En förnyad genomgång av de folkrättsliga dokumenten om Palestina/Israel ger bl a att det från rent folkrättslig synpunkt viktigaste resultat som fredsprocessen hittills avsatt utan tvekan är PLO:s erkännande av staten Israel.

En berättelse om två stater

Palestina och Israel mot folkrättslig bakgrund

I den här artikeln* skall återges eller refereras några viktiga aktstycken (1) och därigenom ett försök göras att belysa ett par av de många frågor av rättslig natur som aktualiseras vid studiet av Palestinas/Israels politiska historia under 1900-talet. Just de folkrättsliga aspekterna av de mellanfolkliga motsättningarna i området är särskilt intressanta, eftersom de berör flera av de principer och institut inom folkrätten vilka utvecklats under 1900-talet, såsom principen om folkens självbestämmanderätt samt de bägge organisationerna för kollektiv säkerhet Nationernas förbund och Förenta nationerna.

Av INGEMAR FOLKE

Vid 1900-talets början ingick Palestina i det ottomanska väldet. I första världskriget deltog Turkiet på centralmakternas sida (Tyskland, Österrike-Ungern m fl). De allierade i ententen (Storbritannien m fl) gjorde ansträngningar att vinna stöd av folken i de av Turkiet behärskade arabisktalande områdena. I en brevväxling mellan en brittisk diplomat i Kairo vid namn Henry McMahon och arabernas politiske ledare Sharif Husain av Mecka utlovades självständighet åt en del arabiska områden, för det fall de allierade vann kriget. Huruvida Palestina undantogs från löftet eller ej har varit föremål för delade meningar.
Samtidigt hade den från sekelskiftet allt mer aktiva sionistiska rörelsen vunnit ett betydande inflytande särskilt i USA, vilket Storbritannien ansåg viktigt att kunna utnyttja för att dra in USA i kriget. Rörelsen arbetade för att samla judarna till en egen stat i Palestina. Storbritanniens utrikesminister Balfour vanns för idén.
Den 2 november 1917 utställde den brittiska regeringen en deklaration som Balfour förmedlade till den sionistiska rörelsen i följande brev:

”Foreign Office den 2 nov. 1917
Käre Lord Rotschild!
Jag har det stora nöjet att, å Hans Majestäts regerings vägnar, till Er överlämna följande deklaration om sympatier för de judiska sionistiska aspirationerna, vilken har underställts och godkänts av kabinettet.
’Hans Majestäts regering ser gynnsamt på grundandet i Palestina av ett nationellt hem för det judiska folket och kommer att göra sina bästa ansträngningar för att underlätta uppnåendet av detta syfte; varvid det är klart underförstått att ingenting skall göras som kan skada de medborgerliga och religiösa rättigheterna för de existerande icke judiska befolkningsgrupperna i Palestina eller de rättigheter och den politiska ställning, som åtnjutes av judar i något annat land.’
Jag skulle vara tacksam om Ni kunde göra den sionistiska federationen underkunnig om denna deklaration.
Med utmärkt högaktning
Arthur James Balfour”

I krigets slutskede besattes Palestina av brittiska trupper. I förbundsakten för det 1919 tillkomna Nationernas förbund stadgades i art. 22 bl a, att ”kolonier och territorier som till följd av det avslutade kriget upphört att vara under de staters suveränitet vilka tidigare styrde dem och vilka bebos av folk ännu icke kapabla att stå för sig själva” skulle ställas under förmynderskap, som skulle ”anförtros framskridna nationer” att av dessa utövas ”såsom mandatarier å Förbundets vägnar”. Beträffande Palestina bl a angavs att dessa samhällen nått ett ”utvecklingsstadium där deras ställning som oberoende nationer kan bli villkorligt erkänd under förutsättning att de får råd och bistånd med avseende på sin förvaltning av en mandatarie fram till den tidpunkt då de är kapabla att stå ensamma”.

