Med sin politiskt riggade tillkomst och brist på stöd i FN-stadgan är Haagtribunalen inget som hederliga jurister borde medverka i. Den fungerar inte i ett samhälle med en förpliktad skyddande stat och kan knappast utröna vem som är skyldig till brott och inte.

Brottstribunalen i Haag

Det internationella samfundet, dvs västvärldens stormakter, trycker på för att få påstådda krigsförbrytare i den tidigare statsledningen i Jugoslavien utlämnade för rannsakning i den s k krigsförbytartribunalen i Haag
För de svenskar som godtagit västliga massmediers beskrivning av gott och ont på Balkan, i Ruanda och på andra platser under 1990-talet, känns det säkert som en trygghet att en FN-domstol dömer de övergrepp som otvivelaktigt har begåtts i de hittillsvarande Jugoslavienkrigen. Om inte alla, så åtminstone några, av de ansvariga för krigsförbrytelser i de jugoslaviska krigen kunde då få sina rättmätiga straff, kan man tycka. Det finns dock stor anledning att ifrågasätta den tanken.

Av ERIK GÖTHE

Haagtribunalen skapades formellt som en internationell domstol för brottmål om krigsförbrytelser i vid mening. Den tillkom på tillskyndan av den amerikanska utrikesministern Madeleine Albright (se Tffr nr 3/1999) och genom beslut av FN:s säkerhetsråd. Härav att tribunalen kallas FN-domstol.
Tidigare artiklar i Tffr har behandlat egendomligheterna med tribunalen. Redan dess förhistoria är sådan, att man har anledning att befara att den används som politiskt redskap för bestämda stormaktsintressen. Initiativtagare var de stormakter som gjort sig skyldiga till interventioner i Jugoslavien.
Det faktum att tribunalen formellt skapades av säkerhetsrådet som en internationell domstol, och kallas FN-domstol, betyder emellertid inte att den skapades på ett formellt riktigt sätt. Tvärtom är det tydligt att så inte skedde.
FN:s säkerhetsråd upprättade tribunalen på följande sätt. I sin resolution 808 den 22 februari 1993 påstod rådet att brott mot internationell humanitär rätt innebär ett hot mot internationell fred och säkerhet och senare samma år beslutade rådet genom resolution 827 att inrätta tribunalen. Det uttalade ändamålet med tribunalen är att åtala och döma allvarliga kränkningar av den internationella humanitära rätten begångna, som det hette, ”på det före detta Jugoslaviens territorium sedan 1991”.

Märkligt begränsade uppgifter

Haagtribunalen skall döma i fall av allvarliga kränkningar av humanitär rätt i Jugoslavienkrigen men inte vilka som påbörjat dessa krig. Med så märkligt begränsade uppgifter saknar den alltså all befogenhet att rannsaka och döma dem som är ansvariga för ”det mest övergripande internationella brottet – att inleda angreppskrig”, som brott mot freden betecknades av åklagaren från Nürnbergtribunalen Benjamin B. Ferencz på en FN-konferens 1998. (Se även Tffr 3-4/1995).
Enligt de internationellt accepterade reglerna, sådana de fastställdes i samband med Nürnbergtribunalen efter andra världskriget, kan sådana personer dömas till ansvar för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten som också är ansvariga för det övergripande brottet, att ha brutit mot freden.
Om detta problem med att det väsentligaste med krigsförbrytelser enligt folkrätten skurits bort från tribunalens uppgifter, skriver Sveriges mest massmedialt anlitade folkrättsexpert, professor Ove Bring i Uppsala, apropå ”jugoslavientribunalen”:
”Vid Nurnbergrättegången 1946 mot de nazistiska krigsförbrytarna dömdes också enligt en tredje brottskategori: brott mot freden, dvs. förberedelse för och genomförande av aggressionskrig. Detta regelkomplex har säkerhetsrådet undvikit att hänvisa till i sina resolutioner beträffande Jugoslavientribunalen, kanske för att tribunalen i så fall skulle bli involverad i ställningstaganden som kanske skulle störa fredsprocessen genom att frågan om vem/vilka som bär skuld till kriget då kommer i fokus.” (FN-stadgan och världspolitiken, 2000, sid 19.)
Ove Bring framställer alltså saken så att det är av omsorg om freden som säkerhetsrådet inte vill rannsaka den som börjar krig! Den som kan lite folkrätt och har följt Ove Bring genom åren, ser hur han vridit sin ståndpunkt. TfFR intervjuade Bring i nr 1/1979 och då var han emot humanitär intervention på principiell och saklig grund. Han kan sin folkrätt, men leds av sin politiska entusiasm för ”en ny folkrätt” till en befängd konstruktion som denna för att kunna förorda interventionsrätt på otydliga grunder.

