Branschen vägrade av principiella skäl att inlåta sig på några försök att definiera begreppen ”journalist” och ”journalistik” för att fastställa ett journalistprivilegium som utestänger medborgarna från yttrandefrihet och information. Det hedrar den.

Det journalistiska ändamålet

Massmedia bestämmer alltmer av politikens villkor och innehåll. Enighet råder om att detta är ett demokratiskt problem. Journalister, inte folkvalda, avgör både vad som är viktigt och vad som ”rätt” perspektiv på det viktiga. Politiker tvingas anpassa sig – både sin person och sina åsikter – efter nyhetsmedias behov och logik. Demokratiutredningen ägnar i sitt slutbetänkande tolv sidor åt saken.

Av ANDERS R OLSSON

Samtidigt förstärker, vilket utredarna inte ser, riksdag och regering just den medialisering av politiken som de finner så bekymmersam. Politikerna bidrar effektivt till att öka ”journa­listmakten” genom att lagstifta om exklusiva rättigheter för just journalister. Yttrandefriheten för övriga medborgare har kraftigt inskränkts, men inte för journalister. Samma sak med offentlig­hetsprincipen: journalister har fått rätt att se mängder av myndighetshandlingar som är sekretessbelagda för alla andra.
Lagreglerna som förser journalister med särskilda privilegier finns dels i sekretesslagen (SL), dels i Personuppgiftslagen (PUL). Den senare är i praktiken en översättning av EU:s direktiv från 1995 om skydd för personuppgifter (dir 95/46/EG).
PULs innebörd och effekter har tydliggjorts genom dels ett antal domar, dels en serie beslut av datainspektionen och andra myndig­heter. Att PUL starkt inskränker yttrandefriheten för enskilda medborgare har bekräftats genom domar i fallen Ramsbro och Lindqvist.
Börje Ramsbro tvingades under bankkrisen i början av 1990-talet sälja – för en krona ­– det industriföretag han startat och drivit i nära 30 år. På en hemsida på internet beskyllde han den nye ägaren och vissa bankdirektörer för att i praktiken ha lurat av honom företaget. Utan att intressera sig för om påståendena var sanna eller inte, dömde både tingsrätt och hovrätt Ramsbro till dagsböter för att ha ”behandlat” uppgifter om andra personer utan deras medgivande. (Stockholms tingsrätt mål B262-98, Svea Hovrätt mål B3625-99.)
Fallet Lindqvist är än mer upprörande – eller löjligt, beroende på om man är mest benägen att gråta eller skratta åt PUL. Bodil Lindqvist är i 50-årsåldern och arbetade 1998 som lokalvårdare och ledare för konfirmander i småländska Alseda. Det året gick hon en kurs och lärde sig göra websidor. Kunskaperna använde hon sedan för att presentera sig själv och 18 andra anställda på internet. Presentationerna skrevs i jagform. Tonen var uppsluppen, Lindqvist retades lite med de flesta men berömde också. Av detta blev polisutredning och åtal.
Det mest graverande – enligt såväl datainspektionens yttrande i ärendet som domskälen – var följande inledning i en av presentationerna:

”Mitt namn är NN. Vilda NN? Nåja så vild är jag kanske inte. Men nog blev jag vild alltid, när jag föll nerför stegen och skadade min fot! Så nu är jag halvt sjukskriven! Urk!”

Tingsrätten konstaterar:
”De personuppgifter som Bodil Lindqvist behandlat beträffande NN som avser att NN skadat foten och varit halvt sjukskriven rör hälsa och är till sin art känslig uppgift enligt 13§ andra stycket PUL. Genom att behandla denna uppgift utan att inhämta samtycke från NN har Bodil Lindqvist brutit mot bestämmelsen i 13§ PUL.” (Eksjö tingsrätt, mål B809-99.)
För sitt brott dömdes hon att betala 40 dagsböter á 100 kronor.
Tre gånger – Ramsbro i tingsrätt och hovrätt, Lindqvist i tingsrätt – har domstol således vägt PUL mot medborgarnas rätt till yttrandefrihet. I samtliga fall har domstolarna kommit till slutsatsen att PUL ska tillämpas. Det måste anses klarlagt att 99% av de svenska medborgarna inte längre äger rätt att kritisera varandra – eller ens vara lite retsam – offentligt.