Mandatet över Palestina

Stadgandet realiserades 1922 då NF:s råd instiftade mandatet över Palestina. Där stadgades bl a:

”Enär de allierade makterna i syfte att ge verkan åt bestämmelserna i art. 22 i Nationernas Förbunds Akt har överenskommit att anförtro förvaltningen av Palestinas territorium åt en mandatarie utsedd av sagda makter ...
Enär de allierade makterna också har överenskommit att mandatarien skall vara ansvarig för att verkställa den deklaration som ursprungligen gjordes den 2 november 1917 av Hans brittiske Majestäts regering...
Enär erkännande därigenom givits åt det judiska folkets anknytning till Palestina och åt skälen för att återuppbygga dess nationalhem i detta land;...och
Enär de allierade makterna har utvalt Hans brittiske Majestät som mandatarie för Palestina ...
Art. 1 Mandatärmakten skall ha hela lagstiftnings- och förvaltningsmakten med de begränsningar som må följa av villkoren för detta mandat.
Art. 2 Mandatärmakten skall vara ansvarig för att i landet främja sådana politiska, administrativa och ekonomiska förhållanden som kommer att trygga upprättandet av det judiska nationalhemmet, på sätt anges i preambeln, samt utvecklandet av självstyrande institutioner ävensom för skyddandet av Palestinas invånares medborgerliga och religiösa rättigheter oberoende av ras och religion.
Art. 6 Palestinas förvaltning skall – under säkerställande av att de rättigheter och den ställning som tillkommer andra delar av befolkningen icke kränks – underlätta judisk invandring på lämpliga villkor och skall i samarbete med den judiska organisation som i Art. 4 sägs uppmuntra tät bosättning av judar på jord, däribland statlig jord och ödejord som inte erfordras för allmänna ändamål.
Art. 7 Palestinas förvaltning skall svara för införandet av en medborgarskapslag. I denna skall intas förbehåll som underlättar att palestinskt medborgarskap förvärvas av judar som tagit fast hemvist i Palestina.”

Balfourdeklarationen har tillsammans med vad sionisterna kallar judarnas historiska rätt till återvändande (dvs till de antika staterna) och FN-resolutionen 1947 (varom mera nedan) intill helt nyligen varit de främsta argumenten för att försvara den israeliska statsbildningen (2). Den arabiska invändningen mot Balfourdeklarationen och NF-mandatet är att Storbritannien respektive NF här förfogar över territorier som de inte besitter och inte heller har någon rätt till samt att mandatet står i strid med förbundsaktens stadgande att Palestinas självständighet provisoriskt kan erkännas. (3)
Den judiska immigrationen till Palestina ökade starkt under 1930-talet. Motsättningarna till araberna i Palestina kulminerade i ett inbördeskrig 1936–39.

Staten Israel utropas och etableras

Efter världskriget väntade hundratusentals judar från Europas koncentrationsläger på att få invandra till Israel. NF avslutade sin verksamhet 1946 och mandatförhållandet kom att sakna huvudman.
Storbritannien förklarade 1947 att man avsåg att frånträda mandatet året därpå. Den nybildade världsorganisationen FN övertog på intet sätt automatiskt de rättigheter och plikter som åvilat NF. Storbritannien aktualiserade ändå Palestinafrågan inför FN, som tillsatte en särskild undersökningskommitté. Efter några månaders överväganden presenterade kommitténs majoritet ett förslag till delning av Palestina i en arabisk stat och en judisk. Förslaget antogs av generalförsamlingen i en resolution den 29 november 1947. Innan vi går in på dennas innehåll, kan det vara lämpligt att först erinra om vad FN-stadgan föreskriver om organisationens målsättning och kompetensfördelningen mellan dessa organ.
Av FN:s huvudorgan är generalförsamlingen och säkerhetsrådet de viktigaste. I generalförsamlingen ingår alla medlemmar. Säkerhetsrådet består av femton medlemmar. Kina, Frankrike, Ryssland, Storbritannien och USA är ständiga medlemmar av rådet. De övriga tio medlemmarna utses av församlingen för två år i taget.
Rätt att fatta för medlemsstaterna bindande beslut tillkommer endast säkerhetsrådet. Dettas beslut måste medlemmarna således verkställa. Det yttersta maktmedlet, insättande av stridskrafter enligt FN-stadgans art. 42, disponeras endast av rådet.
Generalförsamlingen är enligt stadgan ett organ för ventilerande av och opinionsbildning kring frågor som faller inom FN-stadgan. Församlingen får således dryfta sådana frågor, framlägga förslag för medlemmar och för säkerhetsrådet och fästa rådets uppmärksamhet på oroande saklägen.

