Historikern David Irving stämde professor Lipstadt för förtal för att kunna fortsätta att få ut sina böcker. Irving förlorade, inte helt utan egen förskyllan. Risken är att domen kommer att bidra till att hålla andra borta från att gräva i känsliga historiska frågor.

David Irving och sanningen

David Irving fick sitt genombrott med en bok 1963 om de allierades bombningar av Dresden i andra världskrigets slutskede. Boken blev en bestseller. Framgången fick Irving – son till en engelsk marinofficer och med tekniskt inriktad utbildning – att fortsätta på den inslagna vägen.
Irving hade valt ett mycket känsligt ämne för denna sin första bok. Att han lyfte fram de massiva bombningarna av den tyska civilbefolkningen uppskattades knappast av de allierade etablissemangen. Valet av ämne är dock typiskt för Irving. Han har alltid varit kontroversiell, något av en vilde, som inte väjt undan och som inte haft något emot att hamna i hetluften.

Av ROLF ANDERSSON

Flera faktorer har bidragit till att han skaffat sig inflytelserika fiender. Hit hör även att Irving, som ej är historiker av facket, varit mycket framgångsrik. Han har obestridligen lämnat bestående bidrag till forskningen om Tredje riket genom alla viktiga dokument han funnit djupt gömda i arkiven och presenterat för en bred publik.
Omdömena om David Irving som historiker har växlat. Vissa har framhållit hans välkända bok Hitler’s War som ett synnerligen framstående verk, medan andra mer försiktigt talat om att man alltid kan lära sig något av Irving och att han är en författare som inte kan ignoreras. Åter andra har betecknat honom som en lögnare och historieförfalskare. Det är denna senare tendens som kommit att slå igenom. Förr publicerades Irvings böcker av de stora välkända förlagen i Storbritannien, Tyskland och USA. De tunga, inflytelserika morgontidningarna öppnade sina spalter för hans artikelserier. Han var kommersiellt framgångsrik. Allt detta trängdes emellertid undan. Han fick problem med att få sin nya, synnerligen intressanta och diskutervärda biografi om Goebbels publicerad, trots att den var baserad på tidigare ej utnyttjade dagboksanteckningar (biografin är utgiven 1997 i Sverige av det lilla Valkyria förlag). Förlagskontakter bröts. Irving menade att han var utsatt för en internationell kampanj för att tysta honom. I Tyskland och Frankrike ålades han inreseförbud på grund av brott bestående i ”lögner om Auschwitz”.

Processen

Detta är något om bakgrunden till den process som inleddes av Irving 1996 vid High Court i London, där han fört en talan mot professor Deborah Lipstadt och Penguinförlaget, som givit ut hennes bok Denying the Holocaust – The growing Assault on Thruth and Memory. Irving hävdade att han förtalas i boken och att förtalet åsamkat honom katastrofal yrkesmässig skada.
Målet fick stora proportioner. Bevismaterialet var mycket omfattande. Det förelåg omfångsrika utlåtanden från sakkunniga. Ett flertal välkända historieprofessorer hördes i rätten. Bara den muntliga behandlingen i domstolen tog flera månader i anspråk. Rättegångskostnaderna uppgick till svindlande belopp. Det kan noteras att Irving uppträdde i rätten utan ombud.
Domaren Charles Gray meddelade dom i saken den 11 april i år. Parterna hade varit överens om att målet inte skulle avgöras av jury, vilket annars är det normala i förtalsmål. Domen är på över 300 sidor. Den innebär att Irving förlorade helt. Förutsättningarna för att få saken omprövad lär vara små. De frågor som domen aktualiserar har betydande intresse.

