Till allmänheten förmedlas åter bilden att Sveriges försvarsmakt hade order att med alla medel hävda territoriet mot kränkande ubåtar. Så var inte fallet. Ordern var att ubåtar som påträffades i undervattensläge på svenskt inre vatten skulle ”tvingas upp”.

Dimridåer kring ubåtarna

Intervjun i TV-programmet Striptease den 7 mars med tidigare amerikanske försvarsministern Caspar Weinberger har återigen aktualiserat frågan om hur territoriet värnas.
Weinberger sade om än lite luddigt att svenska företrädare var införstådda med att Natobåtar gått in på svenskt vatten.
Ingvar Carlsson har tillbakavisat att regeringen gjort något sådant medgivande och riktat anklagelserna mot officerare i försvaret.

Av LARS-GUNNAR LILJESTRAND

Det är viktigt att få klarlagt om några överenskommelser gjorts från svensk sida som stått i strid med Sveriges neutralitetspolitik. Oavsett hur det är med Weinbergers påståenden visar debatten efter intervjun att både politiker och höga militärer ljuger om instruktionerna till försvaret hur kränkningarna skulle mötas. Det är samma dimridåer nu liksom på 80-talet.
Till allmänheten förmedlas nu återigen bilden att Sveriges försvarsmakt hade order att med alla till buds stående medel hävda territoriet mot kränkande ubåtar. Så var dock inte fallet. Regeringens order var att ubåtar som påträffades i undervattensläge på svenskt inre vatten skulle ”tvingas upp”. Med den skrivningen i instruktionen till försvaret (den s k IKFN-instruktionen) gavs marinen en nära nog omöjlig uppgift. Ingen i världshistorien har lyckats tvinga en främmande ubåt till ytan. Detta faktum var fullständigt klart för alla initierade och naturligtvis även för regeringen.
”Tvinga upp-ordern” har gällt sedan den 1 juli 1983. Därför är det lögner från både den tidigare socialdemokratiska regeringen Carlsson och den borgerliga regeringen under 80-talet då man talade om att inget mer gick att göra vad gällde regler för vapenverkan mot kränkande ubåtar. Ett annat språk talades i de inre initierade kretsarna. Regeringens folkrättssakkunnige och ÖB:s rådgivare i folkrättsfrågor Bo Johnsson-Theutenberg var med och utformade ordern till försvaret. Han var dock kritisk till den slutliga skrivningen och menade 1988 att han blev överkörd:
”Efter snart tio års fortsatta kränkningar ville jag ha en klar sänkningsorder som innebar rätt att sänka en ubåt på inre vatten.”
En annan nyckelperson i tillkomsten av ordern var ambassadör Sven Hirdman. I en vänbok till Leif Leifland 1991 skrev Hirdman:
”Regelverket borde skärpas ytterligare så att en reell avskräckningssituation skapas.”
Det skulle göras genom att försvaret fick en stående order ”att utan varning med verkanseld sänka alla ubåtar som påträffas i undervattensläge på svenskt inre vatten utan tillstånd”.
I debatten som följt i spåren på Weinbergerintervjun uttalar sig nuvarande ÖB Owe Wictorin vilseledande då han avvisar påståendet om Natoubåtar med att riskerna skulle varit för stora då ”eldtillstånd” var delegerat på den tiden till enskilda befälhavare. Den springande punkten är ju vad detta eldtillstånd syftade till. En befälhavare som skulle följa ordern att försöka tvinga upp en ubåt hade i själva verket ett mission impossible och det visste också främmande makter som kunde tänkas kränka vårt territorium.
Bror Stefenson som var försvarsstabschef 1982–87 späder på med desinformation på DN debatt den 11 mars. Om ubåtsjakterna säger han: ”Så snart vi hade en indikation var det självklart att vi gav oss på den med största möjliga kraft.”
En som dock antyder (kanske oavsiktligt) gapet mellan regeringens order och vad som verkligen krävdes är H-G Wessberg, ÖB:s personlige talesman på 80-talet. Han avvisar i Dagens Nyheter den 8 mars att marinledningen skulle vara införstådd med Natokränkningar och anför som stöd för det att man ”tjatade på regeringen om att få sätta in skarpa torpeder”.
För Sverige är det farligt att regeringen inte gett försvaret order att sänka främmande ubåtar. Risken finns att våra vatten blir tummelplats för rivaliserande stormakter. Om en stormakt kränker territoriet utan att vi gjort vad vi kan för att stoppa det ökar risken för intrång av den andra stormakten som inte vill lämna fältet fritt för sin motståndare.
Insikten om sådana självklara förhållanden skall ligga till grund för neutralitetspolitiken.
Även om man måste ställa sig kritisk till uttalanden från representanter för stormakter kan man notera att Weinberger tar upp just denna aspekt av stormaktsrivaliteten. I Streapteaseintervjun talar han hela tiden om att Nato testar Sveriges vilja och förmåga att hävda territoriet. Han hänvisar till den sovjetiska ubåten U-137 som strandade i inloppet till Gåsefjärden utanför Karlskrona 1981: ”Det (U-137) var ett tydligt våldförande, att ubåtar kan gå där de inte är önskvärda. Det var därför som vi gjorde försvarstesterna och försvarsmanövrarna för att försäkra att de inte kunde göra det utan att bli upptäckta.”
Liknande anför förre chefen för Natokommandot i Danmark general Kjeld Hillingsö i SvD 8 mars: ”När den ryska ubåten hade strandat i Sverige 1981 ökade Nato sina ubåtsaktiviteter för att ta reda på vad det var som hände.”
FiB-juristerna har alltsedan U-137-affären hävdat att regeringen måste ge försvaret order att med alla till buds stående medel hävda territoriet (se litteraturlistan nedan). Det kravet ändras inte av EU-medlemskap eller diskussioner om neutralitetspolitiken. Som ett litet land med utsatt geopolitiskt läge finns ingen annan väg om vi skall säkra nationell överlevnad. I den allmänna debatten har de kränkande ubåtarnas nationalitet gjorts till en huvudfråga. Men det är inte nationaliteten det handlar om.
För att göra frågan tydlig: kränkande ubåtar skall sänkas även om det skulle resultera i att norska ubåtsbesättningar flyter upp. ?00-03-11