Delningsplan för två stater 1947

Statusen och karaktären av generalförsamlingens resolution år 1947 om Palestina anges i dess inledning:

”Generalförsamlingen ... som mottagit och undersökt Särskilda kommitténs rapport (dokument A/364) vari ingår ett antal enhälliga rekommendationer och en plan för delning och ekonomisk union, vilken plan godkänts av kommitténs flertal ...
rekommenderar Förenade Konungariket som mandatärmakt för Palestina och alla andra medlemmar av FN att med avseende på Palestinas framtida styrelse antaga och genomföra den plan för delning och ekonomisk union som nedan sägs;
hemställer att
(a) säkerhetsrådet vidtar de nödvändiga åtgärder som nämns i planen angående dennas genomförande;
(b) säkerhetsrådet, därest omständigheter under övergångsperioden fordrar sådant övervägande, överväger huruvida situationen i Palestina utgör ett hot mot freden. Om rådet finner att ett sådant hot föreligger, bör rådet i syfte att upprätthålla internationell fred och säkerhet komplettera generalförsamlingens godkännande genom att vidta åtgärder enligt artiklarna 39 och 41 (4) av stadgan för att bemyndiga den FN-kommission som avses i denna resolution att i Palestina utföra de uppgifter vilka lämnas till den genom denna resolution;
(c) säkerhetsrådet måtte bedöma såsom hot mot freden, fredsbrott eller aggression i enlighet med artikel 39 av stadgan varje försök att med våld ändra den lösning som förutses i denna resolution;”

Som vi ser av denna inledning, har generalförsamlingen funnit det ligga utom sin behörighet att vidta åtgärder för verkställande av resolutionen och i stället bett säkerhetsrådet fatta de beslut som kan komma att krävas.
I den i resolutionen ingående planen för delning och ekonomisk union anges bl a att mandatet över Palestina skall upphöra senast den 1 augusti 1948. Senast den 1 oktober 1948 skall två oberoende stater, en judisk och en arabisk samt en särskild internationell regim för staden Jerusalem börja existera. I planen anges gränserna för dessa områden. Mandatärmakten skall, allteftersom den drar sig tillbaka, stegvis överföra förvaltningen av Palestina till en av generalförsamlingen utsedd kommission. Denna skall i vardera staten utse ett provisoriskt styrelseråd, vars verksamhet skall stå under kommissionens överinseende. Dessa råd skall under en övergångsperiod successivt från kommissionen överta fullt ansvar för statens för- valtning. Råden skall anordna val till en konstituerande församling inom två månader efter det att mandatärmakten dragit tillbaka sina väpnade styrkor. Denna församling skall göra ett förslag till en demokratisk konstitution och utse en provisorisk regering att efterträda provisoriska styrelserådet. Generalförsamlingen ger detaljerade föreskrifter om innehållet i denna konstitution, bl a att den skall tillförsäkra envar lika rättigheter i medborgerliga, politiska, ekonomiska och religiösa angelägenheter.
Den provisoriska regeringen i båda staterna skall vara skyldig att avge en förklaring som skall binda staten till att tillämpa vissa regler om bl a religiösa platsers tillgänglighet och religiösa minoriteters rättigheter. De bägge staterna skall enligt generalförsamlingens plan bilda en ekonomisk union med gemensam tullgräns och valuta, gemensamt handhavande av vissa kommunikationer och den ekonomiska utvecklingen med avseende på bevattning m m.
Redan dagen efter resolutionen kom det till väpnade motsättningar mellan de båda befolkningsgrupperna i Palestina. Inom FN insåg man snart att delningsplanen inte skulle kunna genomföras på fredlig väg. Generalförsamlingen beslöt den 14 maj 1948 – dagen innan det brittiska mandatet skulle upphöra – att entlediga den kommission för Palestina man utsett ett halvår tidigare och att i stället tillsätta en medlare för Palestina.

