Dagen före öppnandet av konferensen i Stockholm om Tysklands förbrytelser under andra världskriget stod i Aftonbladet 25/1 en intressant artikel av AB:s förutvarande chefredaktör Gunnar Fredriksson: absurda krav ställs på retroaktiv rättskipning.

Göran Persson och åtalspreskription

Gunnar Fredrikssons artikel var, utan namns nämnande, en kritik av konferensens värd, statsminister Göran Persson. Han hävdade:
Dagens kritiker av den svenska samlingsregeringens politik har inte högre moral än Per Albin. Samlingsregeringen och riksdagen hade två entydigt demokratiska uppdrag: att hålla Sverige utanför kriget och att trygga folkförsörjningen. Fredriksson betonade också att det från svenska folkets sida inte önskades någon äventyrspolitik gentemot Tyskland: ”Det har kallats småstatsrealism och det är inte heroiskt, men samma politik skulle Danmark, Norge, Belgien och Holland ha bedrivit om de fått chansen.”

Av TOR BERGMAN


För det tredje berörde Fredriksson ämnet för den här artikeln: ”Nu kommer gamla krigsförbrytare upp till ytan och absurda krav ställs på retroaktiv rättskipning.”
I synnerhet detta uttalande får ses som en kritik av Göran Persson. Fem dagar tidigare, den 20 januari, innehöll Svenska Dagbladet en nyhetsartikel med rubriken ”Sveriges roll i Förintelsen ska synas”. Enligt artikeln ansåg Persson att preskriptionstiden för krigsförbrytelser bör avskaffas; han aviserade en utredning med uppgift att föreslå det.
Men Persson öppnade också för ”att retroaktivt ändra lagstiftningen så att krigsförbrytare som begick brott under andra världskriget ska kunna dömas”.
I SvD-artikeln omtalas att justitieminister Laila Freivalds motsatt sig en sådan nyordning. Ändå insisterar Persson på att en ”rejäl analys” ska göras av frågan.
En mängd analyser av den straffrättsliga preskriptionen existerar sedan länge. Det ledande svenska arbetet torde fortfarande vara Tore Strömbergs Åtalspreskription (Norstedts 1956). Vad som där sägs om den historiska utvecklingen är värt att återge med hänsyn till den okunnighet som Göran Persson demonstrerar.

Den äldsta germanska rätten

Redan i den äldsta germanska rätten fanns bestämmelser om åtalspreskription. Dessa gällde endast allvarligare brott. Orsaken till detta var att den tidens straffrätt inte hade några kriminalpolitiska syften; dess mål var främst att hålla självhämnden inom uthärdliga gränser. På den tiden var således inte straffet någon samhällelig angelägenhet, utan det ankom på målsäganden, den som brottet riktats mot eller dennes släktingar, såväl att föra talan som att se till att det utdömda straffet verkställdes (det handlade vanligen om bötesstraff).
Önskan att hålla tillbaka självhämnden kom till uttryck i regler om tidsfrister inom vilka målsäganden måste agera. Det var vanligt med ett krav att talan om ansvar för dråp måste föras inom ett år. Troligen hade den gammalgermanska preskriptionen även en processuell grund sammanhängande med den dåtida bevisrättens formalistiska karaktär. En förutsättning för att de tillåtna bevismedlen skulle få användas var sannolikt nämligen, att den brottsliga gärningen låg relativt nära i tiden. Det föll sig därför naturligt att kräva, att målsäganden skaffade fram bevisningen inom så kort tid, att gärningen fortfarande var någorlunda färsk; skedde inte detta, fick saken förfalla.

