Ur Sveriges författningar: om rätt att börja krig

Ur Konungaförsäkran 1611, sjätte punkten:

”Vi vele icke heller ständerne med månge herredagar betunga, utan det deste mera görs behof och orsakerna till ständernes samman­kompst af riksens råd tilförende öfvervägade och samtychte äre, såsom och ej heller något örlig och krig begynne heller påslå, ej heller någon frid, stillestånd eller förbund företaga heller ingå med någon potentat eller republik utan högborne furstes hertig Johans, riksens råds och ständernes vetskap och samptyckio.”

Regeringsformen 1719, punkt 6:

”Så kan ej heller Kongl. Maj:t utan riksens ständers föregångne öfvervägande och samtycke begynna krig och angripa dess i frid sittiande naboer med vapnskifte eller örlig. Men skulle någon ostyrig och vrångvis inländsk eller hätskefull utrikes fiende med härsmakt och uppenbara våld öfverfalla riksens gränsor, så får sådant ondt sinne och uppsåt med riksens råds råde, utan att först afvänta ständernas betänkande deröfver, genast bemötas, riket försvaras, fredas och frälsas.”

Regeringsformen 1720, punkt 6:

”Så kan ej heller Kongl. Maj:t utan riksens ständers föregångne öfvervägande och samtycke begynna krig och angripa dess i frid sittiande naboer med vapenskifte eller örlig. Men skulle någon ostyrig och vrångvis inländsk eller hädskefull utrikes fiende med härsmakt och uppenbara våld oroa riket eller öfverfalla dess gränsor, så får sådant ondt sinne och uppsåt med riksens råds råde, utan att först afvänta ständernas sammankomst och betänkande, genast bemötas, riket försvaras, fredas och frälsas, samt nödvändig och oumgängelig gärd dertill utskrifvas, till­dess riksens ständer kunna sammankomma.”

Regeringsformen 1772, § 48:

”Ej må konunger krig och örlog göra utan riksens ständers ja och samtycke.”

Förenings- och säkerhetsakten 1789, punkt 1:

Erkänne vi att vi hafve en arfkonung, som äger full magt att styra, freda, frälsa och försvara riket, börja krig, sluta fred och förbund med utländske magter, göra nåd, återgifva lif, ära och gods, förordna efter dess höga godtfinnande om alla rikets embeten, som med infödde svenske män böra besättas, samt skipa och handhafva lag och rätt.
De öfrige riksvårdande ärender skötas, på sätt konungen nytti­gast synes.”

1809 års Regeringsform, § 13 1809:

”Wil Konungen börja Krig eller sluta Fred, kalle då til et utomordentligt Stats-Råd Stats-Ministrarne, Stats-Råden, Hof-Cantzleren och samtlige Stats-Secreterarne, framställe för dem de skäl och omständigheter, som härwid til öfwerwägande förekomma, samt äske deröfwer deras yttranden, hwilka de skola hwar för sig, med den answarighet 107. §. bestämmer, til Protocollet afgifwa. Konungen äge derefter magt, at fatta och utföra det beslut, som Han för Rikets nyttigast finner.”

1809 års Regeringsform, § 13 efter 1840–41:

”Vill Konungen börja krig eller sluta fred, kalle då till ett utomordentligt statsråd statsrådets samtlige ledamöter, fram­ställe för dem de skäl och omständigheter, som härvid till övervägande förekomma, samt äske däröver deras yttranden, vilka de skola var för sig, med den ansvarighet 107 § bestämmer, till protokollet avgiva. Konungen äge därefter makt att fatta och utföra det beslut, som Han för riket nyttigast finner.” (§ 13 upphör att gälla 1969.)

Regeringsformen 1974, 10 kap. 9 § (nu gällande):

”Regeringen får insätta rikets försvarsmakt eller del därav i strid för att möta väpnat angrepp mot riket. Svensk väpnad styrka får i övrigt insättas i strid eller sändas till annat land endast om
1. riksdagen medgiver det,
2. det är medgivet i lag som angiver förutsättningarna för åtgärden,
3. skyldighet att vidtaga åtgärden följer av internationell överenskommelse eller förpliktelse som har godkänts av riksdagen.
Förklaring att riket är i krig får, utom vid väpnat angrepp mot riket, icke givas utan riksdagens medgivande.
Regeringen får bemyndiga försvarsmakten att använda våld i enlighet med internationell rätt och sedvänja för att hindra kränkning av rikets territorium i fred eller under krig mellan främmande stater.”

Lagtexter återgivna efter Sveriges konstitutionella urkunder, SNS förlag 1999.
Hertig Johan, omnämnd i 1611 års försäkran, var kungens kusin och tidigare förmyndare.

TfFR 1-2/2000