Domen

Redan i inledningen på domen skriver Gray att han inte ser det som en del av sin funktion såsom rättegångsdomare att dra slutsatser av fakta med avseende på vad som hände och inte hände under den nazistiska regimen i Tyskland. Det blir dock, framhåller han, nödvändigt att i viss omfattning ”repetera historiska data”. Behovet härav uppkommer därför att Gray –som han uttrycker det – måste utvärdera kritiken av Irvings uppförande såsom historiker i ljuset av ”tillgängliga historiska bevis”. Gray skriver sedan: ”Men det är inte upp till mig att forma, än mindre att uttrycka, ett domslut om vad som hände. Det är en uppgift för historiker. Det är viktigt att de som läser denna dom tänker på distinktionen mellan min juridiska roll att avgöra frågorna som uppkommit mellan dessa parter och historikers roll att söka tillhandahålla en ackurat berättelse om tidigare händelser.” Den skillnad Gray talar om här är naturligtvis central när det gäller att bedöma den av honom meddelade domen. Går den överhuvudtaget att upprätthålla? Gray återkommer i domskälen till den distinktion han säger sig vilja upprätthålla.
Irving gjorde i målet gällande att ett antal citerade stycken i Lipstadts bok utgjorde förtal. I de påtalade formuleringarna hävdas bl a att Irving är en ”Nazi apologist” och en beundrare av Hitler som tagit sin tillflykt till att förvränga fakta och manipulera dokument till stöd för sitt påstående att förintelsen inte har ägt rum. Irvings talan omfattade vidare påståenden i boken om att han skulle ha varit inbokad att tala på en antisionistisk konferens i Stockholm i november 1992 med företrädare för Hizbollah och Hamas, att han var rasist och antisemit och att han skulle ha brutit mot ett avtal med ett arkiv i Moskva, där mikroficher med Goebbels dagböcker förvarades, genom att flytta dessa mikroficher så att de riskerade att skadas. Såsom Irvings förtalstalan var upplagd berörde den ett stort antal händelser och sammanhang. Den omfattade åtta punkter med en textmassa motsvarande närmare fem sidor i boken.
Den engelska förtalslagstiftningen (Defamation Act 1952) skyddar mot oberättigade angrepp på en persons anseende. Personen är utsatt för förtal om orden som använts utsätter denne för risken att:
* bli hatad, förlöjligad eller föraktad
* bli utstött
* sjunka i anseende hos rättänkande samhällsmedlemmar eller
* miskrediteras i sin handel, affärer, tjänst eller yrke.
Det räcker att risk är för handen. Den utsatte behöver inte de facto ha lidit av förtalet. Vad han har att styrka i en rätte­gång är att de påtalade orden har den nedsättande innebörd han gör gällande och att han är utpekad genom yttrandet.
Men om de använda uttrycken är nedsättande på det angivna sättet så finns det vissa möjligheter enligt engelsk rätt att försvara sig. En sådan möjlighet är att bevisa att det påtalade yttrandet är sant (s k justification), att det är fråga om en ”fair” kommentar i ett spörsmål av allmänt intresse eller att yttrandet omfattas av ett särskilt undantag. I målet mellan Irving och Lipstadt var det endast ”justification” som gjordes gällande.
I processen var frågan om utpekandet av Irving ingen stor sak. Domaren ansåg att det stod klart att läsaren beträffande alla de relevanta partierna i boken skulle ha förstått att de refererade till Irving. Inte heller tycks den nedsättande innebörden i de yttranden Irving påtalade ha varit en verkligt stor stridsfråga mellan parterna. Det var Irvings sak att bevisa att yttrandena i fråga var nedsättande för honom, dvs att en normal rimlig läsare av boken skulle tycka sämre om honom som en följd av läsning av dessa passager. Det var också Irvings sak att ange vilken den specifika nedsättande innebörden i respektive yttrande var. Härvidlag hade Irving och Lipstadt något olika uppfattningar.