PUL omfattar alla medier

Den datalag som var PUL:s föregångare förbjöd, med få undantag, personuppgifter i datorer. PUL är däremot teknikneutral, dvs den omfattar alla medier. Före oktober 1998 hade Ramsbro och Lindqvist kunnat sprida sina budskap via affischer, flygblad eller fax utan att datainspektion eller polis kunnat ingripa. Idag är också den möjligheten stängd.
Såväl ”vanligt folk” som makthavare och brottslingar garanteras således skydd mot negativ publicitet – utom sådan som förmedlas av journalister. PUL:s undantag från förbudet att ”behandla” personuppgifter gäller nämligen i första hand för myndigheter, i andra hand för arbetsgivare/företag och därutöver för ”uteslutande journalistiska ändamål eller konstnärligt eller litterärt skapande”. I praktiken således för journalister och konstnärer. Vi utgör några promille av befolkningen, vi som ”behandlar” personuppgifter ”uteslutande” i journalistisk eller konstnärlig verksamhet.
Att undantagen i PUL har så begränsad räckvidd bekräftas av ett par färska beslut från datainspektionen. Fredrik Östman, ingenjörsstuderande i Halmstad, har på sin webplats förtecknat debattörer aktiva på (den helt öppna) nyhets- gruppen swnet.politik. De kategoriseras efter åsikter som t ex ”högerman” eller ”globalliberal”. Östman försökte också åberopa PUL:s undantag för journalistik, men förgäves.
Sverigedemokraterna, SD, kallar innehållet på sin webplats journalistik. Det är förvisso främlingsfientligt men knappast brottsligt som ”hets mot folkgrupp”. När SD hävdar att webplatsen utgör en ”nyhetskanal” för vissa människor är det säkert sant, men datainspektionen finner att ”syftet med publiceringen också varit att sprida kännedom om de nedvärderande personuppgifter som förekommer”. Därför (!) kan det inte kallas journalistik.

Påhittad regel i den enskilda fallet

Jämför detta med DI:s bedömning av (s)-kvinnornas webplats. Där angrips cheferna för två TV-bolag som sänder porrfilm för att visa ”övergrepp och våldtäkter”. De utpekas som inspiratörer till en gruppvåldtäkt i Rissne. För att rädda (s)-kvinnorna undan åtal tvingades datainspektionen hitta på något helt nytt:
”– PUL ska skydda människor mot integritetsintrång och enligt min mening kränker det inte någons personliga integritet att framföra kritik i ett sakligt debattinlägg, säger Datainspektionens generaldirektör Ulf Widebäck” (inspektionens hemsida 2000-02-18). Vad som är ”sakligt” och ”debattinlägg” vet bara inspektionen.
Datainspektionen roll i rättstillämpningen är, med en lag som PUL, säregen. Erfarenheterna av snart två års tillämpning av lagen visar, utan undantag, att när inspektionen inte anser att brott har blivit begånget avstår åklagarna från åtal. Den rättsliga storhet som inspektionen hittat på för att rädda (s)-kvinnorna (”sakligt debattinlägg”) återfinns dock varken i EU-direktiv, svensk lagtext eller förarbeten. Datainspektionen har skapat – och tillåtits skapa – en politisk lämplighetsprövning mitt i den rättsliga processen.
Med offentlighetsprincipen har det blivit som med yttrandefriheten. Den gäller oftast bara för journalister. Även här är det PUL som spökar, nu genom en koppling till sekretesslagen. Den senare har en paragraf 7:16 som stadgar:
”Sekretess gäller för personuppgift, om det kan antas att ett utlämnande skulle medföra att uppgiften behandlas i strid med personuppgiftslagen.”
Regeln innebär, tolkad bokstavligt, sekretess för alla personuppgifter, dvs för nästan alla myndighetshandlingar av egentligt allmänintresse: från kommunalrådets kontokortsnotor till polisens brottsutredningar och justitieministrars rekommendationsbrev. Eftersom PUL i nästan varje läge förbjuder medborgarna –med undantag för journalister och konstnärer – att befatta sig med personuppgifter, kan det alltid ”antas” att utlämnande av handlingar är förbjudet. Bara journalister och konstnärer får ut dem. Flera beslut av enskilda myndigheter och domstolar visar att den tolkningen är korrekt, dvs journalister får ut handlingar först när de bevisat sin yrkestillhörighet.

