Den etablerade föreställningen om yttrandefriheten trängs tillbaka och ersätts med en ny. Det gamla regelverket finns i stora delar kvar men utgör inte längre någon befästning utan snarare en ruin genom vilken förändringens vindar blåser obehindrat.

Tal över en död tradition

En livsnerv i den svenska demokratiska traditionen har förtvinat. Politiska faktorer, främst EU-inträdet, och nyhetsjournalistikens allt hårdare kommersialisering har skapat ett samhällsklimat i vilket tryckfrihetsförordningens (TF) bärande principer inte längre kan hävdas. Förutsättningarna för medborgarnas lärande och själva folkstyret har därmed förändrats och borde diskuteras.

Av ANDERS R OLSSON

När Göran Persson, Mona Sahlin och Thomas Bodström under rubriken ”Vi ska krossa dem” (Expressen 28/11 2000) lovar nya krafttag mot nazismen, ger de tre konkreta exempel. Samtliga utgör inskränkningar i yttrandefrihet och offentlighet, dvs de värden TF ska skydda. Passfoton ska hemlighållas, hårdare tag (oklart vilka) mot s k vitmaktmusik och vidgande av brottet ”hets mot folkgrupp” till att omfatta även nedsättande yttranden om homosexuella. Här illustreras en stark trend i det framväxande informationssamhället: friheten försvaras genom att inskränkas.
Påståendet är alltså inte att yttrandefriheten nu avskaffas, utan att en länge etablerad föreställning om denna medborgerliga frihets innebörd successivt trängs tillbaka och ersätts med en ny. Konsekvenserna för det offentliga samtalet och därmed för demokratin är långtgående och svåra att överblicka. En rad inskränkningar i ordets frihet har beslutats, och fler förebådas, men det handlar inte om någon historisk återgång. Den nya ordning som framträder är delvis en anpassning till EU, dvs till en mer elitdominerad politisk kultur, delvis en populismens diktatur. Gränserna för det tillåtna snävas in men växlar samtidigt med åsiktskonjunkturerna – som i sin tur manipuleras av de skickligaste och starkaste samhällsaktörernas mediestrateger i symbios med nyhetsmedierna. Av rättsäkerheten återstår med en sådan ordning inte mycket.
Listan över avsteg från TF:s bärande principer är nu så lång att ingen längre rimligen kan påstå att de faktiskt bär. Det gamla regelverket finns i stora delar kvar men utgör inte längre någon befästning utan snarare en ruin genom vilken förändringens vindar blåser obehindrat.

Vilka principer?
Här finns inte plats att vara utförlig. Jag ska ta upp tre i tryckfrihetsförordningen centrala principer: åsiktsfrihet, förbud mot förhandscensur och något jag vill kalla yttrandefrihetens primat.
För att börja med det sistnämnda fick jag, vid 90-talets början, personligen en lektion i det nya tänkandet. På Journalistförbundets uppdrag skulle jag skriva en handbok för journalister om just yttrandefrihet och offentlighetsprincip. Jag visste att Datainspektionens, DI, ledning då hävdade att datalagen (vanlig lag) stod över tryckfrihetsförordningen (grundlag). Enligt datalagen fick personuppgifter lagras i datorminne bara – eftersom det utgjorde en kränkning av personlig integritet – med något slags godkännande från DI. Det spelade ingen roll om datorminnet fanns hos en myndighet, ett företag eller i en författares PC. Jag valde att testa frågan rättsligt och ansökte, som förste författare någonsin, om tillstånd hos DI att skriva en bok med dator. (Se Tffr 2/1993 – red.)
DI konstaterade att boktexten skulle innehålla några namn, att de fanns i dator och att datalagen därmed var tillämplig. Det prövades aldrig huruvida några uppgifter i texten faktiskt var kränkande eller skadande på annat sätt. Inspektionen beslutade i ärendet utan att läsa den.