Domarens syn på yttrandena

Enligt Gray är de påtalade yttrandena i sitt sammanhang och lästa sammantaget nedsättande för Irving. Han formulerar i domen innebörden på ett sätt som avviker något från såväl Irvings som Lipstadts ståndpunkt.
De stridiga yttrandena har enligt Gray innebörden (i) att Irving var en apologist och partisan för Hitler, som hade tagit sin tillflykt till att förvränga bevis; manipulera och förvränga dokument; misstolka data och tillämpa dubbel standard när det gäller bevis i avsikt att tjäna hans eget syfte att frikänna Hitler och framställa honom som sympa­tiskt inställd till judarna; (i) att han är en av de mest farliga talesmännen för förnekandet av Holocaust som vid otaliga tillfällen förnekat att nazisterna satte igång den medvetna planerade förintelsen av judar och har påstått att det är ett judiskt bedrägeri att gaskamrar användes av nazisterna i Auschwitz som ett medel att utföra sådan utrotning; (i) att Irving genom förnekandet av att Holocaust ägt rum har felaktigt framställt bevis; felciterat källor; förfalskat statistik; misstolkat information och vrängt historiska bevis så att de överensstämmer med hans nyfascistiska politiska dagordning och ideologiska övertygelser; (i) att Irving har allierat sig med företrädare för en rad extrema och antisemitiska grupper och individer och vid ett tillfälle accepterat att delta i en konferens vid vilken företrädare för terroristorganisationer skulle tala; (i) att Irving genom att bryta mot ett avtal han ingått och utan tillstånd flyttade och transporterade utomlands vissa mikroficher med Goebbels dagböcker, varigenom dessa utsattes för verklig skaderisk; och (i) att Irving är miskrediterad som historiker.
Gray tillade: Han godtog inte Irvings tolkning att stycket som handlade om att Irving skulle delta i en konferens i Stockholm i november 1992 innebar att han stödde våldsamma grupper. Däremot var passagen nedsättande genom att antyda att Irving accepterade att delta i möten där företrädare för sådana grupper skulle vara närvarande (detta var en punkt där Lipstadt inte kunde styrka att påståendena var sanna). Gray godtog inte heller att referensen till en viss mening i boken, läst i sitt sammanhang, hade innebörden att Irving applåderar interneringen av judar i nazistiska koncentrationsläger.

Justification (rättfärdigande)

Gray hade med denna tolkning dragit upp ramarna för processen. Han fann att boken innehåller ett flertal yttranden som utgör förtal. Lipstadt kunde därmed inte undgå ansvar utan att etablera ett fullgott försvar. Det försvar hon och Penguin åberopade var ”justification, that is, that in their natural and ordinary meaning the passages of which Mr Irving complains are substantially true” (rättfärdigande, dvs att de ordvändningar som är föremål för Irvings talan i sin naturliga och vanliga betydelse är väsentligen sanna).
Lipstadt hade bevisbördan för att de påtalade uttrycken är i allt väsentligt sanna. Förmådde hon fullgöra den bördan, skulle hon enligt engelsk rätt gå fri. Enligt Gray innebar inte bevisbördan att Lipstadt behövde styrka sanningen i varje detalj i de nedsättande orden, utan vad som måste bevisas vara sant var vad som sved (”the sting”) i den nedsättande anklagel­sen. Härtill kom enligt Gray sektion 5 i Defamation Act l952, av vilken bestämmelse framgår att när orden innehåller två eller flera distinkta anklagelser mot någon så skall ett försvar som går ut på ”justification” inte falla bara för att varje anklagelse inte är bevisad, om orden som ej är bevisade inte väsentligt skadar dennes anseende under hänsynstagande till sanningen i kvarstående anklagelser. I det konkreta målet innebar det att om Lipstadt skulle styrka sanningen i vissa förtalspunkter men misslyckas i andra så skall rätten beakta huruvida de senare i väsentlig mån skadar Irving med hänsyn till att de förstnämnda visas vara sanna.
I detta sammanhang påpekade Irving emellertid att det fanns en förtalspunkt som Lipstadt inte ens hade försökt bevisa. Detta gällde den tidigare omnämnda konferensen i Stockholm 1992. Enligt Irving var redan den förtalspunkten så allvarlig att försvaret måste falla. Lipstadt framhöll att just sektion 5 var tillämplig i det fallet, eftersom den förtalspunkten hade så ringa effekt beträffande Irvings anseende i förhållande till alla de andra allvarliga punkterna, vilka de skulle bevisa var sanna.
I domen anges sedan den vittnesbevisning som var aktuell i målet. Lipstadt själv hördes inte. Hon åberopade förhör med historieprofessorerna Richard Evans och Christopher Browning, professorn i arkitektur Robert Jan van Pelt (primärt om Ausch­witz), doktor Peter Longerich och professor Hajo Funke (”extremistexpert”). Av Lipstadt åberopade skriftliga expertut­låtanden omfattar mer än tvåtusen sidor.
Huvudsakligt bevismedel på Irvings sida var förhör med honom själv. Han åberopade förhör med två historiker, som dock var ovilliga att vittna frivilligt, professor Donald Watt och sir John Keegan.