Staten Israel utropas

Natten innan det brittiska mandatet över Palestina skulle upphöra utropades staten Israel. Åtgärden meddelades FN:s generalsekreterare i ett telegram av följande lydelse:


”Telegram den 15 maj 1948 från utrikesministern i Israels Provisoriska regering till FN:s generalsekreterare.
Jag har äran informera Er att Nationalrådet för den judiska staten bestående av medlemmar från valda representativa organ i Palestina och som hos FN:s Palestinakommission ansökt om erkännande som provisoriskt styrelseråd enligt del 1 B 4 av generalförsamlingens resolution den 29 november 1947 sammanträtt igår den 14 maj och därvid avgivit en proklamation så lydande:
’Den 19 november 1947 antog FN:s generalförsamling en resolution angående upprättande av en judisk stat i Palestina och uppmanade landets invånare att vidta sådana mått och steg som från deras sida krävdes för att sätta planen i verket. Detta erkännande från FN:s sida av det judiska folkets rätt att upprätta sin oberoende stat kan inte återkallas. Det är fastmer en självklar rätt för det judiska folket att vara en nation som alla andra nationer i sin egen suveräna stat. I enlighet härmed proklamerar vi medlemmar av Nationalrådet, företrädare för det judiska folket i Palestina och den sionistiska rörelsen, samlade till en högtidlig sammankomst idag, den dag då det brittiska mandatet över Palestina upphör, i kraft av det judiska folkets naturliga och historiska rätt samt generalförsamlingens resolution upprättandet av en judisk stat i Palestina kallad Israel...’”

Medan Israel, som sagt, länge sett FN:s delningsresolution som den kanske viktigaste och konstitutiva delen av den rättsliga grundvalen för staten, hävdar den arabiska sidan att resolutionen saknar giltighet (5). Kritiken har gällt såväl formerna för beslutet, att generalförsamlingen enligt stadgan inte har rätt att fatta beslut som kräver vapenbruk för sitt genomförande, som innehållet, att detta står i strid med FN:s grundsatser om nationell självbestämmanderätt för palestinaaraberna m m.
Under det krig som startade sedan staten Israel hade utropats 1948 erövrade Israel vissa områden som enligt FN:s delningsresolution skulle höra till den arabiska staten, bl a västra Galiléen samt ett område mellan kustremsan och Jerusalem. Dessa områden har Israel annekterat, dvs införlivat med sig. Detta krig ledde även till att hundratusentals palestinaaraber flydde. FN:s generalförsamling betonade i sin resolution den 11 december 1948 p 11 att dessa flyktingar hade rätt att återvända till sina tidigare hemtrakter.
1949 upptogs staten Israel som medlem av FN. Staten vann tidigt diplomatiskt erkännande från ett stort antal andra stater i världen. Erkännandet från grannstaterna har dock dröjt länge.

Israel i nya krig

Under sexdagarskriget i juni 1967 ockuperade Israel bl a hela Västbanken och Gazaremsan. Israeliska bosättningar har etablerats inom dessa områden. Israel gör dock inte gällande att dessa territorier blivit delar av Israel. Återstoden av Jerusalem erövrade Israel under sexdagarskriget. Sedan dess hävdar man att hela staden tillhör och dessutom utgör huvudstad i Israel.
FN:s säkerhetsråd antog den 22 november 1967 resolution 242 om situationen i Mellanöstern. Där heter det bl a:

”Säkerhetsrådet, som
Understryker att territorium inte kan förvärvas genom krig samt nödvändigheten att verka för en rättvis och varaktig fred som tillåter varje stat i området att leva i säkerhet...
1. bekräftar att efterlevnaden av stadgans principer kräver att det etableras en rättvis och varaktig fred i Mellanöstern som bör inbegripa tillämpningen av båda två av följande principer:
(i) Tillbakadragandet av israeliska väpnade styrkor från områden som ockuperats i kriget nyligen;
(ii) Upphörandet av alla krigstillstånd eller påståenden härom samt respekt för och erkännande av suveräniteten, den territoriella integriteten och det politiska oberoendet hos alla stater i området och dessas rätt att leva i fred inom säkra och erkända gränser fria från hot om eller bruk av våld;
2. bekräftar ytterligare nödvändigheten av...
(b) att uppnå en rättvis lösning av flyktingproblemet.”
Efter oktoberkriget 1973 mellan Egypten och Syrien samt Israel antog säkerhetsrådet resolution 338. Där uppmanar rådet parterna till eldupphör och att därefter inleda förhandlingar om genomförandet av resolution 242 i alla delar.

Viss rättslig förskjutning

Olika FN-organ har därutöver fattat en stor mängd beslut angående Israel/Palestina. Ingen av parterna i konflikten hävdar dock att något FN-beslut – bortsett från generalförsamlingens ovan redovisade beslut 1947, vilket Israel menar är grundläggande för dess rätt till existens – skapat en rätt för ena parten som den parten inte hade haft beslutet förutan. Detta hindrar inte att besluten har stort värde som mätare av en internationell rättsopinion.
Utan att närmare gå in på enskilda beslut kan man dock säga att i vart fall generalförsamlingens resolutioner synes spegla en förskjutning över åren i opinionen. Tidigare betonades områdets alla staters (däribland Israels alltså) rätt till trygg existens inom säkra och erkända gränser, medan palestinaarabernas ställning främst behandlades som ett flyktingproblem. Under 1970-talet talar församlingens resolutioner mer om palestiniernas oförytterliga rättigheter enligt FN-stadgan, bl a rätten till självbestämmande. Vissa resolutioner bekräftar till och med rättsenligheten av palestiniernas kamp för befrielse från kolonialt och främmande styre ”med alla medel som är förenliga med FN-stadgan” (6), vad som nu skall förstås därmed. Huruvida Israel har rätt till existens nämns inte i dessa senare resolutioner.
Den rättsliga grundvalen för staten Israels existens framstår mot bakgrund av de hittills presenterade dokumenten som rätt tveksam. De arabiska invändningarna mot Balfourdeklarationen och generalförsamlingens beslut 1947 förefaller ur ett folkrättsligt perspektiv som vägande.
Under föregående århundraden har man visserligen kunnat etablera ett folkrättsligt skyddat anspråk på grundval av en med våld under längre tid upprätthållen besittning till ett visst territorium. Detta gäller exempelvis USA och Sydafrika. Trots att det koloniala besittningstagandet och den därpå följande etniska rensningen bedömda enligt nutida regler förefaller föga folkrättsenliga, har detta inte hindrat att sådana statsbildningar har vunnit folkrättsligt erkännande.

Fredsprocessen

Men rättsutvecklingen under 1900-talet, i synnerhet efter FN:s bildande 1945 och de i anslutning härtill erkända principerna om förbud mot våld i internationella sammanhang samt om alla folks rätt till självbestämmande, har medfört att det inte längre anses korrekt att erkänna frukterna av aggression och annan otill-låten våldsanvändning. Låt vara att statssamfundets inställning på den här punkten inte förefaller helt konsekvent. Så sent som på 1990- talet har ju våldsanvändning och etnisk rensning inte hindrat brett erkännande av de på Jugoslaviens område uppkomna staterna och andra aktörer i området. Men det har då handlat om utbrytningar från en befintlig stat och inte – som i Israels fall – om en helt ny statsbildning.
1900-talets sista decennium har dock för Israels del inneburit att de folkrättsliga frågetecken som funnits kring legitimiteten hos själva statsbildandet som sådant har rätats ut. Det är den s k fredsprocessen för Mellanöstern som har lett till detta. Processen inleddes 1991 med en konferens i Madrid där både PLO (Palestine Liberation Organisation) och Israel var företrädda.
Det ur folkrättslig synpunkt viktigaste resultat som fredsprocessen hittills avsatt är utan tvekan PLO:s erkännande av staten Israel. Detta kommer till uttryck i ett brev från organisationens ordförande Yasser Arafat till premiärminister Yitzhak Rabin den 9 september 1993, där det heter bl a:

”PLO erkänner staten Israels rätt att existera i fred och säkerhet.
PLO accepterar FN:s säkerhetsråds resolutioner 242 och 338... PLO bekräftar att de artiklar i organisationens stadga som förnekar Israels rätt att existera... nu inte längre gäller...”

