När grekerna hörde argumenten för Jugoslavienkriget, att det var en reaktion på krisen för de mänskliga rättigheterna i Kosovo, som kallades ”en ny förintelse” eller ”etnisk rensning”, så förlorade de för en gångs skull målföret.

Vi greker och kriget

En ny tanke har drabbat jordklotet, ett nytt erbjudande från västvärlden till världens folk. Det kallas ”humanitärt krig” eller ”humanitär intervention”. Jag är mycket medveten om att amerikanska och europeiska medborgare har tagit till sig detta slags krig och det ändamål för vilket det påstås att det ska föras. Som aktivist för mänskliga rättigheter bosatt i Grekland, ställer jag mig på sidan om detta och skulle vilja förklara varför.
Grekland hade som enda medlemsstat i Europeiska Unionen en avvikande uppfattning under Natokriget i det före detta Jugoslavien. Opinionsundersökningar visade att 97 procent av det grekiska folket motsatte sig USA/Natos bombningar av Serbien.

Av MARGARITA PAPANDREO

De var fientliga till förövarna men var ur stånd att förhindra händelseutvecklingen. Det enda som det grekiska folket kunde göra som Natomedlemsland var att vägra tillstånd att använda Grekland som militärbas för krigshandlingar mot serberna och att öka de diplomatiska insatserna för att stoppa bombningarna och bidra till att öka den humanitära hjälpen.
Förklaringen att denna grekiska ståndpunkt intogs beror på att dess folk är proserbiskt är mycket förenklat. Mycket få greker var anhängare av Milosevic; de flesta var starkt emot hans kränkningar av mänskliga rättigheter. Å andra sidan var UCK känt som en högerextrem separatiststyrka med band till maffian, djupt inblandad i den vinstgivande heroinhandeln som sträcker sig från Skandinavien till Balkan. UCK hade inget socialt program annat än det uttalade målet att rensa Kosovo från alla ickealbaner. UCK ansågs vara en terroristorganisation och detta bekräftades av Washington och dokumenterades av Europol. UCK var fientligt till Rugova, den pacifistiskt inställde ledaren i Kosovo som i hemlighet valts till president. Denne arbetade för en förhandlad, fredlig lösning. Tusentals invånare i Kosovo stod längs vägarna från gränsen till Makedonien till Pristina för att hälsa honom välkommen den 15 juli 1999, när han återvände hem efter kriget. Han var en naturlig ledare med vilken Nato kunde ha förhandlat.

Natostöd till slödder och terrorister

Varför, frågade sig grekerna, bombade USA/Natoalliansen då Serbien för att ge bistånd och uppmuntran till en väsentligen korrumperad styrka bestående av slödder och terrorister? Vad var meningen med att intervenera i ett suveränt lands angelägenheter? Skulle det kunna ske också i Grekland med dess muslimska minoritet i Trakien? Eller i andra länder i området? Eller någon annanstans i världen?
När grekerna hörde argumenten för kriget, att det var en reaktion på krisen för de mänskliga rättigheterna i Kosovo som kallades ”en ny förintelse” eller ”etnisk rensning”, så förlorade de för en gångs skull målföret. Utan tvivel fanns det ett förtryck av en etnisk minoritet. Men inga händelser före beslutet att bomba ger några bevis för ett program av förföljelse grundad på etnicitet. Fram till mars 1999 hade 2 000 liv krävts i Kosovokonflikten på bägge sidor. Dessa siffror kom från Kosovoalbanska källor. Jugoslaviska källor satte siffran vid 800. Få av dessa dödsoffer var civila. De åstadkoms snarare av strider mellan UCK och jugoslaviska armén, när denna försökte slå ned ett uppror inom det egna landet. Interventionen innebar att ett mindre inbördeskrig omvandlades till en internationell konflikt.