Stridsfrågor

I domen följer sedan en redovisning av Lipstadts ”justification”. Den sträcker sig över ett par hundra sidor. Huvudav­snitten rör Lipstadts kritik av Irvings bild av Hitler särskilt med avseende på hans attityd till den judiska frågan, Hitlers kunskap och ansvar för den framväxande förintelsepolitiken, Auschwitz, ståndpunkten att Irving är en ”förintelseförnekare”, påståendet att Irving är antisemit och rasist, ståndpunkten att Irving umgås med högerextremister, bombningarna av Dresden samt Irvings uppträdande avseende Goebbels dagböcker i Moskvaarkivet. Under dessa huvudavsnitt behandlas en mängd händelser i anslutning till rubriker såsom Hitlers rättegång 1924, Kriminalstatistiken i Berlin l932, Följderna av Kristallnatten, Skjutandet av judar i Riga, Goebbels dagboksanteckning den 27 mars 1942 etc. Här kommenteras också bevisningen i form av originaldokument, kopior, ritningar, dagböcker, tal, vittnesutsagor mm. Varje specifikt avsnitt inleds med en introduktion, där Gray ger en ”kortfattad redovisning av den relevanta historiska bakgrunden”. Hur han nått insikt om vad som skall redovisas under dessa partier framgår inte. Ibland är introduktionerna okonventionella, ibland en följd av omdömen och urval. Förmodligen är det fråga om vad han inledningsvis i domen kallade för att ”repetera” vissa historiska data. Ett exempel kan belysa hur det hela är upplagt.
En rubrik är Hitlers rättegång 1924. Under denna rubrik berörs Hitlers agerande under kuppen 1923 i München. Irving skriver i Hitler’s War (l991) att Hitler ”bestraffade en nazistgrupp för att ha plundrat en judisk delikatessaffär”. Saken utvecklas av Irving i boken om Göring: ”Under tiden agerade Hitler för att upprätthålla ordningen. När han fick veta att en nazistgrupp hade plundrat en kosherspeceriaffär under natten, skickade han efter den f d armélöjtnant som ledde räden.’Vi tog först bort våra nazistiska insignier!’ protesterade officeraren, utan nytta, eftersom Hitler sparkade honom från partiet på stället. ’Jag skall se till att ingen annan nationalistisk enhet tillåter dig att gå med heller!’ Göring stirrade med vidöppna ögon vid denna ordväxling, liksom polisbefälet som vittnade om den vid Hitlerrättegången några få veckor senare.”

Lipstadts talan

I introduktionen återges i detta fall bara citaten ur Irvings böcker. Vad gör då Lipstadt gällande? Hon framhåller att i Hitler’s War talas det om att hela gruppen bestraffas, medan det i biografin om Göring bara refereras till löjtnanten, samtidigt som klargörande fotnot saknas. Irving hänvisar dock till ett vittne, en polisman. Lipstadt påstår att professor Evans spårat detta vittne. Kritiken går ut på att Irving ej informerar läsaren om att vittnet var en lojal medlem av nazistpartiet som deltog i kuppen och därför sannolikt vid ett straffrättsligt förfarande skulle lämna en fördelaktig redogörelse för ledarens uppträdande. Vidare framgår inte av förhörsutskriften att polismannen sagt att Göring ”stirrade med vidöppna ögon”. Irvings framställning feltolkar också vad som varit styrande för Hitler. Lipstadt åberopar detta för att visa hur Irving vrider på och broderar fakta för att frånta Hitler skuld. Irvings svar går i huvudsak ut på att han under tryck från sin förläggare tvingats förkorta fotnötterna så att de blivit mindre användbara. Han framhöll att hans version var baserad på mikrofiche med polismannens vittnesmål snarare än ordagranna utskrifter. Sedan Evans, enligt domen, påpekat att innehållet var detsamma, svarade Irving att han inte kunde veta att polismannen var medlem av nazistpartiet. Evans påpekade då att detta framgick av polismannens vittnesmål. Irving svarade att han inte hade haft tillgång till detta eller läst det relevanta avsnittet. Då det påtalades för Irving att han under korsförhöret sagt att han läst hela förhöret förklarade han att det var sant att han läst det men att han ej fäst vikt vid polismannens bakgrund. Irving menade att läsare av Hitler’s War och biografin om Göring själva skulle förmå räkna ut att polismannen inte var något objektivt vittne. Irving ansåg att det låg i förFattarens frihet att även utan bevis skriva att Göring ”stirrade med vidöppna ögon”.
Vilka slutsatser drar Gray av denna fråga enligt domskälen? Han menar att Irving feltolkar Hitlers roll i kuppen. Bevisningen stöder inte påståendet att Hitler försökte upprätthålla ordningen. Irving utbroderar den aktuella händelsen med den f d armélöjtnanten. Irving borde ha förstått att polismannens vittnesmål var opålitligt.
Så fortsätter sedan domen sida efter sida med genomgång av ett stort antal händelser som skildrats av Irving i någon av hans böcker. Bara frågan om Auschwitz behandlas på närmare fyrtio sidor i domen. Kritiken från Lipstadts sida varierar. Den går ut på att Irving feltolkar, felläser, förvränger, förtränger och felvärderar och att han motsäger sig själv, inte är konsekvent, tillämpar dubbla standards m m. Såvitt framgår av domen tvingade Lipstadt Irving till öppen reträtt på flera punkter. Det intryck man får är att Irving även i övrigt var utsatt för hård press som belyste svagheter i vissa av hans positioner. Enligt vad som redovisas i domen ändrade han inställning i flera väsentliga frågor under processens gång.

