”Det hade varit intressant att ha en ordnad offentlig debatt kring våra meningsskiljaktigheter om folkmusikens framtid i USA i stället för att förhoppningar och drömmar kring folkmusiken får sköljas bort av kommersialismen”

Izzy Youngs bråk med Bob Dylan

I början av november 1968 ringer min mor och förmanar mig för att ha ställt till bråk med Bob Dylan. Jag förstår inte vad hon talar om. Några dagar senare träffas det nyorganiserade kollektivet kring Sing Out!, om framtiden och faran för nedläggning. En stråle av hopp för Sing Out! är att Bob Dylan har gått med på en trepartsintervju med John Cohen och Happy Traum, ett viktigt bidrag till överlevnaden. På mötet märker jag till min förtret att alla mina vänner pikar mig som om de vet något som jag inte vet: ”Vad är det mellan dig och Dylan, Izzy? Varför bråkar du alltid, Izzy?” osv.

Av IZZY YOUNG

Jag känner mig förvirrad. Jag går ut och köper senaste Saturday Evening Post, för den 2 november 1968, och läser artikeln om Bob Dylan, som sägs ska vara den första ordentliga artikeln om Dylan publicerad efter det där med motorcykeln 26 månader tidigare. Skribenten, Al G Aronowitz, inleder helsidesartikeln med den enda nya information han kan uppbåda:

”Bob Dylan hade inte synts på Greenwich Villages gator på över ett år när han råkade gå förbi en gammal vän som blivit en av hans bittraste kritiker. Det var på trottoaren på Sjätte Avenyn en kristallklar solig dag hösten 1967, ungefär 13 månader efter att Dylan skadats i en motorcykelolycka, och veckan före hans första besök i Nashville för att spela in ’John Wesley Harding’. Dylan bar hög cowboyhatt och ett litet glest skägg och ingen hade lagt märke till honom förut när de gick förbi där på gatan.

– Han såg inte ens vem du var! sade en i Dylans sällskap och gapade av förvåning.

– Han såg aldrig vem jag var förr, så varför skulle han göra det nu? svarade Dylan.”

Tja, vad ska jag säga. Jag är inte nämnd vid namn och på något sätt vet ändå alla att det är jag. Jag ringer Al direkt och frågar vem han var, den där typen i fjol på Sjätte avenyn med den stora käften som en gång var gammal vän till Dylan och som numera är en bitter kritiker som inte ser vem Bob Dylan är. Han skrev det, så att säga, för att göra artikeln intressantare. Jag talade med några gemensamma vänner och alla verkade veta att det var mig han skrev om. Efter två eller tre ytterligare fruktlösa telefonsamtal till Al bestämde jag mig för att skriva ett brev till Bob Dylan där på andra sidan Sjätte Avenyn, som jag nu återger:

”Torsdag den 14 november 1968
Käre Bob!
Jag skriver det här brevet till dig för att förklara en del som hänt och en del som känts dåligt de senaste månaderna. Jag tänker särskilt på artikeln om dig av Al Aronowitz i Saturday Evening Post för en tid sedan, där det står att en gammal vän på Sjätte avenyn inte ville veta av dig eller låtsades att han inte såg dig eller förolämpade dig (jag har inte artikeln här just nu) och att du tog illa vid dig. Som jag minns artikeln var detta det enda nya som stod där, medan resten var ett hopkok av Midwest till Greenwich Village till Rock och så vidare. Jag uppfattar det som att det var mig han skrev om och jag kunde inte förstå det – jag kände mig angripen utan att kunna försvara mig eftersom jag inte nämndes med namn. För folk i allmänhet var det en berättelse om främlingskap vid gamla vattenhål men folk i branschen förstod att det var jag. Och det är unfair. Om jag varit nämnd med namn kunde jag skriva ett svar eller försvara det jag står för. Jag vill ha sagt att jag absolut inte kände igen dig på gatan och om jag faktiskt såg på dig så associerade jag inte din gestalt med dig. Jag skulle vilja fråga: Om jag nu inte såg dig, varför hälsade inte du på mig, eftersom vi lär ska vara vänner. Tycker du inte att jag också äger känslor? Det känns urtaskigt när jag får höra att du besöker Gerdes och inte hälsar på hos mig. Det känns urtaskigt när Mr. Bloom hejdar mig på gatan på Sjätte avenyn och säger: ”Izzy, vet du vad, Bob Dylan köpte just sex par stövlar och skor av mig, har du sett dem? Det känns urtaskigt när du för vidare till John Cohen och Happy Traum det här påståendet att jag inte ville veta av dig ... (och utelämnar alla andra referenser i brevet till John och Happy om när vi hade ordentliga meningsskiljaktigheter om folkmusikens framtid i USA, men att det hade varit intressant att ha en ordnad debatt mellan oss tre som blir offentlig i stället för att det ska ske ett paradigmskifte mitt framför ögonen på oss – där tidigare förhoppningar och drömmar kring folkmusiken sköljs bort av kommersialism precis som alla andra musikformer, utan att vi kan göra det minsta åt saken.) Jag har skrivit om dig, och jag säger att jag står för det jag skrivit – mot allt annat som skrivits om dig. Du har till och med sagt att min artikel om dig i EVO (East Village Other, oktober 1965) var det bästa som någonsin skrivits om dig. (...) Du kommer säkert ihåg senaste gången du kom in i min butik – hur jag tog emot dig livligt och hälsade dig välkommen och hur vi diskuterade Motown-soundet. Om jag vore en stor, dålig, bitter fiende till dig kunde jag ha skrivit betalda artiklar i ämnet. Jag sade nej till en TV-show därför att producenterna bara ville tala om sex och droger. Jag kunde alltid ha haft nytta av de extra 165 dollar jag skulle ha fått. Det jag har sagt om dig har jag sagt i tryck. Att påstå att jag är bitter är inte svar på mina frågor. Det är flera som har erbjudit sig att köpa min intervju med dig från 1961 men de hade tänkt sig att använda den på ett ovänskapligt sätt och därför har jag alltid sagt nej (...) (Jag stryker ett långt avsnitt om varför Sing Out! inte ville trycka den).
Din tillgivne Izzy

