EU:s militära uppgifter är inte geografiskt
begränsade till EU:s medlemsstater. Tvärtom är det tydligt
att dessa uppgifter avses uppfyllas i stater utanför unionen och
inte – som Nato enligt fördragets bokstav – är begränsade
till att möta angrepp på en medlem.
Ett monster i vardande
Europeiska rådet består av stats- och rege-ringscheferna
från alla EU:s medlemsstater. Rådet sammanträdde den
10 och 11 december 1999 i Helsingfors. Därvid beslöts att
utveckla unionens militära resurser för krishantering. Konkret
har man enats om att medlemsstaterna senast om tre år måste
kunna med två månaders beredskap sätta in militära
styrkor på upp till 50 000–60 000 man.
Beslutet kan tyckas överraskande för den allmänhet som
matats med propagandan att EU är ett fredsprojekt. Beslutet ligger
emellertid i linje med de tankegångar som sedan länge
kommit till uttryck i unionens mest grundläggande dokument.
Av INGEMAR FOLKE
I Maastrichtfördraget från 1991 (dåvarande artikel J.4)
talas om att man inrättar en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik
(GUSP) inbegripet utformningen ”på lång sikt”
av en gemensam försvarspolitik, som ”med tiden skulle
kunna leda till ett gemensamt försvar”.
I Amsterdamfördraget från 1997, vilket trädde i kraft
den 1 maj 1999, har bestämmelsen (nu kallad artikel 14 i avdelning
V) fått ändrad lydelse. Där sägs nu att GUSP omfattar
”den gradvisa utformningen... av en gemensam försvarspolitik
som skulle kunna leda till ett gemensamt försvar, om Europeiska rådet
beslutar det”.
Både den gemensamma försvarspolitiken och det gemensamma försvaret
har således ryckt närmare.
Framför allt har vissa aspekter av de militära uppgifterna fått
en konkret utformning i Amsterdam. Det gäller de s k Petersbergsuppgifterna.
Punkt 2 i artikel 14 handlar om dem och lyder:
”De frågor som avses i denna artikel skall omfatta humanitära
insatser och räddningsinsatser, fredsbevarande insatser och insatser
med stridskrafter vid krishantering inklusive fredsskapande åtgärder.”
Fredsskapande krigsåtgärder
Låter nu inte detta väldigt fredligt och bra, kanske läsaren
frågar sig. Jag menar att det är i talet om insatser med stridskrafter
vid fredsskapande åtgärder som det finns en hund begraven.
Komna hit bör vi uppmärksamma den grundläggande skillnad
som finns mellan organisationer inom statssamfundet vilka syftar till
kollektiv säkerhet å ena sidan och sådana som organiserar
stater till kollektivt självförsvar å den andra.
Exempel på det första slaget är FN och OSSE (organisationen
för säkerhet i Europa). I dessa samlas såväl potentiella
angripare som potentiellt angripna.
Kollektivt självförsvar däremot är syftet med en organisation
som Nato. Där samlas enbart stater som avser att göra gemensam
sak mot en utanförstående stat som angriper en av de allierade.
FN har till syfte att bevara internationell fred och säkerhet. FN
får, om det är nödvändigt, ingripa med väpnade
styrkor för att avvärja hot mot freden.
Vetorätten viss säkerhet
Det har hänt att säkerhetsrådets makt att besluta om
väpnad insats har missbrukats för att gynna en stormaktsgrupperings
egoistiska intresse (t.ex. Korea 1950 och efterspelet till Gulfkriget
från 1991 och framåt). Men för beslut i säkerhetsrådet
krävs deltagande av alla de fem permanenta medlemmarna (Frankrike,
Kina, Ryssland, Storbritannien och USA) samt av ytterligare minst fyra
medlemmar av rådet. Detta har medfört dels att antalet
fall av missbruk är lågt, dels att världsfreden –
möjligen med undantag av Koreakriget – inte kommit i verklig
fara på grund av säkerhetsrådets ingripanden.
En organisation som Nato å andra sidan kan typiskt sett inte träda
i verksamhet förrän en medlem av organisationen utsätts
för väpnat angrepp. Att använda Nato på det sätt
som skedde under våren 1999, då man bombade i Jugoslavien,
är egentligen inte förenligt med organisationens stadga, Washingtontraktaten.
Så länge organisationen inte uppträder i strid med sin
stadga, utgör den inget hot mot andra stater eller mot världsfreden.
Vad vi nu ser utvecklas inom EU efter förra årets toppmöten
i Köln och Helsingfors är dock något som varken faller
inom verksamhetsfältet för en organisation för kollektiv
säkerhet, som FN, eller kännetecknar en organisation för
kollektivt självförsvar som Nato. Petersbergsuppgifterna är
uppenbarligen inte geografiskt begränsade till EU:s medlemsstater;
tvärtom, det är rätt tydligt att dessa uppgifter avses
uppfyllas i stater utanför unionen. Och inte heller är Petersbergsuppgifterna
begränsade på det sätt som enligt Washingtontraktaten
utlöser de anslutna staternas förpliktelser, nämligen om
det inträffar ett väpnat angrepp på en medlem.
EU tar genom den här utvecklingen i sina grundläggande dokument
stora kliv mot ett tredje slag av organisation, en statsgruppering
med ett väl utvecklat maskineri för kollektivt beslutsfattande,
som föresätter sig att skapa fred, om så behövs med
militära maktmedel, utanför de deltagande staternas territorier.
Det verkligt allvarliga är att EU inte av statssamfundet i dess helhet
blivit folkrättsligt anförtrott att utöva fredsbevarande
eller fredsskapande uppgifter. EU är i det här sammanhanget
inne på en linje som bara kan karakteriseras som förberedelse
till folkrättsvidrig våldsanvändning.