Detta innebär att en genuin företrädare för det palestinska folket på ett oåterkalleligt sätt erkänner Israel. Erkännandet måste sägas läka de brister i legitimiteten som kan ha funnits.
Fredsprocessens nästa steg blev en gemensam principdeklaration om tillfälliga självstyrelsearrangemang den 13 september 1993. Däri anges att syftet med de pågående förhandlingarna är att etablera en palestinsk provisorisk myndighet för självstyre för det palestinska folket på Västbanken och Gazaremsan under en övergångsperiod om högst fem år till dess att en permanent lösning kommer till stånd på grundval av säkerhetsrådets resolutioner 242 och 338.
Principdeklarationen föreskriver att val skall äga rum till ett palestinskt råd på Västbanken och Gazaremsan. Rådets ”jurisdiktion” skall omfatta Västbanken och Gazaremsan med vissa undantag som är föremål för fortsatta förhandlingar. Dessa områdens ”integritet” skall bevaras under övergångsperioden. Att Israel lämnar tillbaka Västbanken till Jordanien som annekterade området 1948 skall således inte komma ifråga. Israel har därefter träffat avtal med Jordanien om gränsdragning. Västbanken tillkommer enligt detta avtal inte Jordanien.
Israel skall vidare dra tillbaka sina militära styrkor från Gazaremsan och Jerikoområdet och omgruppera styrkorna på Västbanken. Därvid skall en förberedande överföring av makt och ansvar ske från det israeliska militärstyret och dess civila förvaltning till bemyndigade palestinier. Det handlar i en första omgång om vissa avgränsade samhällsområden, nämligen utbildning och kultur, hälsovård, socialtjänst, direkt beskattning och turism. Israel skall fortsätta att ha ansvaret för försvar mot yttre hot och för israelernas säkerhet i området. Hur den provisoriska styrelsen närmare skall utformas skall parterna komma överens om längre fram.
En sådan provisorisk överenskommelse om Västbanken och Gazaremsan träffades mellan Israel och PLO i Washington den 28 september 1995. Denna överenskommelse är alltjämt det dokument som på ett övergripande sätt reglerar förhållandena i området, även om det därefter har tillkommit avtal om israelisk militär omgrup-pering i Hebron samt avtal om tidsgränser för genomförandet av tidigare gjorda åtaganden.
Överenskommelsen 1995 bygger på principdeklarationen två år tidigare. En bestämmelse som bör observeras är punkt 6 i artikel 31:

”Inget i denna överenskommelse skall anses föregripa resultatet av förhandlingarna om permanent status vilka skall genomföras i enlighet med principdeklarationen. Ingendera parten skall genom att ha ingått denna överenskommelse anses ha frånsagt sig eller avstått från sina befintliga rättigheter, anspråk eller ståndpunkter.”

En motsvarande bestämmelse finns f ö även i principdeklarationen (art. 5:4).