Då blev det avslag
Beslutet fattades 1993 och innebar ett förbud mot att skriva boken (DI:s dnr 306/91). Generaldirektören Anitha Bondestam, med förflutet bl a som minister i en folkpartistisk regering, försvarade i TV sin rätt att bestämma vilka böcker som fick skrivas, eftersom en boktext med datalagens terminologi utgjorde ett “register”.
”Säg nu att vi hade ansett att den här boken, eller någon annan bok, hade varit så oerhört viktig att skriva, så vi hade kunnat tänka oss att det förelåg synnerliga skäl just i det här fallet, då måste man om man ger tillstånd till ett sådant register kräva vissa villkor, nämligen att ingen annan kan komma åt uppgifterna i det här registret och att det gallras, dvs raderas ut när ändamålet med registret är färdigt, dvs boken är skriven.” (Ur ”Aktuellt” 931129.)
Jag överklagade till (den då borgerliga) regeringen. Efter åtta månaders betänketid upphävde den DI:s beslut, men gjorde det med en hal och oklar begreppsexcercis. (Regeringsbeslut 1994-04-14, Justitiedepartementet dnr 93-3260.) Saken hade på justitiedepartementet uppfattats som ett gränsfall. Nästa gång kunde vågskålen lika gärna tippa över till datalagens förmån.
Bondestam fick kritik från några politiker och ledarskribenter men det gick snabbt över. Hon satt kvar på sin post i flera år och återgick sedan till domarbanan. Några tecken på att affären skadat hennes fortsatta karriär finns inte.
Det tas i dag inte på allvar – det har reducerats till fraser i officiella eller högtidliga presspolitiska sammanhang – att skyddet för yttrandefriheten ska vara konstruerat utifrån en stark pessimism om överheten. Paragraferna ska skydda den medborgerliga rätten att skaffa kunskap och yttra sig även när samhällsklimatet är det bistraste tänkbara, när makthavarna känner sig som mest hotade och deras intresse av fungerande demokratiska institutioner är som svagast. Det fordras lagar som inte kan vrängas ens när en politiskt pressad rättsapparat jobbar för högtryck med att tänja ut och snäva in juridiska begrepp. Ända dit når man aldrig, men det är målet.

TF skriven i goda föresatser
Tryckfrihetsförordningen skrevs om direkt efter kriget. De gamla antinazisterna hade blivit hjältar. Makthavare som nyss fordrat ett “ansvarsfullt uppträdande” – dvs ett tigande om nazistiska övergrepp – av pressen vågade nu inte annat än hylla den vidaste möjliga tryckfrihet. Med 1949 års tryckfrihetsförordning byggdes därför starka garantier för ordets frihet – bland det starkaste skydd för yttrandefrihet som har konstruerats i något land, någon gång. Att läxan från kriget nu är glömd framgår med all önskvärd tydlighet av Perssons, Sahlins, Bondestams m fl agerande.
Den kanske tydligaste indikationen på klimatförändring är beslutet att ersätta datalagen med personuppgiftslagen, PUL, i kraft sedan 1998. Med den förbjuds nu informationsspridning och åsiktsyttringar i alla medier enbart med hänvisning till att de rymmer uppgifter om enskilda personer. Lagen gör i praktiken undantag för journalister och konstnärer, men lämnar inget utrymme för övriga medborgare som t ex söker bilda opinion via internet. Syftet med PUL är att skydda människors personliga integritet och lagen medger överhuvudtaget ingen avvägning mellan det intresset och yttrandefriheten. (Se bl a domarna mot Börje Ramsbro, Svea hovrätt mål B3625-99, och mot Bodil Lindqvist, Eksjö tingsrätt mål B809-99.)
Just PUL är en konsekvens av EU-medlemskapet. Lagen är i huvudsak en översättning av ett EU-direktiv (95/46/EG). Ingen svensk riksdagsman försvarar i dag PUL, men en stor majoritet anser att lojaliteten med EU går före försvaret av TF-traditionen och motsätter sig varje mer ingripande reformering av lagen. (Se bl a KU:s betänkande 1998/99:KU15.)

