eftersom den här typen av beslut fattas av åklagaren helt och hållet på egen hand. Till skillnad från beslut om att väcka åtal finns det ingen fastställd bevisnivå som måste ha uppnåtts och åklagarens beslut om att inleda undersökningar prövas inte heller av tribunalens domare. Men förfarandet att tillämpa högre beviskrav i vissa lägen är knappast förenligt med åklagarens anspråk på att agera opartiskt.
Kommittén bestod av militära jurister, försvarsanalytiker, åklagare och andra experter. Den som ledde kommitténs arbete och skrev slutrapporten var William Fenrick. Fenrick, som är kanadensisk medborgare, är anställd vid tribunalens åklagaravdelning. Innan han påbörjade sin nuvarande anställning var han officer och jurist i den kanadensiska flottan. Det finns i och för sig ingenting som tyder på att just Fenricks bakgrund har medfört att kommittén har fått en Natovänlig inställning. En sådan bakgrund behöver inte hindra en medlem av kommittén från att betrakta Natos krigföring på ett objektivt sätt. Ändå förefaller det mindre välbetänkt att låta en före detta officer från ett Natoland spela en så central roll för kommitténs arbete. Det hade varit klokare att göra en expert från något land som inte deltog i konflikten till chef för kommittén. Man kan lätt föreställa sig vilket ramaskri det skulle givit upphov till om åklagaren låtit en före detta officer i den jugoslaviska krigsmakten leda en granskning av misstänkta serbiska krigsförbrytare.

En av anledningarna till att kommittén rekommenderar åklagaren att inte inleda en undersökning är att man anser att vissa bestämmelser inom den humanitära rätten inte är tillräckligt tydliga på de punkter som kan bli aktuella. Kommittén formulerar sig inte tydligare än så; den preciserar inte vilka aspekter av krigets lagar man syftar på. I vilket fall står det klart att det faktum att rättsläget kan vara oklart på vissa punkter inte är någon god anledning för en åklagare att inte undersöka gärningar som kan utgöra brott. Det är en allmän rättsprincip som torde gälla även tribunalen att en domstol inte kan vägra att döma därför att rättsläget är oklart. Därför finns det ingen anledning för åklagaren att i förväg sålla ut mål som innehåller svårbedömda rättsfrågor. Åklagaren har inte tidigare avskräckts av oklarheter i rättsläget, till exempel har man inte tvekat att pröva var gränserna för befälsansvaret går. I själva verket har det varit nödvändigt för såväl åklagaren som domstolen att ge sig ut på oprövad mark. Den internationella humanitära rätten är ofta oklar helt enkelt därför att ytterst få processer har ägt rum inom rättsområdet. En mer normal inställning hos en åklagare borde snarare vara att gärna ta till vara tillfällen att räta ut rättsliga frågetecken så att man vet vad man har att hålla sig till i fortsättningen.

Kommitténs rapport bygger väsentligen på dokument som finns allmänt tillgängliga, inklusive pressmeddelanden från Nato. Kommittén skriver att den har tenderat att anta att Natos pressmeddelanden är tillförlitliga och att Natos förklaringar har varit uppriktiga.

Den här grundinställningen är till att börja med rent generellt olämplig hos någon som har till uppgift att granska om en part har överträtt krigets lagar. Man får anta att de flesta stater är väl medvetna om de krav folkrätten ställer och gärna vill ge sken av att man lever upp till dessa, oavsett om så är fallet. De som kan komma att misstänkas för brott mot krigets lagar har naturligtvis också ett starkt personligt intresse av att undgå åtal. Pressmeddelanden och uttalanden från en krigförande part torde därför i allmänhet vara starkt vinklade till förmån för den egna krigsinsatsen. Huvudregeln bör därför vara att betrakta dylika utsagor med stor skepsis. Den åklagare som utgår från att misstänkta brottslingar inte ljuger kommer inte att uppnå många fällande domar.

Kommitténs inställning är alltså rent generellt olämplig. Dessutom ter den sig särskilt obefogad i det här fallet eftersom Nato vid flera tillfällen under bombkriget bevisligen lämnade felaktiga uppgifter i samband med att man informerade om incidenter där civila kommit till skada.

Ett exempel är den beskrivning av bombningen av en järnvägsbro i närheten av Grdelica i östra Serbien som lämnades av Natos dåvarande överbefälhavare i Europa, generalen Wesley Clark. Clark sade att piloten avfyrade en fjärrstyrd bomb mot bron och hade mindre än en sekund på sig att avbryta angreppet då ett civilt tåg körde ut på bron. Clark visade en filmsekvens som gav intrycket att piloten verkligen hade oerhört kort tid på sig att reagera. Den 6 januari 2000 medgav företrädare för Nato, efter avslöjanden i tysk press, att filmen hade visats i närmare tre gånger högre hastighet än normalt och att det inte var piloten som styrt bomben utan en annan besättningsmedlem som inte hade andra uppgifter än att sköta planets vapensystem. Senare skulle Nato medge att filmen hade gått så mycket som 4,7 gånger fortare än normalt.

Ytterligare ett exempel är Natos redogörelse för incidenten vid Djakovica där en flyktingkonvoj av misstag angreps av Natoflyg. Natogeneralen Marani spelade upp en ljudupptagning där en pilot sade att han angripit vad han var säker på var serbiska styrkor som ägnade sig åt att bränna hus. Uttalandena påstods vara gjorda av en pilot som deltagit i angreppet. Senare visade det sig emellertid att upptagningen av allt att döma kom från ett helt annat angrepp som inte hade med incidenten vid Djakovica att göra.

Kommittén konstaterar att när åklagaren begärde att Nato skulle besvara frågor om de incidenter som kommittén undersökte, svarade Nato i generella ordalag utan att lämna ut den begärda informationen. Denna vägran att samarbeta med åklagaren kan vara ett tecken på att Nato undanhåller information som talar för att organisationen bröt mot krigets lagar. I vilket fall är oviljan att samarbeta i syfte att klargöra omständigheterna kring de omstridda incidenterna ytterligare ett skäl att ha en kritisk inställning till Natos utsagor.

Kommitténs inställning till Natos uppgifter framstår även som inkonsekvent. Misstänkta krigsförbrytare från olika jugoslaviska stater har inte åtnjutit samma förtroende. Ett av många exempel är Milan Martic, tidigare president för det serbiska Krajina, en stat som inte längre existerar. Martic åtalades för att ha låtit beskjuta civila mål i Zagreb med raketartilleri trots att han hävdade att angreppen riktade sig mot militära mål.

Det är uppenbart att misstankarna mot Nato inte granskats på ett tillfredsställande sätt. Redan de grundantaganden som kommittén gjort visar att Nato har behandlats med silkesvantar jämfört med misstänkta från olika delar av det forna Jugoslavien.

TfFR 3-4/2001