Undantag för journalist

Ett färskt exempel på regelns tillämpning kommer från UD. Journalisten Lars Björk fick följande besked:
”Du har den 30 maj 2000 begärt att i elektronisk form få ta del av en förteckning över svenskar i EU:s institutioner.
Den aktuella förteckningen innehåller personuppgifter och omfattas därför av personuppgiftslagen (1998:204). Enligt 17 kap. 16 § sekretesslagen (1980:100) gäller sekretess för personuppgift, om det kan antas att ett röjande av uppgiften skulle medföra att uppgiften behandlas i strid med personuppgiftslagen. Du har dock angivit att du är journalist och att du skall använda uppgifterna i ditt journalistiska arbete. Enligt 7 § personuppgiftslagen är lagens grundläggande krav på behandlingen av personuppgifter inte tillämpliga på sådan behandling av personuppgifter som sker uteslutande för journalistiska ändamål. Du får därför ta del av förteckningen, vilken bifogas elektroniskt i tre delar. Observera att layout och sidnumrering blir annorlunda än om handlingen publiceras i pappersformat.
Med vänliga hälsningar
Berndt Fredriksson, departementsråd”
(UDs beteckning: skrivelse14-06-2000, nr 166/010)
Datainspektionen har svettats åtskilligt med begreppen ”journalist” och ”journalistik”. Den bad t o m ”branschen” – i form av Tidningsutgivarna och Svenska Journalistförbundet – om hjälp med definitionerna. Branschen vägrade dock av principiella skäl att inlåta sig på några sådana försök, vilket hedrar den. Ur Tidningsutgivarnas svar till inspektionen:
”Vi har i Sverige, av skäl som här knappast behöver redovisas, sökt undvika en ordning där myndigheter och allmänna organ på olika sätt definierar eller certifierar vem som skall få kalla sig ”journalist”. Så är exempelvis ”journalist” ingen skyddad yrkestitel. Det är mot den bakgrunden olyckligt att personuppgiftslagen ger DI rollen att, genom en tillämpning av begreppet ”journalistiska ändamål” i 7 § andra stycket, indirekt påta sig rollen som uttolkare och auktorisatör av detta begrepp.”

PUL blir kvar

Att det stolliga regelverket PUL skulle ersättas med ett rimligt sådant – ett som förbjuder skadande behandling av personuppgifter istället för all behandling – är inte att tänka på. Några mindre riksdagspartier har ställt kravet och konstitutionsutskottet har avvisat det. Vi kan klaga hos EU, det är allt, anser utskottet. (Senast i 1998/99:KU15.)
Det finns nu inga tecken på att EU ska hjälpa Sverige ur PUL-knipan. För det första har många medlemsländer ännu inte följt direktivet och stiftat lag á la PUL.
För det andra har inget annat medlemsland en så stark eller ”helig” yttrandefrihetstradition som den svenska, varför någon svidande intern kritik inte är att vänta i övriga länder ens om/när de stiftar lag.
För det tredje tog det 20 år, oändliga förhandlingar och otaliga diplomatiska hugg och slag att överhuvudtaget få till stånd 1995 års direktiv. Inget EU-organ, ingen medlemsstat vill ha upp surdegen på bordet igen. Man undrar vilket poetiskt geni som kom på att kalla processer som denna ”harmonisering”?

Anders R Olsson är frilansjournalist och har följt problemet datorer och yttrandefrihet sedan datorteknikens barndom.

TfFR 1-2/2000