Åsiktsfrihet
Åsiktsfriheten innebär att man offentligt får uttrycka hur tokiga åsikter som helst – om politik, människor, samhälle, historien eller annat – så länge det inte direkt skadar eller försätter människor i fara. I yttrandefriheten ingår rätten att vara en idiot, att vara känslokall, hänsynslös, egoistisk, tarvlig, okunnig och, så länge det inte kränker en utpekad individ och blir förtal, lögnaktig. TF-traditionen byggde på den historiskt vunna insikten att illvilligt och lögnaktigt tal bara kan bekämpas effektivt med förnuftigt och sant tal – däremot inte med polis och fängelse.
Med tryckfrihetsförordningen sökte man dra en gräns mellan yttranden som var farliga (”hets mot folkgrupp”) och de enbart obehagliga. Att propagera för judars och negrers utrotande skulle vara förbjudet, men att säga ”jag är nazist” vore tillåtet. (Se bl a H-G Axberger: Tryckfrihetens gränser, sid 207–216)
En sådan gränsdragning kan i dag te sig konstigare än den gjorde förr. Har man bara mött nazism i form av mordiska svenska yngel som, vanligen kraftigt berusade, misshandlar invandrare, bögar eller vem som helst som står i vägen blir distinktionen svårbegriplig. Den riktiga nazismen hade dock en framsida. Den var lag och ordning, mer av social rättvisa för flertalet, ett romantiskt självförhärligande och stark framtidstro. Det svenska buset tycks ha hämtat sin ”kunskap” om nazismen från Hollywoods B-filmer där våld och rashat är de enda tydliga elementen.
För 30- och 40-talens tyska nazister var rasidéerna visserligen centrala, men massmord stod inte på programmet. Hitler och hans anhang skröt inte med utrotningslägren, de sökte liksom alla riktigt brutala regimer i modern tid hålla sina värsta förbrytelser hemliga eftersom man visste att de saknade brett folkligt stöd.
Den gräns tryckfrihetsförordningen sökt dra mellan att uttala sig som en politisk idiot och att framkalla fara har förvisso varit svårbestämd, men att denna åsiktsfrihet fanns och respekterades ansågs länge vara av central betydelse för demokratin. Formellt finns den ännu, i praktiken respekteras den inte.
Att ”hetsa” mot folkgrupp förbjöds redan i 1949 års TF, men det straffbara området utvidgades rejält 1970/71 och har under 1990-talet genom ändrad rättspraxis utvecklats till att bli just ett åsiktsförbud. 1996 dömde högsta domstolen en 17-åring för hets mot folkgrupp enbart därför att han visat sig offentligt bärande märken som symboliserade nazismen. Med märken i stället för ord sade han ”jag är nazist”. (Mål B3202/96) (Se Tffr 3/1996 – red.)
Åsiktsfriheten respekteras heller inte på den viktigaste offentliga scenen, dvs i nyhetsmedierna. Politiska idéer behandlas där som vore de gift. Om den från Malexandermorden ökände Andreas Axelsson skrev de fyra dagstidningarna i sitt stora reportage den 30 november 1999:
”Han är ett exempel på hur den nazistiska ideologin på mycket kort tid kan förvandla en okänd skolpojke till en kallsinnig rånare eller till och med mördare.”
Om ideologier verkligen kan förvandla skolpojkar till rånare och mördare blir åsiktsförbud och åsiktspolis den enda rimliga motåtgärden. I TF-traditionen uppfattades inte politiska idéer som något som drabbade värnlösa människor och förvandlade dem. Den förutsatte att medborgarna kunde lära, tänka själva och ta ansvar för sina handlingar. Med den nya ordningen flyttas tänkande och ansvar alltmer över till politiker och rättsliga organ.