Inga flyktingar före kriget

Dessutom är det ett känt faktum att albanerna aldrig lämnade Kosovo i något betydande antal innan det humanitära Nato släppte lös sina robotar, bomber, sin radioaktiva ammunition och sina gifter. UNHCR hade inga registrerade flyktingar utanför Kosovo förrän den 27 mars 1999 (4 000), tre dagar efter det att bombningarna inleddes. Om det hade pågått en etnisk rensning, skulle många albaner helt visst ha sökt asyl i grannländerna före bombningarna.
Officiella dokument från Joschka Fischers tyska utrikesministerium och tyska höga förvaltningsdomstolar och uppfattningen hos den internationella föreningen av jurister mot kärnvapen (IALANA) styrkte att det inte förelåg några kriterier för etnisk rensning och folkmord. Dessa rapporter publicerades i den tyska dagstidningen Junge Welt i april 1999.
IALANA framhöll att syftet med att offentliggöra detta material inte var att frita Slobodan Milosevic från skuld, ”utan att påtala med vilken skepsis man bör betrakta de bevis som presenteras av Natoländerna och deras medier när det gäller etnisk rensning, särskilt beträffande perioden före bombningarna”.
Det är fakta som dessa som grekerna beaktat. Det är fakta som dessa som berättar något helt annat än den historia som dukas upp av Washington, Europeiska Unionen och deras bundsförvanter inom massmedierna. De innebär en utmaning av de angivna förutsättningarna för våldsanvändningen.
(Ytterligare information kan man få på Internet http://www.Jungewelt.de/1999/0424 shtml).

Kriget och mänskliga rättigheter

Bombningar var från första början iscensatta som ett prov på den Nya Humanism, genom vilken de ”upplysta staterna” inleder en ny era i den mänskliga historien. Den skulle kunna kallas en ny era av mänsklig historia, inte som Tony Blair sade, när ”brutalt förtryck av hela etniska grupper inte längre kommer att tolereras”, utan en era när ett förbund av västerländska stater blir världens moraliska poliser som överskuggar det enda officiella internationella organ som vi har för fred, Förenta nationerna.
I sina artiklar 1, 2 och 3 uttalar Nato att Nato har till syfte att verka som ett försvar och att göra detta subsidiärt till FNsystemet och till den internationella humanitära rätten. När denna militära organisation tillgriper våld etableras en ny militär doktrin som försätter alla europeiska medborgare i fara, för att inte nämna medborgare i de områden utanför Natoområdet som kan bli utsedda som mål i framtiden. Detta skedde i strid med FNstadgan, FN:s allmänna deklaration om mänskliga rättigheter och den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter och Natoalliansens egen stadga, för att nämna bara några dokument.
Föreställningen om kränkning av mänskliga rättigheter som grund för internationellt agerande kan man applådera. Detta är egentligen ett kvinnligt perspektiv. Eleanor Roosevelt hette den modiga kvinna som fick igenom grunddokumentet om mänskliga rättigheterna för 50 år sedan. Men bland rättigheterna finns inte att föra krig för ändamålet och kränka de mänskliga rättigheterna för en särskild befolkning, i detta fall serberna, i syfte att återställa rättigheterna för en annan del av befolkningen, de albanska serberna. Bägge sidor har rätt till liv, rätt till mat och skydd, rätt till god hälsa, rätt till ren luft och rent vatten – bland andra rättigheter.
Antag att det verkligen finns ett fall av folkmord och det behövs någon sorts intervention. Vem bestämmer att ett visst land motsvarar kriterierna, vilka de nu är, för att ha begått folkmord? De ”upplysta staterna” i väst? Och enligt vilken lag och vilka internationella regler skall detta beslut tas? Bara av en militärallians? Inför vem skall den vara redovisningsskyldig? Var kan de dömas?