Förintelseförnekare

Lipstadt hade utpekat Irving som en ”förintelseförnekare”. Gray fann att detta i och för sig var ett nedsättande uttalande. En stridsfråga i målet blev därmed huruvida det var sant att Irving var en ”förintelseförnekare”.
Gray konstaterar i domen att Irving aldrig bestritt följande ”fakta”: att nazisterna etablerade koncentrationsläger (i motsats till utrotningsläger) runtomkring i sina territorier, att från juni l941 när nazisterna invaderade Sovjet flera tusen judar och andra i öst sköts och dödades av nazistiska soldater och att från slutet av 1941 tusentals judar dödades genom gasning i dödsläger. Vad Irving, enligt domen, utmanat var påståendet att det fanns ett systematiskt program, beordrat på hög nivå, att utrota Europas judar. Han förnekade att det förekom massdödande av hundratusentals judar i gaskammare i Auschwitz.

Vidare i domskälen

Gray övergår därefter till att diskutera hur orden ”förintelseförnekare” skall definieras. Parterna i målet har olika uppfatt­ning. Gray framhåller att ordet förintelse i normal användning har betydelsen total förstörelse, särskilt av ett stort antal personer och normalt genom eld. Irving hävdade att ordet kunde appliceras på andra världskrigets händelser i dess helhet. Enligt professor Evans skulle förintelse avse ”det av Hitler ledda NaziTysklands försök att utrota den judiska befolkningen i Europa, vilket försök lyckades i den omfattningen att 5 till 6 miljoner judar mördades på skilda sätt, inklusive massgasning i läger byggda för det ändamålet”. Evans vittnade att det är karakteristiskt för ”förintelseförnekande” att det involverar en politiskt motiverad förfalskning av historien. Typiska syn­punkter uttryckta av ”förintelseförnekare” var, enligt Evans, att judar inte dödades i gaskammare eller i vart fall inte i väsentlig skala, att nazisterna inte hade en politik och inte gjorde systematiska försök att utrota Europas judar och att sådana dödsfall som inträffade var en följd av individuella excesser utan stöd högre upp, att antalet mördade judar inte uppgick till miljoner och att den sanna dödsandelen var mycket lägre och att förintelsen är i stort eller helt en myt uppfunnen av allierade propagandister och upprätthållen av judar efter kriget.
Enligt Evans behövde man dock inte ansluta sig till samtliga dessa synpunkter för att vara en ”förintelseförnekare”.
Evans laborerar med orden så att definitionen saknar gränser. Vem kan inte vara en ”förintelseförnekare”? I domskälen ansluter sig Gray till Evans linje. Han finner att Lipstadt bevisat att Irving är en ”förintelseförnekare”.
I domskälen går Gray även i övrigt genomgående på Lipstadts linje (med vissa undantag, främst konferensen i Stockholm 1992 och vad som hände i Moskvaarkivet). Gray prövar och finner att Irving i så gott som samtliga de exempel Lipstadt dragit fram feltolkar, förvränger eller perverterar bevisning, genom vårdslöshet underlåter att redovisa bevis, felciterar, är okritisk mot vittnen när det passar honom och vice versa, etc. Enligt Gray har Irving ”avsevärt förvrängt vad bevisningen, objektivt undersökt, avslöjar”. Det är inte avgörande, menar Gray, men bör hållas i minnet, att Lipstadts ”justification” stöds av bevis från de mest framstående historiker och att de motvilliga historiker som åberopades av Irving inte stödde honom mot Evans eller i hans bild av Hitler. Det är Grays egen bedömning av bevisningen som är avgörande. Som norm hänför han sig till vad en ”objektiv historiker” skulle ha gjort (en ”objektiv histori­ker” får spekulera men måste tala om när han gör det; och han får inte välja och vraka mellan bevis utan adekvata skäl). Gray refererar även till vad en ”ansvarskännande historiker skulle ha gjort”. Han finner att Irving förfalskat historien och att han gjort det medvetet i den meningen att han var motiverad av en önskan buren av egna ideologiska skäl att presentera Hitler i fördelaktigt ljus. Gray finner också tillförlitligen styrkt i målet att Irving är antisemit och rasist och att han umgås i extrema högerkretsar. Vid bedömningen av om Irving medvetet förvrängt historien noterar Gray att sistnämnda slutsatser bidrar till att han anser det utrett att Irving har det erfor­derliga motivet och uppsåtet. Gray skriver i domskälen:

”Enligt min uppfattning har svarandena visat att Irving har en politisk dagordning. Det är en som, det är det legitimt att sluta sig till, gör honom benägen, där han anser det nödvän­digt, att manipulera den historiska dokumentationen (”record”) för att få den att stämma med hans politiska övertygelse.”

Gray finner att Lipstadt inte lyckades styrka vad Irving hade påtalat som nedsättande beträffande konferensen i Stockholm 1992 och om agerandet i arkivet i Moskva. Detsamma gällde påståendet att Irving har ett självporträtt av Hitler hängande över skrivbordet! Inget av detta föranledde dock ansvar för Lipstadt. Gray gick på regeln i sektion 5 i Defamation Act 1952 och framhöll att de sanna anklagelserna mot Irving var till­räckligt allvarliga för att försvaret skulle hålla fullt ut.

Sanningar

Irving är knappast någon ”objektiv” historiker. Att skriva historia utan ideologisk färgning torde vara få förunnat. Ej heller är han en ”ansvarskännande” historiker, i vart fall inte om ordet tas i den bemärkelse som ligger väl till för domare Gray. Irving är en frifräsare och bråkstake, som utmanar ”the consensus of historians” och som ibland vräker ur sig saker han inte borde ha sagt.
Befogad kritik kan i vissa fall riktas mot hans hantering av källmaterialet. Många av hans ståndpunkter när det gäller skildringen av Tredje rikets historia kan ifrågasättas. Enligt min mening ofta med fog. Därmed inte sagt att det inte kan bli så att det visar sig att det är Irving som kommer att få rätt om både det ena och det andra. Oavsett detta, råder det ingen tvivel om att de problem han aktualiserat och det digra källma­terial han lyft fram bidragit till att tydliggöra frågeställningar, att göra det förenklade så komplext som det kanske är och att sätta ljuset på att den historiska lärdomen att segrarna skriver historien också gäller de allierades historieskriv­ning efter andra världskriget.
Vid läsning av domen är det svårt att underlåta reflektionen att det skulle ha varit intressant att se vad Gray skulle ha kommit fram till vid motsvarande granskning av en bok av exempelvis professor Evans, om granskningen hade föregåtts av en undersökning utförd av bittra motståndare till denne biträdda av en resursstark, likaså fientligt inriktad stab av forskare och felfinnare. Nog skulle en sådan undersökning kunnat producera en hyggligt lång lista med fel. Och nog skulle det vara möjligt att i vart fall antyda att en del av felen är medvetna och beror på att Evans är ideologiskt styrd genom att vara thatcherist, ny labour, kvinnohatare (Lipstadt gjorde faktiskt gällande i målet att Irving var kvinnohatare men Gray kunde inte se att detta hade relevans!) eller vad som nu kan vara gångbart.
Gray framhåller för sin del att den fråga som angår honom är Irvings behandling av ”den tillgängliga bevisningen”. Han upprepar därvidlag vad han anförde inledningsvis i domen: ”Det ingår inte i min funktion att försöka nå slutsatser om vad som faktiskt hände under naziregimen. Distinktionen må vara fin men det är viktigt att att hålla det i minnet.” Gray tangerar här en kärnfråga.