Censurförbudet
1990-talets mest känsloladdade nyhets- och debattema gällde pedofil brottslighet. Oerhört snabbt, närmast instinktivt, etablerades i rapportering och debatt föreställningen att effektiv brottsbekämpning fordrade nya inskränkningar i tryckfrihetsförordningen. Framställning och spridning av barnpornografi hade varit förbjudet i många år, och frågan var nu om även innehav av sådant material skulle kriminaliseras.
Centralt i TF-traditionen var det absoluta förbudet mot förhandscensur. Tryckfrihetsbrott fanns, men rättslig prövning av sådana brott kunde inte ske förrän efter publicering. Under inga omständigheter fick staten frånta en medborgare sådana dokument eller andra informationsbärare som han/hon kommit över med lagliga metoder. En sådan möjlighet vore just en möjlighet till förhandscensur.

Ett politisk klimat skapas
Censurförbudet stod således i vägen för en kriminalisering av innehav och framställdes plötsligt, från 1994 och framåt, som ett hot mot barnen. Efter att TV-redaktioner hade chockat svenska folket genom att visa upp de vidrigaste sekvenserna ur de vidrigaste barnporrfilmer man hittat, uppstod ett massmedialt klimat i vilket varje försvarare av TF:s principer bemöttes som en misstänkt – i bästa fall som en fanatisk principryttare, oförmögen till empati med barn. Innehavsförbud, hävdades det på såväl nyhets- som ledarplats i de flesta tidningar, skulle minska antalet sexuella övergrepp.
”Det måste i ett öppet demokratiskt samhälle som vårt finnas en gräns för informations- och yttrandefriheten.
Den gränsen överskrids när priset utgörs av sexuell exploatering av små barn som i sig innebär allvarliga brott.” (Aftonbladet 940304)
Det blev också lagstiftarens utgångspunkt. KU:s ordförande Thage G Petersons formuleringar i riksdagen den 9 juni 1994 var typiska:
”Jag menar att frågan är enkel att ta ställning till. Vill vi eller vill vi inte med kraft bekämpa det sexuella våldet mot barn? Vill vi eller vill vi inte bekämpa tortyr av barn? Varför kan vi inte bli överens om detta?”
Vad det här är fråga om är att göra en avvägning mellan de två intressena skyddet av barnen och skyddet av yttrande- och tryckfriheten. Här måste, som jag ser det och som majoriteten i utskottet ser det, barnen få väga tyngst.”
När en utredning några år senare hade kartlagt barnporrens omfattning, produktion och spridning framstod problemet i en helt annan dager. Vid genomgången av all i Sverige beslagtagen barnporr på video sedan 1980 – året då framställning/spridning av barnporr förbjöds – fann man filmade övergrepp i totalt 43 ”situationer”. Med en ”situation” menades att samma gärningsman/män förgripit sig på samma offer, t ex en man som utnyttjat sin styvdotter. En ”situation” kunde rymma flera övergrepp. Filmerna kom från hela världen, flest från Tyskland. Alla gärningsmän utom ett halvdussin var identifierade och dömda. Av de identifierade var två svenskar (med fyra svenska barn inblandade) varav den ene ägnat sig åt onani framför (två) sovande barn. Filmerna cirkulerade i olika hopklippta versioner inom tämligen små och tämligen slutna grupper av pedofiler. (SOU 1997:29)

Ett politiskt resonemang för censur som det realistiska alternativet
Tanken att hindra pedofila brottslingar från övergrepp med hjälp av ändringar i TF tedde sig nu orimlig. Hela det politiska etablisssemanget hade dock redan bundit upp sig för censurförbudets avskaffande, och reformen fullföljdes. Den motiverades nu främst som en åtgärd för att minska lidandet hos de barn som figurerade på bilderna/filmer. Med innehavsförbud skulle man oftare än dittills kunna beslagta materialet, varvid färre personer med pedofila böjelser i efterhand skulle kunna se övergreppet. Några tryckta skrifter med barnpornografi producerade efter 1980 hade inte hittats, men likväl togs censurförbudet bort i såväl Yttrandefrihetsgrundlagen – som täcker bl a videofilm – som i TF, som enbart gäller för tryckta skrifter.
Slutsatsen måste bli att förhandscensur i dag uppfattas, av lagstiftare och tongivande opinionsbildare i massmedierna, som ett fullt realistiskt alternativ när det finns hopp om positiva effekter.
I barnporrfallet hoppades man på ett mått av känslomässig lindring för ett litet antal barn som redan utsatts för brott. Därmed sattes ribban lågt. Det är svårt att se hur man i riksdagen ska kunna argumentera mot ökade censurmöjligheter den dag en upphetsad skock reportrar hävdar att t ex mord eller andra grova våldsbrott därmed skulle försvåras.

