EU:s militära uppgifter är inte geografiskt begränsade till EU:s medlemsstater. Tvärtom är det tydligt att dessa uppgifter avses uppfyllas i stater utanför unionen och inte – som Nato enligt fördragets bokstav – är begränsade till att möta angrepp på en medlem.

Ett monster i vardande

Europeiska rådet består av stats- och rege-ringscheferna från alla EU:s medlemsstater. Rådet sammanträdde den 10 och 11 decem­ber 1999 i Helsingfors. Därvid beslöts att utveckla unionens militära resurser för krishantering. Konkret har man enats om att med­lemsstaterna senast om tre år måste kunna med två månaders beredskap sätta in militära styrkor på upp till 50 000–60 000 man.
Beslutet kan tyckas överraskande för den allmänhet som matats med propagandan att EU är ett fredsprojekt. Beslutet ligger emeller­tid i linje med de tankegångar som sedan länge kommit till uttryck i unionens mest grundläggande dokument.

Av INGEMAR FOLKE

I Maastrichtfördraget från 1991 (dåvarande artikel J.4) talas om att man inrättar en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP) inbegripet utformningen ”på lång sikt” av en gemensam försvarspo­litik, som ”med tiden skulle kunna leda till ett gemensamt försvar”.
I Amsterdamfördraget från 1997, vilket trädde i kraft den 1 maj 1999, har bestämmelsen (nu kallad artikel 14 i avdelning V) fått ändrad lydelse. Där sägs nu att GUSP omfattar ”den gradvi­sa utformningen... av en gemensam försvarspolitik som skulle kunna leda till ett gemensamt försvar, om Europeiska rådet beslutar det”.
Både den gemensamma försvarspolitiken och det gemensamma försvaret har således ryckt närmare.
Framför allt har vissa aspekter av de militära uppgifterna fått en konkret utformning i Amsterdam. Det gäller de s k Peters­bergsuppgifterna. Punkt 2 i artikel 14 handlar om dem och lyder:
”De frågor som avses i denna artikel skall omfatta humanitära insatser och räddningsinsatser, fredsbevarande insatser och insatser med stridskrafter vid krishantering inklusive freds­skapande åtgärder.”

Fredsskapande krigsåtgärder

Låter nu inte detta väldigt fredligt och bra, kanske läsaren frågar sig. Jag menar att det är i talet om insatser med stridskrafter vid fredsskapande åtgärder som det finns en hund begraven.
Komna hit bör vi uppmärksamma den grundläggande skillnad som finns mellan organisationer inom statssamfundet vilka syftar till kollektiv säkerhet å ena sidan och sådana som organiserar stater till kollektivt självförsvar å den andra.
Exempel på det första slaget är FN och OSSE (organisationen för säkerhet i Europa). I dessa samlas såväl potentiella angripare som poten­tiellt angripna.
Kollektivt självförsvar däremot är syftet med en organisation som Nato. Där samlas enbart stater som avser att göra gemensam sak mot en utanförstående stat som angriper en av de allierade.
FN har till syfte att bevara internationell fred och säkerhet. FN får, om det är nödvändigt, ingripa med väpnade styrkor för att avvärja hot mot freden.

Vetorätten viss säkerhet

Det har hänt att säkerhetsrådets makt att besluta om väpnad insats har missbrukats för att gynna en stormaktsgrupperings egoistiska intresse (t.ex. Korea 1950 och efterspelet till Gulfkriget från 1991 och framåt). Men för beslut i säkerhetsrådet krävs deltagande av alla de fem permanenta medlemmarna (Frankrike, Kina, Ryssland, Storbritannien och USA) samt av ytterligare minst fyra med­lemmar av rådet. Detta har medfört dels att antalet fall av missbruk är lågt, dels att världsfreden – möjligen med undantag av Koreakriget – inte kommit i verklig fara på grund av säker­hetsrådets ingripanden.
En organisation som Nato å andra sidan kan typiskt sett inte träda i verksamhet förrän en medlem av organisationen utsätts för väpnat angrepp. Att använda Nato på det sätt som skedde under våren 1999, då man bombade i Jugoslavien, är egentligen inte förenligt med organisationens stadga, Washingtontraktaten. Så länge organisationen inte uppträder i strid med sin stadga, utgör den inget hot mot andra stater eller mot världsfreden.
Vad vi nu ser utvecklas inom EU efter förra årets toppmöten i Köln och Helsingfors är dock något som varken faller inom verksamhetsfältet för en organisation för kollektiv säkerhet, som FN, eller kännetecknar en organisation för kollektivt självförsvar som Nato. Petersbergsuppgifterna är uppenbarligen inte geografiskt begränsade till EU:s medlemsstater; tvärtom, det är rätt tydligt att dessa uppgifter avses uppfyllas i stater utanför unionen. Och inte heller är Petersbergsupp­gifterna begränsade på det sätt som enligt Washingtontraktaten utlöser de anslutna staternas förpliktelser, nämligen om det inträffar ett väpnat angrepp på en medlem.
EU tar genom den här utvecklingen i sina grundläggande dokument stora kliv mot ett tredje slag av organisation, en statsgruppe­ring med ett väl utvecklat maskineri för kollektivt besluts­fattande, som föresätter sig att skapa fred, om så behövs med militära maktmedel, utanför de deltagande staternas territori­er.
Det verkligt allvarliga är att EU inte av statssamfundet i dess helhet blivit folkrättsligt anförtrott att utöva fredsbevarande eller fredsskapande uppgifter. EU är i det här sammanhanget inne på en linje som bara kan karakteriseras som förberedelse till folkrättsvidrig våldsanvändning.