Från landskapslagarna till 1734

Den tidiggermanska synen präglade de svenska landskapslagarna från 1100- och 1200-talen. Enligt Äldre Västgötalagen måste åtal för mandråp väckas senast på tredje tinget. ”Eljest är hans sak förspilld.” Även Yngre Västgötalagen föreskrev att åtal för dråp måste väckas på tredje tinget. I flera av de övriga landskapslagarna föreskrevs en ettårig preskriptionstid. Enligt Östgötalagen måste åtal för dråp väckas ”inom år och dag”. I fråga om hur länge någon skulle vara ansvarig ”för sår” föreskrev manhelgdsbalken i Upplandslagen, Dalalagen, Västmannalagen, Södermannalagen och Hälsingelagen i stort sett detsamma. Dalalagen slog fast, att gärningsmannen svarade för sår i huvudet och bålen ”till dess ute är år och dag” samt att för övriga sår ingen svarade för längre tid än ”till dess såret är helt och hud har växt över”. Den senare regeln hade att göra med att kroppsskadan måste visas upp på tinget; böternas storlek bestämdes nämligen efter skadans art och omfattning.
Landslagarna från 1300– och 1400–talen reglerade ämnet på i stort sett samma sätt som i landskapslagarna.
Under senmedeltiden och 1500–talet började en ny syn vinna insteg och straffrätten blev i allt högre grad en offentlig angelägenhet. Staten tillade sig åtalsrätt och började även ta över straffverkställigheten. För de brottsbeivrande offentliga organen blev därmed den äldre rättens frister för åtals väckande ett hinder, och preskriptionsreglerna förlorade i betydelse. Ett visst inflytande på denna utveckling hade möjligen den kanoniska rätten, den katolska kyrkans rättsordning.
För den kanoniska rätten var nämligen straffrättslig preskription en okänd företeelse.
Resultatet av den nu beskrivna ändrade synen kan avläsas i 1734 års lag, som vid sin tillkomst gällde inte bara i det nuvarande Sverige utan också i Finland. Enligt missgärningsbalken i 1734 års lag var alla brott bortsett från våldtäkt impreskriptibla, dvs. om åtal väckts måste ansvarsfrågan prövas av domstolen även om gärningen låg mycket långt tillbaka i tiden. Vad som preskriberades i fråga om våldtäkt var dessutom bara målsägandens åtalsrätt, inte den åtalsrätt som tillkom allmän åklagare.

Den nya tiden på kontinenten

Under 1600- och 1700-talet var motsvarigheten till dagens Tyskland det tysk-romerska riket. Där fungerade den romerska rätten som subsidiär rättskälla. Medan i den äldsta romerska rätten institutet straffrättslig preskription var okänt, gjordes under de första århundradena av vår tideräkning alltfler brott preskriptibla, och de italienska medeltidsjuristerna förde vidare detta tankegods, som sedan togs om hand av tyska rättslärda. När förklaringar söktes till den straffrättsliga preskriptionen framhölls bl a behovet av att få slut på ett tillstånd av osäkerhet. Under det naturrättsliga skedet, 1600- och 1700-talen, ansågs först åtalspreskriptionen vara processuellt motiverad, dvs. vila på de med tiden allt större svårigheterna att få fram full bevisning. Senare framträdde materiellträttsliga teorier, som ansåg åtalspreskriptionens grund vara att straffet förlorade sin funktion om lång tid förflutit efter brottets begående. Men under naturrättsskedets slutskede, under upplysningstiden, inträffade i Tyskland en motreaktion. Förespråkarna för de s k absoluta straffteorierna motsatte sig att staten skulle ge upp straffanspråk bara därför att den misstänkte hållit sig undan tillräckligt länge, och dessa strömningar blev inflytelserika i början av 1800-talet. Om straffet var nödvändigt, måste preskription av straff vara en omöjlighet, menade anhängarna av de absoluta straffteorierna. För en tid trängdes därför åtalspreskriptionen tillbaka i tysk rätt.
I Frankrike, upplysningsfilosofins högborg, gick utvecklingen i motsatt riktning. Där fick under denna tid åtalspreskriptionen ny vind i seglen. I början av den nya tiden hade den franska straffrätten villigt accepterat den romerska rättens idéer om straffrättslig preskription. Senare blev nästan alla brott preskriptibla, liksom även ådömda straff, och dessa grundsatser övertogs ograverade av lagstiftningen i den franska revolutionens spår.
I de tyska småstaternas nya strafflagar under 1800-talets första hälft gjorde sig det franska inflytandet starkt gällande. Denna nya tyska lagstiftning studerades flitigt av lagskrivare från andra länder, däribland de nordiska länderna.