Skojeri

Bring diskuterar naturligtvis inte heller den obefintliga rättsgrunden för tribunalens upprättande, fast han vet bättre, utan svamlar vagt om tribunalen som ”ett av flera sätt att komma till rätta med hoten mot internationell fred och säkerhet”.
Tribunalen i Haag bör redan av detta skäl betecknas som ett skojeri. Vi vet alla att det i krig oundvikligen begås gräsligheter, även om vi haft anledning att vara skeptiska till en hel del uppgifter som de angripande staterna matat allmänheten med även med hjälp av de svenska massmedierna. Men när väl det är sagt, bör man också påpeka en del rättsliga brister med tribunalen, särskilt med dess tillkomst.
Säkerhetsrådet angav ingen rättslig grund för sitt beslut, något som också faktiskt påtalades i FN:s generalsekreterares rapport i maj samma år, 1993. Skälet till denna brist är uppenbar: Det saknas rättslig grund för beslutet. Säkerhetsrådet är ingen lagstiftande församling utan ett politiskt och verkställande organ, med befogenhet att bedöma om hot eller brott mot freden föreligger och att vidta åtgärder mot detta. Men säkerhetsrådet har ingen rätt enligt FN-stadgan att inrätta en internationell domstol, ett FN-organ.
Egentligen finns ingen lagstiftande befogenhet alls i FN. Tillkomsten av ett folkrättsligt giltigt FN-organ är enligt FN-stadgan beroende av en bestämd procedur som respekterar FN:s respektive medlemsstaters suveränitet. En sådan procedur har inte ägt rum. Det finns förmodligen ingen möjlighet till det heller.
Ett FN-organs rätt att verka vilar uteslutande på internationella fördrag, antagna av medlemsstaterna enligt följande ordning. FN:s medlemsstater erbjuds att godkänna ett utkast till fördrag. Det kan också vara ett fördrag av innebörd att en domstol skall upprättas och ha vissa befogenheter – en sådan domstol finns redan i Haag. De stater som ratificerar dessa fördrag, anses också bundna av dem.
Denna ordning följer av att staterna enligt FN-stadgan är suveräna, dvs de har rätt att själva besluta om sin stats medverkan i internationella åtgärder (undantaget gäller hur FN skall möta angreppskrig, enligt FN-stadgans kapitel VII). Någon annan ordning ansågs inte realistisk vid FN:s bildande och lär inte vara det i dag heller.
FN:s säkerhetsråd skaffade sig en grund för beslutet att inrätta tribunalen genom att hänvisa till en vidlyftig tolkning av sin rätt enligt FN-stadgans kapitel VII, som ger säkerhetsrådet rätt att vidta åtgärder för att återställa internationell fred och säkerhet. Inrättandet av tribunalen var alltså, enligt säkerhetsrådet, en ”åtgärd” för att motverka krig.
Denna grund använde säkerhetsrådet för att ta sig rätten att inrätta en tribunal för att döma enskilda medborgare i enskilda medlemsstater. Verksamheten är nu i full gång.
Men säkerhetsrådet gjorde inte bara det. Rådet godkände också en stadga för tribunalen, vars artikel 15 överlämnar till tribunalen att börja ett eget lagstiftande liv, fritt från formell kontroll från FN:s medlemsstater. Tribunalen har på grundval av artikel 15 i tribunalstadgan själv stiftat sina processregler. Det är regler om hantering av bevisning, vittnesmål och tilltalade, om överklagande, skydd för offer och vittnen och regler i andra ämnen som hör till en brottmålsprocess, processregler som kan skilja sig ganska mycket mellan olika rättsliga kulturer i världen men som här förväntas passa alla.
Att tribunalens ledamöter tillämpar sina regler partiskt har blivit uppenbart i särbehandlingen av serber. Tribunalens chef Carla del
Ponte har inte begärt att Alia Izetbegovic eller UCK-ledarna skall infinna sig för att åtalas för krigsförbrytelser eller invänt mot att dokument om Franju Tudjman hemligstämplats på 50 år.
Vidare har amerikanska, kanadensiska m fl framstående jurister, som är anhängare av tanken att tillskapa en internationell brottsdomstol, på mycket goda grunder med utförliga och av allt att döma fullständigt hållbara motiveringar anmält Natoländernas ansvariga till Haagtribunalen för krigsförbrytelser i Kosovokriget. De har förstås åberopat tribunalens regler, dvs de har angett brottsliga gärningar vid sättet att föra kriget, utan att grunda anmälan på det faktum att Natoländerna börjat angreppskriget. Men utan resultat. (I TfFR nr 3/1999 finns en översättning av brottsanmälan.)
Haagtribunalen var uppenbarligen inte anförtrodd att tillämpa sina egna regler mot dem som tagit initiativ till tribunalens grundande.
Tribunalens regler bestäms alltså i en ordning som är främmande för traditionell rättslig kultur i Sverige före EU, med lagstiftande församling och ett visst mått av offentlig kontroll. Tribunalens regler antas vid plenarsessioner efter beslut av sju domare. Denna lagstiftning kan också vid enhällighet ske på annat sätt. Hur man ”på annat sätt” kan anta ny lagstiftning än efter debatt vid en plenarsession, undrar man. Det har sagts att det är lagstiftning per fax: en tjänsteman i tribunalen faxar ut förslag till tribunalens ledamöter i olika delar av världen som sedan faxar tillbaka ett godkännande samma dag.
Tribunalen har till och med överlåtit en del av den dömande, kanske egentligen den lagstiftande, makten till åklagaren. Denne har nämligen möjlighet att hemlighålla dokument och annan bevisning för den tilltalade genom beslut av tribunalen i en sluten förhandling, där åklagaren, men inte försvaret, får delta.