Lars-Gunnar Liljestrand är ordförande i Föreningen FiB-juristerna.

 

FiB-juristernas artiklar och skrifter om ubåtskränkningar:

1. Tidskrift för Folkets Rättigheter Nr 1/85/Broschyr: ”Hårt mot hårt”. Temanummer om ubåtskränkningarna (regeringens hantering av U-137 och instruktionen till försvaret om hur kränkningar skall mötas). 15 kr
2. TfFR Nr 1/86-87. Om instruktionen till marinen, IKFN. 20 kr
3. TfFR Nr 4/93. Om Theutenbergs och Hirdmans krav på stående order om sänkning av ubåtar. 40 kr
4. Tidskrift för Folkets Rättigheter Nr 2/96. Genomgång av Ubåtskommissionens rapport. 40 kr
5. ”Med alla till buds stående medel”. Antologi om ubåtskränkningarna med bidrag från bl a FiB-juristerna Ingemar Folke, Rolf Andersson och Tom Necander. Prisma (1987). 100 kr
6. ”Folkrätt och stormaktspolitik”. Antologi av FiB-juristerna som behandlar folkrättens grunder, dess förvandling efter Gulfkriget och Jugoslavienkrigen, neutralitetspolitik (bl a ubåtskränkningarna) samt stormaktsinterventioner. Hägglunds Förlag (1992). 100 kr
Samtliga skrifter 250 kr, samtliga tidskriftsnummer 100 kr inbegripet porto. Gör så här: sätt in motsvarande belopp på postgironummer 930909-7. Skriv vad vad Du beställer och sätt ut namn och adress tydligt.

TfFR 1-2/2000