EU blir aggressiv stormakt
Att EU och dess medlemsstater ännu så länge är
delvis blockerade i förhållande till Nato och USA är
tyvärr något som bara temporärt kan hålla detta
bastardmaskineri fånget. Alltför mycket skall man nog inte
heller hoppas på att omröstningsreglerna inom unionen
skall skydda omvärlden mot att det kommer lös. Visserligen krävs
enligt nu gällande fördrag enhällighet för beslut
om gemensam strategi och uppfyllande av Petersbergsuppgifter. Men
den lätthet med vilken medlemsländerna – även sådana
intill helt nyligen neutrala stater som Sverige, Österrike och Finland
– kunnat enas så här långt visar att det helt ligger
i farans riktning att EU blir en i vart fall regionalt aggressiv stormakt
med både ambitioner och muskler.
Ingemar folke är advokat i Stocholm. Han medverkar
i antologin Folkrätt & Stormaktspolitik. I TfFR nr 1/99 analyserade
han Natos fördrag.
Utdrag ur Proposition 1999/2000:30, 4.2 Konsekvenser för
svensk säkerhetspolitik s. 26
”... gemensamma insatser för att - - - hantera uppkommande
kriser utgör nödvändiga komponenter i ett långsiktigt
hållbart euroatlantiskt säkerhetssystem.
För Sveriges del är - - - vårt bidrag till gemensam säkerhetsfrämjande
verksamhet och krishantering centrala medel för att trygga också
vår egen säkerhet. Härvid bör såväl civila
som militära medel kunna komma till användning. - - -
Sverige bör aktivt medverka med både civila och militära
resurser - - -.
- - -
Sverige bör fortsatt aktivt verka för att hävda säkerhetsrådets
roll - - -. Det går dock inte att utesluta att det kan uppkomma
situationer där säkerhetsrådet är låst på
grund av ett veto eller hot om ett sådant. - - - [och] kan då
leda till militära ingripanden från det internationella samfundet.
En humanitär intervention måste prövas från fall
till fall - - -.
- - -
Det senaste årets utveckling på Balkan och särskilt i
Kosovo har dock medfört konsekvenser för de säkerhetspolitiska
relationerna såväl i Europa som globalt.
I 2000-talets Europa tryggas säkerheten främst genom ett successivt
alltmer omfattande politiskt, ekonomiskt och kulturellt samarbete. Fördjupad
demokrati, ökad respekt för mänskliga rättigheter,
öppenhet och ökad välfärd bidrar till stabilitet och
trygghet. Solidariska gemensamma insatser för att främja säkerheten
och för att hantera uppkommande kriser utgör nödvändiga
komponenter i ett långsiktigt hållbart euroatlantiskt säkerhetssystem.
För Sveriges del är vårt deltagande på stor bredd
i det europeiska samarbetet och vårt bidrag till gemensam säkerhetsfrämjande
verksamhet och krishantering centrala medel för att trygga också
vår egen säkerhet. Härvid bör såväl civila
som militära medel kunna komma till användning. Sverige bör
främst inom ramen för sitt medlemskap i EU, FN, OSSE, sitt observatörskap
i VEU och sitt samarbete med Nato inom ramen för EAPR PFF samt i
faktiska krishanteringsinsatser utöka och förstärka sitt
bidrag till gemensam säkerhetsfrämjande verksamhet och krishantering.
Regeringen har inte funnit anledning att ompröva säkerhetspolitikens
mål så som de senast kom till uttryck i den säkerhetspolitiska
kontrollstationen våren 1999. Ett utökat svenskt bidrag till
gemensam säkerhetsfrämjande verksamhet och krishantering är
fullt förenligt med Sveriges militära alliansfrihet eftersom
samarbetet inte innefattar försvarsgarantier i händelse av väpnat
angrepp.
Kosovokrisen har tydligt visat att civila och militära insatser från
det internationella samfundet kommer att vara nödvändiga på
Balkan för lång tid framöver. Det är viktigt att
dessa insatser sker integrerat i bred och solidarisk internationell samverkan.
Sverige bör aktivt medverka med både civila och militära
resurser för att skapa en fredlig och demokratisk utveckling på
hela Balkan.
Enligt Förenta nationernas stadga tilldelas organisationen en central
roll för att upprätthålla internationell fred och säkerhet.
Det är av grundläggande betydelse att FN kan spela denna roll
och att medlemsländernas ansvar för att följa dess stadga
inte urholkas. Sverige bör fortsatt aktivt verka för att hävda
säkerhetsrådets roll och ställa krav på särskilt
de permanenta medlemmarna att leva upp till sitt ansvar. Det går
dock inte att utesluta att det kan uppkomma situationer där säkerhetsrådet
är låst på grund av ett veto eller hot om ett sådant.
Grova kränkningar av mänskliga rättigheter kan då
leda till militära ingripanden från det internationella samfundet.
En humanitär intervention måste prövas från fall
till fall med hänsyn till om grundläggande värden står
på spel och huruvida alla andra vägar har prövats. Liksom
i fallet Kosovo kan det dock bli svårt att i en folkrättslig
bedömning finna en entydig grund för beslut om ett sådant
ingripande. Om en intervention sker – utan säkerhetsrådsbeslut
– måste strävan alltid vara att snarast återföra
frågan till rådet.
Regeringen konstaterar liksom tidigare att EU är av grundläggande
betydelse för att varaktigt trygga stabilitet och säkerhet i
Europa. EU:s fortsatta utvidgning och utökade samarbete med länder
i EU:s närområde har stor betydelse på det säkerhetspolitiska
planet. Medlemskap i EU förutsätter bl.a. en institutionell
stabilitet som garanterar demokrati.”
TfFR 1-2/2000
|