Hemliga åtal, förhandlingar och vittnen

Domare eller domstol kan också förbjuda ”offentliggörande av åtal eller del därav, eller särskild handling eller information eller del därav”, om det är nödvändigt ”för att skydda konfidentiell information som erhållits av åklagaren eller om det annars ligger i rättvisans intresse”. Därav de hemliga åtalen, som dras fram i politiskt lämpliga ögonblick.
Alla åhörare kan avvisas från förhandlingarna av hänsyn till allmän ordning eller sedlighet, säkerhet eller vittnens eller brottsoffers trygghet eller identitet eller i ”rättvisans intresse”.
Enligt tribunalens regler kan vittnen uppträda anonymt och vittnesmålen till och med upptas av en tribunaltjänsteman på annan ort. Anledningen anges vara att vittnena kan drabbas av hämndaktioner.
Vid dessa egendomligheter för en domstol i brottmål, vore den lagligt upprättad, kommer vi till det som vänder konstruktionen mot sitt eget existensberättigande. Om grova våldsbrott begångna i Jugoslavienkrigen skall utredas och bedömas av en domstol, får man förutsätta att de som vittnar löper risk att drabbas av hämndaktioner. I en rad länder i västvärlden skulle en medborgare tvingas mobilisera en hel del civilkurage för att vittna mot en viss typ av brottslingar, men i ett rättssamhälle skyddas vittnena av myndigheterna, visserligen mer eller mind-re effektivt. Haagtribunalen däremot fungerar inte i ett samhälle med en förpliktad stat, utan i ”det internationella samfundet” på en lös uppmaning av säkerhetsrådet, som inte har vare sig avsikt eller makt att skydda vittnen. På denna och en rad andra punkter – inte minst svårigheterna att utreda de konkreta omständigheterna vid de påstådda brottstillfällena – är förutsättningarna för rättskipning så dåliga att det inte finns skäl att tro att tribunalen kan utröna vem som är skyldig till brott och inte.
En internationell domstol, som inte är skiljedomstol av Haagdomstolens karaktär där staterna frivilligt underkastar sig prövning vid en tvist, måste med nödvändighet få den karaktär som Haagtribunalen fått, även om den hade varit lagligt tillskapad, vilket den inte är.
Som Haagtribunalen nu blivit, är den inte en domstol i egentlig mening, med sina regler som borde väcka undran i alla stater med en minsta nivå av rättssäkerhet. Med sin uppenbart politiskt riggade tillkomst, blir den en skojardomstol som hederliga jurister i västvärlden borde hålla sig för goda för att medverka i.

Permanent domstol möjlig

Vid en diplomatisk FN-konferens i Rom sommaren 1998 togs beslut att inrätta en permanent internationell brottmålsdomstol för krigsförbrytelser. Även där höjdes röster mot att ansvar för angreppskrig inte skulle kunna bli föremål för domstolens behandling, som det var i Nürnbergtribunalen. Bl a medverkade den ovan nämnde Benjamin B. Ferencz med sådan kritik. Men många stater har anslutit sig, den 31/12 2000 undertecknade även USA:s president, och den permanenta domstolens förverkligande kan vara en praktisk möjlighet om kongressen ansluter USA. Därför finns anledning att sätta sig in hur den kan bli.
Om den FN-domstol som föreslås från Romkonferensen blir verklighet, skulle det på ett omfattande sätt legalisera ingripanden i andra staters inrikesförhållanden, något som annars förbjuds av FN-stadgan. Erfarenheten säger att man i första hand måste befara att sådana ingripanden kommer att verkställas av stormakter och bli ett redskap i deras maktutövning mot mindre stater i världen – och sinsemellan.


TfFR 4/2000