EU blir aggressiv stormakt

Att EU och dess medlemsstater ännu så länge är delvis blockera­de i förhållande till Nato och USA är tyvärr något som bara temporärt kan hålla detta bastardmaskineri fånget. Alltför mycket skall man nog inte heller hoppas på att omröstnings­reglerna inom unionen skall skydda omvärlden mot att det kommer lös. Visserligen krävs enligt nu gällande fördrag enhällighet för beslut om gemensam strategi och uppfyllande av Peters­bergsuppgifter. Men den lätthet med vilken medlemsländerna – även sådana intill helt nyligen neutrala stater som Sverige, Österrike och Finland – kunnat enas så här långt visar att det helt ligger i farans riktning att EU blir en i vart fall regionalt aggressiv stormakt med både ambitioner och muskler.

Ingemar folke är advokat i Stocholm. Han medverkar i antologin Folkrätt & Stormaktspolitik. I TfFR nr 1/99 analyserade han Natos fördrag.

Utdrag ur Proposition 1999/2000:30, 4.2 Konsekvenser för svensk säkerhetspolitik s. 26

”... gemensamma insatser för att - - - hantera uppkommande kriser utgör nödvändiga komponenter i ett långsiktigt hållbart euroatlantiskt säkerhetssystem.
För Sveriges del är - - - vårt bidrag till gemensam säkerhetsfrämjande verksamhet och krishantering centrala medel för att trygga också vår egen säkerhet. Härvid bör såväl civila som militära medel kunna komma till användning. - - -
Sverige bör aktivt medverka med både civila och militära resurser - - -.
- - -
Sverige bör fortsatt aktivt verka för att hävda säkerhetsrådets roll - - -. Det går dock inte att utesluta att det kan uppkomma situationer där säkerhetsrådet är låst på grund av ett veto eller hot om ett sådant. - - - [och] kan då leda till militära ingripanden från det internationella samfundet. En humanitär intervention måste prövas från fall till fall - - -.
- - -
Det senaste årets utveckling på Balkan och särskilt i Kosovo har dock medfört konsekvenser för de säkerhetspolitiska relationerna såväl i Europa som globalt.
I 2000-talets Europa tryggas säkerheten främst genom ett successivt alltmer omfattande politiskt, ekonomiskt och kulturellt samarbete. Fördjupad demokrati, ökad respekt för mänskliga rättigheter, öppenhet och ökad välfärd bidrar till stabilitet och trygghet. Solidariska gemensamma insatser för att främja säkerheten och för att hantera uppkommande kriser utgör nödvändiga komponenter i ett långsiktigt hållbart euroatlantiskt säkerhetssystem.
För Sveriges del är vårt deltagande på stor bredd i det europeiska samarbetet och vårt bidrag till gemensam säkerhetsfrämjande verksamhet och krishantering centrala medel för att trygga också vår egen säkerhet. Härvid bör såväl civila som militära medel kunna komma till användning. Sverige bör främst inom ramen för sitt medlemskap i EU, FN, OSSE, sitt observatörskap i VEU och sitt samarbete med Nato inom ramen för EAPR PFF samt i faktiska krishanteringsinsatser utöka och förstärka sitt bidrag till gemensam säkerhetsfrämjande verksamhet och krishantering.
Regeringen har inte funnit anledning att ompröva säkerhetspolitikens mål så som de senast kom till uttryck i den säkerhetspolitiska kontrollstationen våren 1999. Ett utökat svenskt bidrag till gemensam säkerhetsfrämjande verksamhet och krishantering är fullt förenligt med Sveriges militära alliansfrihet eftersom samarbetet inte innefattar försvarsgarantier i händelse av väpnat angrepp.
Kosovokrisen har tydligt visat att civila och militära insatser från det internationella samfundet kommer att vara nödvändiga på Balkan för lång tid framöver. Det är viktigt att dessa insatser sker integrerat i bred och solidarisk internationell samverkan. Sverige bör aktivt medverka med både civila och militära resurser för att skapa en fredlig och demokratisk utveckling på hela Balkan.
Enligt Förenta nationernas stadga tilldelas organisationen en central roll för att upprätthålla internationell fred och säkerhet. Det är av grundläggande betydelse att FN kan spela denna roll och att medlemsländernas ansvar för att följa dess stadga inte urholkas. Sverige bör fortsatt aktivt verka för att hävda säkerhetsrådets roll och ställa krav på särskilt de permanenta medlemmarna att leva upp till sitt ansvar. Det går dock inte att utesluta att det kan uppkomma situationer där säkerhetsrådet är låst på grund av ett veto eller hot om ett sådant. Grova kränkningar av mänskliga rättigheter kan då leda till militära ingripanden från det internationella samfundet. En humanitär intervention måste prövas från fall till fall med hänsyn till om grundläggande värden står på spel och huruvida alla andra vägar har prövats. Liksom i fallet Kosovo kan det dock bli svårt att i en folkrättslig bedömning finna en entydig grund för beslut om ett sådant ingripande. Om en intervention sker – utan säkerhetsrådsbeslut – måste strävan alltid vara att snarast återföra frågan till rådet.
Regeringen konstaterar liksom tidigare att EU är av grundläggande betydelse för att varaktigt trygga stabilitet och säkerhet i Europa. EU:s fortsatta utvidgning och utökade samarbete med länder i EU:s närområde har stor betydelse på det säkerhetspolitiska planet. Medlemskap i EU förutsätter bl.a. en institutionell stabilitet som garanterar demokrati.”

TfFR 1-2/2000