Kosovokriget blev mönster för svenska planer att aktivt delta i nya, folkrättsstridiga angreppskrig. För småstaten Sverige är det farlig politik. Entusiasmen över krigsdeltagande tycks ofta också gå hand i hand med glädjen att klämma åt avvikande författare.

Å, ett sånt härligt krig

Den av FN sanktionerade krigsförbytartribunalen i Haag prövar inte om Natos ledare begått brott när de bombade civila mål i Jugoslavien 1999. Enligt tribunalens märkliga regler kunde Natos ledare visserligen inte dömas för brott mot freden, men däremot för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Under Amnesty Internationals protest avskrevs ärendet.
Övertygande uppgifter om de krigsansvarigas brottslighet hade överlämnats till tribunalen (se t ex brottsanmälan av professor Michael Mandel m fl i TfFR 2/99). I bevismaterialet fanns till och med uttalanden från Natos egna talesmän, som förklarade att bombningarna mot civila mål syftade till att tvinga Jugoslaviens folk att avsätta sin president. Krigsförbrytelse som var erkänd och uppenbar, alltså.
Sveriges regering har inte deltagit i brottsligheten, men stöder den politiskt. Sent skall vi glömma utrikesminister Anna Lindhs hejdlöst cyniska kommentar den krigsdag då bl a en sjukklinik bombades i Belgrad och tryckvågen skadade fönster på svenske ambassadörens bostad:
– Man ska inte använda så starka bomber när man bombar i en storstad.
Vi verkar ha fått en regering som älskar kriget. Den deltar nu utan FNbeslut och i strid med en bred folkuppfattning i sanktioner mot Jugoslavien i avsikt att omstörta dess statsskick. ”Olja för demokrati” är det hållningslösa slagordet för att pina ett folk.
Regeringen har skickat svensk trupp att delta i ockupationen av Kosovo, som är en del av Jugoslavien. Sverige är alltså en av skyddsmakterna för de mord och den folkfördrivning på etnisk grund som nu pågår i Kosovo.
I regeringsdeklarationen, och i den proposition till vårens riksdag som också lägger ner en rad svenska försvarsförband, tillkännager regeringen sin önskan att kunna dra in Sverige aktivt i nästa krig; svensk trupp skall kunna delta i krigsföretag utomlands utan att det är försvarskrig och utan beslut av FN:s säkerhetsråd, i strid med FNstadgan. I klartext: delta i angreppskrig.
Denna politik går tvärt emot den försiktiga och framgångsrika småstatspolitik som Sverige förde i slutet av 30 och början av 40talet för att slippa krig. Politiken strider dessutom mot en månghundraårig svensk tradition att begränsa regeringens (”konungens”) rätt att börja krig.
Regeringens planer strider däremot inte tydligt mot regeringsformen, som redan skrivits om för att i oklar omfattning överlåta makten till EU utan begränsning när det gäller krig.
De angreppskrig som planeras blir nya krig för det ”goda” ändamålet, för mänskliga rättigheter och med fortsatt ”militär alliansfrihet”. Det blir ett härligt krig. Vi andra är inte med, och inser att ett försvar är tvingande nödvändigt. När realiteten blir tvingande, får en Anna Lindh nog gå, som Rickard Sandler 1939.
Detta nummer av tidskriften avhandlar också situationen för David Irving, dissidentförfattaren, som man nu måste kalla honom. Hans och andra obekväma författares böcker tvingas bort från publicering av moraliskt futtiga människor, trots att han normalt säljer bra och hans författarskap erkänt höjer sig vida över nivån för medelmåttiga belackare som Lipstadt. Även på så sätt bekräftas vad författaren Erik Blomberg framhöll: förkrigstid och fascism är medelmåttornas gyllene tid.

Erik Göthe

TfFR 1-2/2000