De som förespråkar naturgivna mänskliga rättigheter och motsätter sig varje form av reglerad statssuveränitet måste förlägga legitimationsgrunden för maktutövning i ett högre, evigt väsen, dvs i Gud. Så gjorde på sin tid inkvisitionen.

Den heliga politiken

I en spännande, nyutkommen bok, The Power of Kings. Monarchy and Religion in Europa 1589–1715 (Yale University Press, London/New Haven 1999) driver den brittiske historikern Paul Kléber Monod övertygande tesen att under drygt 100 år följer de flesta länder i Europa ungefär samma politiska förlopp. Deras här­skare, och härskaren är nästan alltid en furste som upplever sig ha absolut makt, upphör att vara förmedlare mellan gud och människa, mellan heligt och profant, och blir i stället, menar Monod, en symbol för en abstrakt suveränitet, som av sina undersåtar fordrar inte blind lydnad utan inövad självdis­ciplin.

Av ANDERS BJÖRNSON

Statsmakten förlorar gradvis sin religiösa motivering och blir en produkt av rationel­la överväganden. Individen börjar ta formen av ett politiskt subjekt som har överlämnat en del av sin självständighet till en världslig monarki. Konturer­na till ett samhällskontrakt skymtar. Kungen tas inte längre för given, han måste börja argumentera och propagera för sin sak.
Perioden, som Monod skriver om, är 1600t­alet, plus ett par decennier år vardera hållet. Seklet brukar ses som furste­absolutismens med Guds nåde. Men faktum är att vi under 1600t­alet bevittnar en avsakralisering av politiken. Absolutis­men, enväldet som vi säger i Sverige, var till för att sätta kyrkans män, och naturligtvis adelsmännen, på plats.
Arvkungadö­met var en novitet som kunde motiveras med statens bästa. Stats­kyrkosystemet i Sverige tämjde och kuvade prelaterna till förmån för världsliga byråkrater. Och styrandet som princip blev viktigare än härskaren som person. För många samtida kom monarkens majestät att bli ett uttryck för folkets majestät. Så skulle en radikal som Thomas Thorild se saken när han ­– längre fram – värderade det gustavianska enväldet. Och så såg, naturligtvis, Erik Gustaf Geijer på förhållandet mellan folk och kungamakt. Båda var modernister, både Thorild och Geijer framstår som medborgarsamhällets förkämpar.
Politikens avsakralisering, eller ”avförtrollning” som Max Weber kallade den här moderniseringsprocessen, var en förutsättning för demokratin – för att lekmannen, medborgaren, skulle kunna träda fram från sin undanskymda plats i samhällets periferi. Samhällets egna institutioner stöptes om. Av rikena blev stater – först i bourbonernas Frankrike där den starka furstestaten fick sitt tidigaste genomslag. Av suddiga centralmakter blev det tydligt reglerade förvaltningsapparater. Och av det högsta personliga maktinnehavet blev en strikt åtskillnad mellan politiskt ansvar och personliga egenskaper, däribland furstens förmögenhet och privategendom. Vad kronan ägde blev någonting för sig, kungens arv och eget någonting för sig. Till slut överförs suveräniteten från fursten till staten. När medborgarsamhället är genomfört kan medborgarna i demokratiska former sätta gränser för statssuveräniteten, i skrivna författningar eller genom konstitutionell praxis.
I dag tenderar hela denna historiska landvinning som medborgarrätt och statssuveränitet tillsammans utgör att gå om intet. Det talas sällan om medborgerliga rättigheter, men mycket ofta – och från mycket mäktigt håll – om mänskliga rättigheter. Skillnaden är fundamental. Medborgarens rättigheter är någonting som den fullmyndiga individen erövrar av staten, mänskliga rättigheter är något som ligger nedärvt i naturen och som därför inte kan, eller bör kunna, hävdas mot en statsmakt. Visst kan vi komma överens om att det är en mänsklig rättighet att ha arbete, att kunna äta sig mätt varje dag, att få allsidig omvårdnad – men hur ser den stat, eller politiska gemenskap, ut som ska garantera individen allt detta goda, tillförsäkra honom ett gott liv? Vore vi som just medborgare beredda att tillåta statsmakten, eller det internationella samfundet, eller någon annan entitet, de ingrepp i vår vardag som detta rimligen skulle kräva? Erfarenheterna av totalitära diktaturer under det föregående århundradet får de flesta av oss att svara nej på den senare frågan. De som förespråkar naturgivna mänskliga rättigheter och motsätter sig varje form av reglerad statssuveränitet måste därför – som Vaclav Havel nyligen i Dagens Nyheter – förlägga legitimationsgrunden för maktutövning i ett högre, evigt väsen, dvs i Gud.
Så gjorde på sin tid inkvisitionen, beväpnad med en gudomligt inspirerad naturrätt, mot de världsliga härskarna, som enligt Havels terminologi är ”mänskliga skapelser” medan mänskligheten är en ”Guds skapelse”. Och så gör i vår tid tribunaler som dömer efter retroaktiv lagstiftning – men alltid i den goda sakens namn.
Därmed står vi faktiskt, menar jag, inför en politikens återsakralisering. Den politiska överläggningen villkoras, den måste ha tillstånd från och kunna inskränkas av en högre makt, ett visare förstånd än det vi dödliga är kapabla till. I Jugoslavienkriget tog detta högre förstånd gestalt av en militärallians. Och mot en militärallians står sig medborgaren slätt. Det är möjligt att mänskligheten triumferar när bomberna faller i det heliga kriget. Men utrymmet för politik, för rationell konfliktlösning och för medborgarstyre krymper betänkligt.

TfFR 1-2/2000