Framtiden?
Ur ett maktperspektiv är utvecklingen fullt begriplig. Det må finnas skilda åsikter om hur nytt och annorlunda det framväxande ”informationssamhället” egentligen är, men gemensamt för flertalet teorier torde vara att kontroll över informationsflödena blir än viktigare. Internets löfte till medborgarna om praktisk och närmast obegränsad yttrandefrihet måste, för etablerade makthavare, framstå som ett hot.
TF-traditionen är naturligt rotad i folkrörelse-Sverige, med föreställningen att alla medborgare ska kunna engagera sig i politiken och fortlöpande påverka dess processer. Släktskapet med USA:s politiska kultur är starkare än med centraleuropeisk. USA, med det närmast heliga första tillägget till konstitutionen som garanterar just yttrandefrihet och grundlagsfädernas bevingade ord om ”government for the people, by the people”, har en tradition av medborgerlig aktivism och en dragning åt det direktdemokratiska.
Fortlöpande folklig aktivitet av stor omfattning och med starkt genomslag är främmande för de stora EU-länderna. Tonvikten i demokratin ligger där på ansvarsutkrävandet. Medborgarnas i särklass viktigaste politiska uppgift är att på valdagen godkänna eller underkänna den sittande regeringens maktutövning. Under mandatperioderna anses det regerande partiet behöva tämligen fria händer att realisera sina vallöften. I en sådan politisk miljö väger medborgarnas yttrandefrihet lättare, och det är till en sådan miljö Sverige sedan 1995 är ansluten. EU är såväl en ekonomisk som rättslig gemenskap. Det står alldeles klart att yttrandefrihetsreglerna inte kan avskärmas från den rättsliga ”harmoniseringen” – för övrigt ett säreget uttryck med tanke på hur smärtsam processen ofta är. (Naturligtvis beskrivs skillnaderna mellan svensk, amerikansk och centraleuropeisk politisk kultur här förenklat och på idéplanet. Realpolitiskt skiljer säkert mindre. Konstitutionella garantier och demokratiska institutioner har dock stort symbolvärde, dvs värde just på idéplanet.)
Härtill kommer alltså nyhetsmediernas allt starkare kommersialisering. När medieföretagen nu utvecklas till vinstmaximerande företag bland andra, mäts framgång uteslutande i siffror, dvs i antal läsare/lyssnare/tittare. Journalistik ska produceras till låg kostnad och ha ett lockande, spektakulärt innehåll. Till detta har ledande politiker att anpassa sig.

Den modiga koslakten
Stats- eller justitieministrar har försvinnande små möjligheter att kortsiktigt påverka pedofilers eller asociala (t ex nazistiska) tonåringars beteende. Dock får pedofilers och nazistyngels handlingar ett enormt genomslag i nyhetsmedierna – det säljer bevisligen tidningar och sändningar – och journalisterna följer självklart upp denna rapportering med tuffa frågor till ”ansvariga” politiker:
– Vad tänker du göra åt det här?
Att inte göra något alls blir för ministern då lika med politiskt självmord. Att göra något verkningsfullt, t ex genom att rejält öka både befogenheter och ekonomiska resurser för rättsliga och vårdande organ, blir för dyrt. Återstår symbolhandlingar. Sådana kan svårligen främställas som kraftfulla eller heroiska om de inte också gör ont. Något behöver offras, som t ex medborgerliga fri- och rättigheter.
Man slaktar en helig ko, vilket gärna framställs som modigt, men att slakta är enkelt för den som har vana och rätt utrustning. Verkligt mod har den som vågar omdefiniera något populärt – t ex en demokratisk tradition med stark folklig förankring – till “ko”.

(TfFR 1/2001)