Den dolda agendan – globalismen

Den som med lite insikter studerar internationella frågor godtar givetvis inte de angivna skälen för den väpnade aktionen, utan letar efter den dolda dagordningen. De känner sig inte tvungna att godta de ofta luftiga historierna om brutalitet och våldtäkter på bara ena sidan i en konflikt. De påverkas inte av mediernas propagandamaskin som arbetar hand i hand med etablissemanget för att skaffa folkstöd för kriget. För dem skulle den förkunnade moraliska dagordningen vara suspekt. De som fullt och fast stödde bombningarna skulle, sedan de svalt propagandan och känt sig rättfärdigade eller till och med stolta, bli tillfrågade om sina interventionsförpliktelser i fråga om Cypern, Rwanda, Sudan, Tibet och nyligen ÖstTimor – allihop fall där mänskliga rättigheter kränkts, regimer som orsakat tusentals fler dödsfall. De skulle också ha tillfrågats var de fanns och varför de var döva då Kroatien, med Tysklands och USA:s stöd, fördrev 650 000 serber från Krajina 1995.
Vad var då den dolda agendan? Clinton beskrev den helt klart: ”Europa är nyckeln i starka ekonomiska förbindelser där vi också kan sälja över hela världen. Det var det det handlade om i Kosovo ... det är globalism mot tribalism (stammentalitet).” Men viktigast av allt är att globalismen kräver en internationell polisstyrka. Nato, som söker efter ett nytt existensberättigande efter att dess målsättning enligt stadgan tillgodosetts med Sovietunionens sammanbrott, åtog sig jobbet. Då behövdes också ett område för att utprova dess nya roll. Globalism betyder, visar det sig, att påtvinga hela världen USA:s politiska och ekonomiska system.
Från den synpunkten var kanske kriget en framgång för dem som genomförde operationen. Från synpunkten av mänskliga kostnader och hejdande av etnisk rensning – som inte fanns från början – var det ett misslyckande. Det var i realiteten Nato som öppnade vägen för etnisk rensning, först med albanerna som flydde undan bombningarna (vilket gav serberna ett tillfälle att genomföra en etnisk rensningsoperation) och för det andra genom att Nato stod vid sidan när albanerna rensade området på serber efter kriget.
Om man ser på detta i ett betydligt vidare perspektiv, blev bägge de grälande grannarna offer för globaliseringen och Natos nya roll.

Militärt våld löser inte problemen

Ingen med sant humanistiska värderingar sade till de mäktiga globalisterna: ”Stopp! Ni leker med livet. Följderna kommer att bli förskräckande – oskyldiga döda eller lemlästade, en psykologisk bedövning av önskan att kämpa för demokratiska ideal, för att inte tala om utveckling av fanatism på bägge sidor och miljö förgiftad av grafit, gifter och uttunnat uran.”
Det kunde ha undvikits, om inte den dolda agendan funnits där, det militärindustriella komplexet, som president Eisenhower varnade det amerikanska folket för. Detta kunde ha gjorts på ett tidigare stadium om väst hade inriktat sina ansträngningar på en konfliktundanröjande civil utveckling och stöd till de många ickestatliga organisationer (NGO) som arbetade aktivt för samexistens. Västvärldens stater kunde ha minskat sina försvarsutgifter och använt pengarna för att skapa jobb åt invånarna i Kosovo, för ekonomisk och social utveckling, på samexistens mellan etniska grupper, på att bygga demokratiska institutioner, på åtgärder för livskvalitet som hindrar en väpnad konflikt. Detta handlar inte om att ovillkorligt acceptera åtgärder från en förtryckande regering av det slag som leds av Milosevic; det är ett erkännande av att militärt våld och militär taktik inte löser problemet.
Jag är för humanitära målsättningar och skydd för mänskliga rättigheter när detta är den verkliga, rena målsättningen. Men humanitär intervention kräver att man beaktar förhållandet mellan ändamålen och medlen. Har Kosovoalbanerna det verkligen bättre nu? Vi såg med stor sorg hur de flydde från sitt land till flyktingslägren. Många av dem har förlorat sina hem, sina arbeten, sin mentala hälsa och värst av allt familjemedlemmar är borta för alltid. Kan man ha något värdefullare än sin brors, sin systers, sin mors eller fars eller sitt barns liv?
På diplomatisk nivå antogs kompromissande ställningstaganden som var godtagbara för serberna och Kosovoalbanerna. Om dessa kompromisser noga hade följts upp av berörda diplomater och statsledare, om målet inte hade varit att konfrontera Milosevic med ett ultimatum, eller i starkare ordalag, om inte målet för Nato hade varit att starta ett krig, så hade det funnits utrymme för en överenskommelse.
Detta var ett krig som aldrig borde ha inträffat.

Margarita Papandreou, Greklands tidigare ”Första dam”
och koordinator för den världsomfattande organisationen
Women for Mutual Security, är USA-född journalist bosatt
i Grekland, feminist och grundare av Greklands Kvinnoförbund,
nu ledare för ”Winpeace”, en trenationell organisation
(Grekland/Turkiet/Cypern) som verkar för rättvisa
och hederliga lösningar av problemen på Balkan.
Hennes son, George Papandreou, är utrikesminister i Grekland.
Artikeln var införd i New Perspectives Quarterly i början av år 2000.

TfFR 1-2/2000