Efter det att Irving lyssnat till uppläsningen av domen lär han på väg ut ur rättssalen ha muttrat något i stil med ”perverse”. Hur skall man förstå en sådan reaktion? I en engelsk förtalsprocess av detta slag får käranden räkna med att få sanningshalten i kritikerns nedsättande omdömen om den kritiserades hantering av det historiska materialet prövad i ett rättsligt förfarande och fastlagd i dom. Förtalsprocessens form passar inte för tvister mellan historiker. För den sortens strid finns det inget annat fungerande forum än akademisk frihet och kritisk debatt med bredaste möjliga tryck och yttrandefrihet. Men Irving har själv valt förtalsprocessen som forum. Det är han som valt att inleda en juridisk strid om förtal vid engelsk domstol. Lipstadt har inte drivit någon rättslig process för att tysta Irving.
Varför inledde Irving processen? Såvitt jag förstår kan han inte gärna ha räknat med att vinna. Det låg i tiden att Irving skulle förlora, och han hade dessutom en del blottor. Han kunde inte gärna ha satt sitt hopp till att en egensinnig domare skulle dyka upp som räddande ängel. Han visste också att en process skulle kosta enorma belopp. Och det intryck man ibland får vid läsningen av domen är att Irving egentligen inte drivit målet i hopp om att vinna (så är det t ex märkligt att Irving på fråga av Gray svarar att förklaringen till att han under processens gång gjort vissa medgivanden i sakfrågor är att han velat påskynda rättegången; sådant imponerar inte på en domare).
Irving själv underströk under rättegången hur uttrycket ”förintelseförnekare” kommit att fungera som en stämpel fullt i nivå med hustrumisshandlare eller pedofil. Stämpeln har bidragit till att stöta ut honom och förhindrat normal diskussion om Hitlers roll och sådana saker som medel, omfattning, tidpunkter, grad av planering, beslutsnivåer etc när det gäller nazisternas mord på judar. Genom domen har stämpeln legitime­rats.
Men Irving visste nog vad han gav sig in på. Han har antagligen uppnått en hel del av det han räknade med, inte minst att få ut sina frågor, själv komma i rampljuset och dra till sig formida­bel massmediebevakning. Vad han räknade med att uppnå politiskt kan han bara själv besvara. Irving har en politisk agenda Den kan få funktionen att provocera fram tryck och yttrandefrihetsfientliga åtgärder.
Domen avgör en förtalstvist mellan Irving och Lipstadt. Enligt domen är Lipstadt inte ansvarig för förtal av Irving. Hennes omdömen om Irving är visserligen nedsättande, men hon drabbas ej av ansvar, ty hon har rätt att sprida kritiken då den enligt Gray är sann. Dock är kritiken juridiskt sett sann endast i målet mellan parterna. Domen binder inte några andra. Domen hindrar inte heller Irving från att fullt ut vidmakthålla och sprida sina ståndpunkter. Domen slår inte en gång för alla fast sanningen om t ex Auschwitz. En förtalsprocess är dispositiv och utgången beror trots allt på hur väl man för sin talan och styrkan i den bevisning man förebringar. Vad som i målet framstår som sanning blir ett resultat av bevisföring, bevis­börda och bevisvärdering. Gray har dock varit synnerligen välvilligt inställd till Lipstadt.
Den stora risken är att domen bara ytterligare kommer att bidra till att hålla andra borta från att borra och gräva i känsliga historiska frågor. Den kommer att användas som ett vapen: sanningen är nu slutgiltigt bevisad. Risken att godtyckligt, i tystande syfte bli stämplad som ”förintelseförnekare” förelåg redan före domen. Den risken har nu ökat. Lipstadts maccarthyistiska upplägg av sin ”justification” och Grays totala acceptans av det bådar inte gott.

Rolf Andersson är advokat i Stockholm.

TFFR 12/2000