Preskriptionsförordningen 1779

Redan innan denna påverkan nådde Sverige, upplevde emellertid åtalspreskriptionen en renässans här. Under Gustav III:s regeringstid antogs nämligen 1779 en förordning som införde en tvåårig preskriptionstid för lindriga brott; övriga brott fortsatte att vara impreskriptibla.
1779 års förordning hade formen av ett tilllägg till rättegångsbalken i 1734 års lag. I 1900-talets årliga lageditioner från Norstedts förlag, kunde tillägget läsas ända fram till 1940. Texten lyder i sin senare del (med modern stavning):
”Målsäganden, samt kronans ombud vare skyldige, att genast instämma den, som de för något brott tilltala vilja. Nu kan sådant, för bristande bevis, icke då låta sig göra, och sker det ej inom tvenne år, have sedan ingen rätt, över den förmenta förbrytelsen klaga, dock härifrån undantagne följande brott och missgärningar: försmädelse emot Gud, och avfall ifrån den evangeliska läran; förräderi, och brott emot rikets säkerhet; lasteligt tal emot Konungen; myteri och uppror; mordbrand, mord och nidingsverk, dråp, slag å föräldrar, rån och röveri, blodskam, svek och bedrägeri emot kronan, banken, och andre, stöld av vad beskaffenhet det vara må, och alle andre brott, varföre ej kan bötas med penningar.”
Den tvååriga preskriptionen tycks alltså inte ha varit ovillkorlig, eftersom en förutsättning för preskription verkade vara, att dröjsmålet med åtal hade sin orsak i ”bristande bevis”. Principiellt etablerade dock 1779 års förordning åtalspreskriptionen som ett institut av allmän betydelse. Förordningen hade generell räckvidd; det var inte fråga om att ställa upp åtalsfrister för särskilda brott på grund av säregna förhållanden i fråga om just dessa brott. Den avgörande faktorn för preskription var brottets svårighetsgrad, något som gynnade den mindre allvarliga brottsligheten. ”Hela förordningen 1779 var dikterad av en strävan efter humanisering av straffrättsskipningen,” skriver Tore Strömberg.

Strafflagen och brottsbalken

1779 års förordning bestod fram till införandet av 1864 års strafflag. Det var det kontinentaleuropeiska inflytandet som medverkade till att åtalspreskriptionen då reglerades i strafflagen och inte som tidigare i processlagstiftningen (dvs. för vårt lands del i rättegångsbalken). Genom strafflagen utvidgades åtalspreskriptionen till att omfatta betydligt fler brott än tidigare. Preskriptionstiderna blev två år och fem år beroende på brottets svårighetsgrad, men brott med högre straffmaximum än två års straffarbete fortsatte att vara impreskriptibla.
När det gäller motiven för den utvidgade åtalspreskriptionen, kan noteras att lagkommittén i 1832 års förslag till allmän kriminallag talade om ”brott av sådan beskaffenhet, att statens intresse i deras bestraffning kan anses hava efter sagda tids förlopp upphört”. Lagkommittén satte således åtalspreskriptionen i direkt förbindelse med straffets ändamål.
Efter 1864 byggdes preskriptionsbestämmelserna ut i två omgångar. Ytterligare en grupp brott, som tidigare var impreskriptibla, fördes 1890 in under den femåriga preskriptionstiden. Nästa utvidgning skedde 1926, då alla brott gjordes preskriptibla.
När 1864 års strafflag 1965 ersattes av brottsbalken, överflyttades bestämmelserna om åtalspreskription dit. Huvudbestämmelsen är i dag 35 kap. 1 § första stycket BrB, som inte ändrats sedan balkens tillkomst. Bestämmelsen lyder:
”Påföljd må ej ådömas, med mindre den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom
1. två år, om å brottet ej kan följa svårare straff än fängelse i ett år,
2. fem år, om svåraste straffet är högre men icke över fängelse i två år,
3. tio år, om svåraste straffet är högre men icke över fängelse i åtta år,
4. femton år, om svåraste straffär är fängelse på viss tid över åtta år,
5. tjugofem år, om fängelse på livstid kan följa å brottet.”
Det strängaste straffet enligt svensk rätt är alltså fängelse på livstid, ett straff som kan utdömas för exempelvis mord. Men ett mord, begånget för mer än tjugofem år sedan, kan, på grund av den citerade lagbestämmelsen, inte bestraffas. Och det gör ingen skillnad om det i stället handlar om tio, hundra eller tusen mord, såvida alla brotten ligger mer än tjugofem år tillbaka i tiden. I dagens läge är det därför i Sverige inte möjligt att ingripa med straff mot någon som tagit livet av människor under andra världskriget.