Begränsad lagstiftningsmakt

Den lagstiftande makt som enligt överenskom-melsen tilläggs det palestinska rådet begränsas territoriellt, personellt och funktionellt.
Territoriellt begränsas lagstiftningsmakten till Gazaremsan med undantag för bosättning-arna och det militära området där samt Västbanken med visst undantag.
Den funktionella begränsningen innebär att rådet inte får utfärda lagar som står i strid med överenskommelsen. Rådet har således inte någon makt när det gäller utrikespolitik och väpnade styrkor, bortsett från polisen. Inte heller får rådet bestämma om sådant som skall bli föremål för förhandlingar om områdets permanenta status, dvs Jerusalem, bosättningar, vissa militära installationer, palestinska flyktingar samt gränser.
Den personella begränsningen i jurisdiktionen innebär att rådet inte har någon makt över israeler eller israeliska företag som finns på Västbanken och i Gazaremsan. Israel behåller enligt överenskommelsen ansvaret för israeler och bosättningar. Den palestinska polis som skall bildas enligt överenskommelsen får således inte befatta sig med ordningsincidenter där någon israel är inblandad.
Lagstiftning som överskrider de överenskomna gränserna skall anses overksam. All lagstiftning skall delges med den israeliska sidan i en av parterna upprättad rättskommitté. Till överläggning i kommittén kan lagstiftning hänskjutas som den israeliska sidan menar står i strid med dessa gränser.
Parterna har 1996 inlett förhandlingar om områdets permanenta status. Dock har tidsgränsen för deras avslutande för länge sedan överskridits. För tillfället tycks förhandlingarna ha gått i stå. Man kan således inte bortse från möjligheten att den regim som etableras genom 1995 års överenskommelse kan komma att gälla ännu i flera år framöver.
De överenskommelser som träffats kan – åtminstone temporärt – ha påverkat den folkrättsliga statusen hos den israeliska närvaron på Västbanken och Gazaremsan. Dessförinnan kunde denna närvaro bara beskrivas som en av folkrätten och säkerhetsrådet med ogillande sedd ockupation. Enligt den temporära regimen har Israel i förhandlingar med det palestinska folkets företrädare fått rätt att svara för den yttre säkerheten i dessa områden, ävensom att svara för säkerheten för de israeliska medborgare och företag som finns där. Detta skulle kunna ses som ett steg mot en legalisering av den israeliska närvaron.
Hur skall man då beskriva den regim som parterna genom den provisoriska överenskommelsen etablerar på Västbanken och Gazaremsan?
Någon självständig palestinsk stat har uppenbarligen ännu inte kommit till stånd. Regimen företer vissa likheter med den autonomi som ibland tillkommer en delstat inom en federation. En skillnad är dock att den provisoriska överenskommelsen inte etablerar samma regim för alla individer inom området. På Västbanken och Gazaremsan är det således betydelsefullt i dag för den enskilde om han är palestinier eller israel. Olika lagar kan gälla för dessa grupper.
Vad som faller betraktaren i tankarna vid läsningen av dessa överenskommelser är likheten med det ottomanska millet-systemet. Detta innebar att olika religiösa grupper lydde under olika lagar i vissa administrativa hänseenden med ett visst inslag av självstyre. Detta tillämpades exempelvis för judiska och kristna av olika schatteringar. Ett förhållande som särskilt påminner om detta är att palestinier bosatta i det av Israel annekterade Jerusalem enligt den provisoriska överenskommelsen från 1995 får rösta i valen till det palestinska rådet, trots att Jerusalem inte omfattas av den regim som etableras genom överenskommelsen.

Noter
1. Balfourdeklarationen återges som den översatts i Ove Bring, Folkrätten och världspolitikens dagsfrågor (1974). Texten till dokumenten t o m utropandet av Israel är återgiven efter Henry Cattan, Palestine and International Law (London 1976) i egen översättning. Resolution 242 har översatts från FN:s hemsida. Därpå följande dokument har jag hämtat från hemsidor utlagda av Palestinian National Authority (www.pna.com) och Israels utrikesdepartement (www.mfa.)
2. Se t ex David Ben-Curion, Israel mitt liv – mitt land, Klippan 1964, s 31; Ulf Lando, Israels uppkomst, Sthlm 1972, s 22 och 69; Per Ahlmark m fl, Det hatade IsraeI, Sthlm 1970, s 16 ff.
3. Cattan a a.
4. Ger säkerhetsrådet behörighet att besluta om åtgärder icke innebärande bruk av vapenmakt såsom avbrytande av olika slags förbindelser i syfte att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet.
5. Cattan a a.
6. Generalförsamlingens res. 2787 (XXVI) den 6 december 1971.

* I Tidskrift för Folkets Rättigheter nr 1/84 var en tidigare version av denna artikel publicerad. Den versionen återges även i E. Göthe (red.), Folkrätt & Stormaktspolitik, Hägglunds förlag.

Ingemar Folke är advokat i Stockholm.

TfFR 1/2001