Jag skickar iväg brevet och redan nästa dag skrider Bob Dylan majestätiskt in i Folklore Center och jag måste tillstå att jag inte ögonblickligen känner igen honom. Som vore jag CIA är jag tvungen att i minnet bläddra igenom bilderna av honom från alla gånger vi träffats. Jag hälsar honom välkommen. Han har ett litet glest skägg och han ser mer tärd ut i ansiktet än jag minns. ”Vad är det som pågår, Izzy?” ”Nej, nej,” säger jag, ”säg vad som pågår, du!” Var och en för fram sitt från respektive bergstopp. Efter omkring tio minuter blir jag trött på torneringen och kräver en tydlig förklaring. Annars kunde vi ha hållit på i all evighet. Bob antar utmaningen och gestikulerar vilt medan han svarar: ”Izzy, hur vet du att det inte var någon annan?” Jag är yr och uppfylld av min nyvunna ökade medvetenhet om världen. Sedan Bob har gått inser jag att vi bägge två – jag, en hygglig judisk kille från Bronx och han, en hygglig judisk kille från Hibbing – nu på gemensam grund har genomfört en konversation på traditionellt judiskt folkloristiskt sätt, där sanningen har många uddar och sidor, där krona och klave kan berätta samma historia. Denna galghumor där alla frågor besvaras av nya frågor är ett typiskt sätt att hantera ödet och kan bryta ut när helst judar möts: i skolcafeterian, synagogan, fånglägret, bageriet eller Folklore Center.

Livet går vidare. Jag glömmer dessa händelser som man glömmer allt annat. Så blir det april år 2001. Min bror Oscar ringer från Florida. ”Izzy, gå in på Al Aronowitz hemsida, sidan 25,012 eller vad det var, och läs hur han påstår att du (dvs Israel G Young) inte ville veta av Bob Dylan 1967.” Några dagar senare blir jag händelsevis uppringd om något annat av den nyetablerade USA-avdelningen av ISIS. De vill ha lite information om 60-talet av mig, kanske en intervju med mig om Dylan och Greenwich Village osv. Bland annat som de skickar som gåva får jag ISIS nr 95 som jag bläddrar igenom och wow! Där är en smakbit på sex sidor av Woodstock Papers av Al Aronowitz och på sidan 54, andra spalten, står det:

”När han (Bob Dylan) kom till New York två månader innan ’John Wesley Harding’ släpptes, tog jag en promenad med Bob genom Greenwich Village. Han hade odlat ett glest skägg och hade på sig en australisk gaucho och ingen lade märke till honom. Vi gick till och med alldeles förbi Folklore Centers grundare Israel G Young, en tidigare beundrare som förvandlats till en av Bobs bittraste kritiker.

– Han såg inte vem du var! sade jag och gapade av förvåning.

– Han såg aldrig vem jag var förr, så varför skulle han göra det nu? svarade Dylan.”

Jag skickar omedelbart en epost till Al och han svarar att, javisst, han var där och han upplevde allt det han skrivit om och det var han som tappade andan och inte, som jag trodde när jag läste den första versionen, en kamrat till Dylan. Jag bad honom om en kopia av den ursprungliga artikeln, men han säger att han inte kan hitta den. När folk blir äldre glömmer de ofta bort namn. Inte Al Aronowitz. Han minns mer nu än då – med mig på säkert avstånd på andra sidan av Atlanten. Och han har fel igen när det gäller mitt namn som är Israel G Young bara för sådana som IRS och andra fordringsägare. Mitt scennamn är Izzy Young och det är som det jag är känd i branschen. Vi utbyter ebrev. Han frågar mig vem jag egentligen tror att jag är som inbillar mig att min ”skit inte stinker”. Jag går med på att ”min skit stinker” men jag vill fortfarande komma fram till sak. Jag ger Al ett erbjudande som han bara har att vinna på och inte kan förlora på och säger att jag ska ”välsigna honom med hundra dollar” om han bara vill skicka mig den ursprungliga artikeln, den med mitt namn i. Det behöver väl knappast sägas att det var slutet på vår första interaktiva kommunikation via internet.

”It wasn’t somebody else”, Bob.

Brevet till Bob Dylan är en del av en 53 sidor lång redogörelse i en anteckningsbok av skolmodell där det finns brev från flera av de inblandade. Där finns också mina redogörelser för händelser dag för dag från den 13 till den 21 november 1968. - Izzy
Sing Out! är den äldsta och största folkmusiktidskriften i USA, nu med 50 år på nacken, startad av Pete Seeger och andra. Izzy Young var tidskriftens mest framträdande journalist från 1959 till början av 70-talet, då Izzy flyttade till Sverige. Artikeln publiceras även i nästa nummer av ISIS, som utkommer i London och är den största Bob Dylan-tidskriften i världen. - red.

TfFR 2/2001