Den politiska motiveringen

Motiven för åtalspreskriptionen har delvis berörts i det föregående. Här ska ett försök göras att mera samlat precisera dem.
Som har nämnts är ett motiv processuellt: bevisningens med tiden avtagande tillförlitlighet och därmed risken för oriktiga straffdomar. Denna grund för preskriptionen brukar kallas bevisteorin och den hade sin glanstid under 1800-talets första hälft.
Under 1800-talet förändrades den straffrättsliga teoribildningen. I början härskade de absoluta straffteorierna. Enligt dem ansågs staten ha som plikt att i avskräckande syfte utdöma straff, och åtalspreskription betraktades som en negering av denna plikt. Denna vedergällningslära fick en teoretisk tillspetsning och legitimation av den tyska idealistiska filosofin. För Kant var vedergällningen ett absolut förnuftskrav, ett kategoriskt imperativ: efter ett brott kunde rättfärdigheten inte återställas med mindre än att förbrytaren undergick sitt strafflidande.
I mitten av 1800-talet växte emellertid stödet för de s k relativa straffteorierna. Anhängarna av dessa betraktade inte straffet som ett etiskt postulat, utan de fordrade av straffet, att det skulle göra brottslingen bättre. Med denna syn på den straffande verksamheten, blev det möjligt att ge åtalspreskriptionen en materiellt-rättslig grund: straffet förlorade med tidens gång sin mening. Samtidigt som denna hållning vann ökad anslutning, började bevisteorin kritiseras. Ett av argumenten mot bevisteorin var att den inte ger någon grund för differentieringen av preskriptionstidens längd efter brottets svårighetsgrad. Bevisteorin har sedan dess spelat en underordnad roll i den teoretiska diskussionen.

Tiden utplånar brottet

Under 1900-talet har i Sverige diskussion förekommit om åtalspreskriptionens grunder främst i ett par utredningsbetänkanden. Intressantast av dessa är strafflagskommissionens förslag till strafflag, allmänna delen (SOU 1923:9).
Den avgörande grunden för åtalspreskriptionen var enligt strafflagskommissionen, att straffet, om en längre tid förflutit efter brottets begående, inte längre fyller någon uppgift:
”Enligt kommissionens uppfattning är den huvudsakliga grunden till preskriptionen att söka i den makt själva tiden äger att utplåna allt mänskligt. Tiden såsom sådan utplånar såväl hos förbrytaren som i det allmänna rättsmedvetandet minnet av förbrytelsen. Att låta straffet komma till användning en längre tid efter förbrytelsens begående skulle därför å ena sidan vara utan reell nytta för samhället samt å andra sidan drabba den enskilde onödigt hårt och ofta endast bringa sorg och olycka över såväl skyldig som oskyldig.”
Det här är, även enligt min mening, det främsta argumentet för bestämmelser om åtalspreskription. Tiden läker alla sår, det gäller även sådana sår som består av gamla brott.
Tore Strömberg redovisar i sammanhanget även den danske straffrättsprofessorn Stephan Hurwitz’ uppfattning:
– repressionskravet avtar starkt med tiden och den allmänna opinionen ser vanligtvis med ogillande, att gamla brott dras fram för att beivras.
Argument nummer två för åtalspreskriptionen är med Tore Strömbergs ord: ”nödvändigheten att inrikta den straffande verksamheten på de punkter där den mest behövs och gör mest nytta, dvs. på aktuella brott”.
Detta argument är mycket viktigt. Det svenska rättsväsendet har i dag en mängd problem. Anmälningar om brott till polisen läggs på hög utan att utredas, åklagarna hinner inte med sina uppgifter, personalen i många domstolar slits hårt. Självklart bör tyngdpunkten i dömandet i brottmål gälla gärningar som ligger någorlunda nära i tiden. Tanken att polisen och åklagarna ska rota i sådant som inträffade för flera decennier sedan, är, även från den här synpunkten, motbjudande.

Fler argument för preskription

Som argument nummer tre vill jag ta upp den tidigare nämnda processuella aspekten på preskriptionsreglerna. Självklart försämras bevismöjligheterna, om det gått mycket lång tid sedan brottet begicks. Att den s k bevisteorin inte kan förklara differentieringen av preskriptionstidens längd efter brottets svårighetsgrad, är inget argument mot att godta det grundläggande resonemanget som sådant.
Argument nummer fyra för bestämmelserna om åtalspreskription uttrycks så här av Tore Strömberg:
”Ännu en fördel med brottspreskriptionen är att den i en del fall omintetgör angivelser för brott, vilka har sin grund icke i något legitimt intresse utan blott i en lust att trakassera, chikanera eller hämnas på en medmänniska. Brottspreskriptionen sätter också en gräns för möjligheterna att öva utpressning eller annat otillbörligt tvång genom hot om angivelse för brott.”
Det här skälet för bestämmelser om åtalspreskription väger kanske inte alltför tungt jämfört med vad som behandlats tidigare. Från argument nummer fem, om vi följer Tore Strömberg, kan däremot inte bortses:
”Slutligen har brottspreskriptionen också en humanitär sida, vilken väl förtjänar att påpekas. För brottslingen själv är det en lättnad att befrias från det hotande straffets Damoklessvärd, och den trygghet och de gynnsammare existensmöjligheter som detta stundom för med sig är ägnade att göra honom mera positivt stämd gentemot samhället än han har varit förut.”
Alltsedan vi i Sverige genom Gustav III:s förordning 1779 fick det första uttrycket för en modern syn på åtalspreskriptionen, har bestämmelserna i detta ämne burits upp av en strävan efter att humanisera straffrätten. Och även om det inte var moderna värderingar av det slaget som präglade de medeltida landskapslagarna, kan konstateras att vi i vårt land även då höll oss med regler innebärande att åtal för brott efter viss tid preskriberades. Det är bara under det skede då fursteabsolutismen dominerade Europa, som i vårt land grundhållningen om åtalspreskription varit tillbakaträngd.
Ska nu den civilisatoriska landvinning som institutet åtalspreskription utgör, naggas i kanten bara för att Göran Persson önskar få beröm från utlandet? Det ser inte bättre ut. Men det bör fastslås att det i så fall inte handlar om att humanisera rättsordningen utan om det motsatta, att brutalisera den.
Det hittills sagda tar sikte på frågan om att krigsförbrytelser som begås i framtiden inte skulle kunna preskriberas. Men som har nämnts inledningsvis, har Göran Persson också framfört idén, att preskriptionstider som redan utlöpt, ska kunna omintetgöras, så att exempelvis brott begångna under andra världskriget, som i dag är preskriberade, ska kunna leda till fällande domar.
En lagändring av det slaget skulle komma i konflikt med själva hörnstenen i den svenska straffrätten, den s k legalitetsprincipen. Den slås fast i lagen (1964:163) om införande av brottsbalken, där det bl a föreskrivs (5 andra stycket):
”Straff skall bestämmas efter den lag som gällde när gärningen begicks. Gäller annan lag när dom meddelas, skall den lagen tillämpas, om den leder till frihet från straff eller till lindrigare straff ...”
Straff ska alltså bestämmas ”efter den lag som gällde när gärningen begicks”. Den svenske lagstiftaren kan inte hålla fast vid denna princip, om det skulle bli aktuellt med lagstiftning som omintetgör preskriptionstider som redan löpt ut.
Göran Perssons omotiverade inhopp på straffrättens område är i alla avseenden en katastrof.

Tor Bergman har en bakgrund som domare.